Bienal som bjuder in

Så hyggelig at akkurat du leser akkurat dette! – öppningsraden i festivalprogrammet sätter den inkluderande tonen för helgen. Detta förtydligas vidare i

Factbox Title

Bodø Biennale arrangerades 3.e – 6.e september på olika arenor och uteområden i Bodø sentrum.

Bodø Biennale är ett samarbete mellan Bodø arena for samtidsdans (Bare dans) och Se kunst i Nordland.

Bodø Biennale arrangeras jämna år. Udda år arrangeras istället Baredansfestivalen.

programtexten som beskriver ambitionen att lägga till rätta för goda konstupplevelser för så många som möjligt. Detta visas i praxis genom att det i tillägg till de öppna arrangemangen också ges specialvisningar på bland annat sjukhuset, fängelset, skolor, förskolor och kulturskolan. Flera arrangemang har barn och unga som målgrupp, t.ex. Babydans och en arkitekturworkshop, och flera verk framförs av både barn eller ungdomar tillsammans med professionella utövare, t.ex. Yaniv Cohens Flekk och Silje Solheim Johnsens To duetter.Programmet bjuder också på bland annat en stadsvandring och en galleriguidning som är anpassade till föräldrar med små barn i bärsele eller barnvagn.

Som sig bör på en festival som vill nå ut till flest möjligt så är det flera arrangemang som äger rum ute i stadsbilden. Den regniga fredagen som är min första festivaldag är det dock lite danskonst att se på gator och torg. Gruppen Landings Flytende Landskap, en danskonsthändelse för offentliga rum, förhindras av vädret. Konstfilmen som ska visas inne i köpcentrumet har tekniska problem. Av en tillfällighet stöter jag på Aleksander Johan Andreassen som är konstnären bakom filmen, som glatt ger mig en lapp med en QR-kod så att jag kan se filmen på min telefon, och i Rådhusparken hittar jag Prosjekt 67’s mobila containergalleri med Ingrid Torvunds videokonst. Flekk som också ska visas i ”Byrommet på uannonserte tidspunkt” kryssar dessvärre inte min väg varken den här dagen eller under resten av festivalen.

Tvärkonstnärlig publikoverföring

Min kompetens och mitt uppdrag på festivalen rör scenkonsten, men väl på festival sticker jag inom ett par gallerier och utställningar. Och det är väl en av flera goda tankar bakom biennalen, att två konstfält ska locka till sig varandras publik. Trots att jag är ganska dåligt orienterad i det visuella konstfältet känner jag mig någorlunda hemma på de två gallerier jag besöker första festivaldagen. Här är det nämligen kroppar som rör sig i rummet i fokus. I storgata 34 presenterar elever från Kunst, design og arkitektur på Bodin vgs resultatet från en workshop med konstnär och designer Fredrik Tjærsanden. I en slags cat walk of misfits äntrar ungdomar rummet klädda i kreationer som sänder associationerna ut i alla möjliga riktingar; änglar, vampyrer, pestläkare, kampsport och romantik. Olika tygmaterial blandas med aluminumfolie och bubbelplast, det är många masker och andra typer av täckande kropp- och ansiktsbeklädnad. En coronakommentar? Ordet Beskyttelse projiceras på väggen mot visningens slut, så kanske både ja och nej. Inne på lilla atelier Nuoa blir jag pekad på av konstnären Tom Lovelace via en skärm med direktöverföring från London, som en del av verket Mirror Mirror. Det svartvitt minimalistiskt designade rummet Lovelace befinner sig i speglar inramningen av rummet jag står i, visningen är interaktiv, konstnären reagerar fysiskt på det som vi som åskådare – eller kanske medskapare – gör i vårt rum. Ateljéinnehavare Marianne Bjørnmyr visar mig till en vägg med tillsynes identiska svartvita fototryck. Alla besökare får ett tryck i present, jag får välja själv vilket jag vill ha. Ett smått genialt drag inser jag, när jag finner mig noggrant studerande vart och ett av trycken som fyller väggen, fortfarande efter att jag har valt ett som appellerar extra mycket till mig är jag osäker på om den mörka fjällsiluetten på bilden jag tar med mig är exakt likadan som de som får hänga kvar på väggen.

Bergensk favela

På fredagskvällen visar Carte Blanche Lia Rodrigues verk Nororaca i storsalen på Stormen konserthus. Föreställningen är en form av nordlig adaption av Rodrigues verk Pororoca som skapades för koreografens eget kompani i favelaen Maré i Rio de Janeiro. Alltså under ganska andra förutsättningar än det Norges nationella kompani för samtidsdans jobbar under. Att överföra ett verk som är så djupt rotad i sitt sammanhang till en helt annan kontext med helt andra premisser kan, och bör kanske, problematiseras. Men den på många sätt kraftfulla föreställningen lyckas slå sådana tankar till sidan när jag väl sitter i salen. Dansarna äntrar scenen bärandes stora vardagsobjekt som signaliserar utomhusmiljö, kanske soptipp: en vägavspärrningsskylt, stora ihoptejpade kartonger, plastsäckar, plastblommor, plastdunkar. Tillsammans med kostymernas färgrika miss-match bildar det en visuell röra som kontrasteras med att hela ensemblen går in i en frys som blir varande. Publiken får lång tid på sig att beskåda det stilla kaoset, innan det övergår i ett utbrott av rörelse och ljud när kroppar och objekt slängs över scenen i ett inferno, som ändå har en tydlig flockartad progression och riktning. Objekten är snart slängda till sidan och dansarna har funnit varandra i två rader vända mot varandra. Linjen blir utgångspunkt genom föreställningens första del, en bas som dansarna bryter ut ifrån och kommer tillbaka till. Det gnids och juckas, det klängs och klättras, par bryts upp och partners byts ut. Det är svettigt och brutalt, samtidigt segt och organiskt. Uttrycket leker på knivseggen, när som helst kan den våldsamma lekfullheten gå över till att bli bara våldsam. När dansarna samlas i en cirkel som runt en lägereld och delar en måltid, eller rör sig långsamt i skymningsljus som en samlad skränig flock djungeldjur får gemenskapen och samhörigheten komma tydligare fram. Livet är en fest, men det här är en fest man inte bör somna bort på, eller lämna handväskan obevakad ens för ett ögonblick.

Platsidentitet och platsutveckling

En uttalad önskan från festivalen är att sätta konstens roll i utvecklingen av det offentliga rummet på agendan, och detta sätter sin prägel på festivallördagen. Det är bättre väder och Landings Flytende landskap kan visas mitt på gågatan i centrum. Förbipasserande stannar upp för att se på den stora högen av beige tyglianer: ”Det er jo folk inni der!” Dansarna och de långa tygtarmarna sprider sig ut över området under dagen, för varje gång jag passerar har bilden ändrat sig, ofta ser jag en av utövarna stå och prata med någon som stannat till för att undra sig över verket. Någon ler, andra skakar på huvudet, många tar bilder, de som inte fått det med sig det tidigare börjar förstå att det är något speciellt som händer i stan den här helgen.

Inne i Stormen konserthus ges ett tätt föredrag- och samtalsprogram som inleds med Cecilie Lindeman Steens performanceföredrag Betydningen av bevegelse. Med ord och kropp teoretiserar och konkretiserar hon rörelsens betydelse på individnivå, lokal nivå och global nivå. Vi slungas ganska fort mellan begrepp som tid, rum, gravitation, exempel från 1900-talets och samtidens danskonst, och personliga anekdoter blandas med citat från andra konstnärer. Det blir en form för vänligt propagerande. Jag känner på att jag vill memorera det som sägs till nästa gång jag är i en situation där jag får behovet för att förklara varför dansen är viktigt, eller kanske till och med vad dansen är. Nästa programpunkt är Snakk live, en scenisk version av den Alta-baserade danskonstnären Maria Landmarks intervjuserie som annars föregår på hennes hemsida. På scenen har hon med sig fyra konstnärer som deltar på festivalen: Cecilie Lindeman Steen, Alice Slyngstad, Venke Sortland och Kay Arne Kyrkebø. Stämningen på scenen upp till ett personligt och opretantiöst samtal konstnärer emellan. Jag måste lämna salen mitt i Snakket för att hinna till nästa föreställning, men får med mig det högst individuellt utförda presentationerna av konstnärerna där Slyngstad prat om hur materialet i jumpsuiten hen har på sig i kombination med nervositet ger upphov till stark svettning blir kontrast till Kyrkebøs mer nyktra inledning om sitt uppdrag som konstnär på biennal-utställningen.

Om att inte kunna sitta still

Groove visas i Godtemplargårdens sal, publikens stolar är placerade i ena änden av rummet, i andra änden står fem utövare bakom varsin trumma och spelar taktfast. Grooves upphovskvinna Marianne Kjærsund tar emot publiken, tilltalet är direkt och välkomnande, vi får veta att det är lov att både skratta och gråta om behovet uppstår, och att vi kan klappa helt till sist, då gärna i takt. Hon förklarar att det vi ska få se är en kombination av samtidsdansföreställning och korpsmusikkonsert, på stolarna ligger öronproppar och en låtlista. Samtidskorpskonsertföreställningen drar igång och utövarna växlar mellan att stå bakom trummorna och att dansa ute på golvet, framdriften i musiken hålls konstant av gruppens musikaliska ledare Elisabeth Nesset. Också i dansen är fortfarande rytmen och ljudet i fokus, inte på stomp-vis, inte heller som i 00-talets uppmickade rörelse- kostym- och kroppsljud som var återkommande i ljudbilden på scenerna en stund, men rytmen blir en naturlig manifestation av rörelsen, grooven är med genom hela föreställningen. Borta är också 00-talets ”neutrala” dansansikten, utövarna njuter av att göra den här föreställningen, och det får publiken lov att se. Ibland anas ett stråk av djup koncentration här och där under de mest rytmiskt intrikata partierna, men oftast sitter grooven bara där, inkorporerad i kropparna. Låtlistan är med på att avmystifisera, under till exempel Klasebounce studsar dansarna mycket riktigt i en klase/klunga. I Barndomsgroove ser jag tydligt min egen fyraåring framför mig; där spektakulära trix uppfinns i samma ögonblick som de utförs, och liksom exploderar ut i kroppen, gärna i fart, i luften. Ett egenartat uttryck som dansarna tar på kornet. Föreställningupplevelsen är charmerande och inviterande. Det finns inte mer att avkoda eller förstå här än känslan av, och kärleken till, groove - ett fenomen som gruppen definierar som känslan av att höra en rytm som det bara inte går att sitta still till utan att få ont någonstans. Och det är absolut en fullvärdig upplevelse i sig.

Missy Elliot och Celine Dion

Smittvärnsarbetet utförs tryggt och diskret under hela festivalen. Den enda gången en-metersregeln inte följs är när publiken är överlämnad till eget ansvar och förnuft då elever från Pias Ballettstudio dansar mitt i det inbyggda shoppingstråket Glasshuset. Där trängs en entusiastisk publik av föräldrar och förbipasserande i en tät halvcirkel runt ung dansglädje och Missy Elliot i högtalarna. Jag stannar till och blir riktigt imponerad av de unga dansarna. Festivalens sista upplevelse för mig blir Alt nå av Eivind Seljeseth där biljettförsäljningen har gått så bra att jag får se extraföreställningen. Ovanför varje stol hänger ett par hörlurar, i mina är det en lugn och varm mansröst som hälsar just mig välkommen just hit ikväll. Rösten påpekar vilken rad jag har valt att sätta mig på och gör antaganden om min inställning till det som snart ska ske på scenen utifrån mitt val. Jag hör också folk i salen skratta på andra platser än vad som är naturligt med tanke på det jag hör, och vetskapen om att de runt mig upplever något annat än mig ger intryck av att verket är en väv av många lager och variationer. Texten pågår nästan konstant genom hela föreställningen, också efter att de tre dansarna omsider har äntrat scenrummet. Men först har rösten i hörlurarna försäkrat mig om att detta ska gå bra, guidat mig genom en visualiseringsövning med havstema och genom att ingående beskriva scenrummet liksom visat fram det för mig. Blackboxens inklädning är borttagen och väggarna är nakna, rösten erbjuder sina egna associationer kring detta som det vore mina, ”du tenker kanskje at dette minner om en badstue”. Det upplevs till en början som inkluderande, men efter en stund slår det över och blir närmast nedlåtande. Är publiken så hjälplös att den behöver så mycket bekräftelse och så mycket att hålla i för att sortera intrycken? De tre dansarna har en direkt och varm närvaro, de ser på oss, är i rummet tillsammans med oss. Rörelserna är rena och enkla, ofta vardagsliga, de rör sig ofta tätt tillsammans, rörelsekvaliteten är hållen, kontrollerad men inte tvekande, ett kamratligt och välsmort maskineri. Texten ändrar karaktär en bit ut i stycket och jag noterar att jag börjar förhålla mig till den som en monolog, och då håller den inte helt. Söta anekdoter om en ivrig svärmor på cykeltur, en bekännelse av en av utövarnas faiblesse för ”My heart will go on” blandas med tveksamt poetiska reflektioner kring en sten som längtar till havet. Kanske är det en lek med schabloner som är tillsiktad, men i så fall vill texten så mycket att jag inte helt blir med på resan. Mot slutet återgår texten till att göra antaganden om min upplevelse, det är flera gånger fint och underhållande när den träffar rätt, men efter ett tag uppstår en fadd känsla av att det är en dimridå att det är sin publik texten värnar om. Kanske springer uttrycket ur en helt innerlig önskan från avsändarens sida om att just detta ska vara av vikt, när jag ombeds att inte jämföra det här verket med andra liknande upplevelser, eller att jag ska hålla ut när jag om en stund kommer börja känna mig uttråkad. Mot slutet blir jag försäkrad om att det inte gör något om jag upplever att det hela inte hänger samman, det kommer falla på plats för mig om ett tag. Försäkran ger mig inte känslan av tillgång till egen upplevelse, det indikerar att det finns något här att förstå, som konstnären är säker på att jag inte har förstått. Och kanske stämmer det.

Att hitta nya ambassadörer

När taxin som kör mig till flygplatsen på söndagförmiddag passerar Stormen Konserthus håller Landing på att göra klart för dagens upplaga av Flytende landskap. Utövarna är klädda i sina beige kostymer och är i färd med att bära ut sin tunga och slingriga rekvisita ur en varubil och placera dem på gågatan. Taxichauffören slänger en blick på dem när vi rullar förbi. ”Det er forskjellig vi betale for, ka?” Lite mör i hjärnans avdelning för den fria scenkonstens nödvändighet efter en intensiv festivalhelg drar jag mig lite för att respondera, men han ställer trots allt en slags fråga. Jag säger vänligt att det är festival som går mot sitt slut, att jag har deltagit hela helgen, och att det har varit mycket som varit fint att delta på. Chauffören skrattar högt. ”Jajaja, der tråkket jeg i salaten!” Jag skrattar lite jag också och säger något om att det är ju fullt tillåtet att tycka som man vill, och tycka om vad man vill. För det är ju det. När Arktisk Kultursenter i Hammerfest stod nytt med sin lysande blåa fasad mitt i centrum gick det ett rykte som sa att taxichaufförerna hade blivit uppmanade att bara snacka positivt om byggnaden. Detta ska ha varit efter att man hade snappat upp att det fördes många samtal i bilarna om hur många skattekronor huset kostat, och att chaufförerna i dessa samtal sällan var lojala mot stadens nya signalbyggnad. Huruvida detta är sanning eller sägen är mycket osäkert Men att målgruppsinrikta sitt publikutvecklingsarbete på till exempel stans taxichaufförer, om än på ett något mer inkluderande och frivilligbaserat vis än det som möjligen kan ha varit gjort i Hammerfest, är kanske inte ett så dumt nästa steg i det grundliga arbetet med att sänka tröskeln in i (scen)konstrummet som Bodø biennale gör. (Publisert 24.09.2020)