Kyskhet och krigskonst

Dramaten öppnar hösten med premiär på Kvinnostaden, en iscensättning av Staffan Valdemar Holm som bygger på

Kvinnostaden

av Christine de Pizan, Hildegard von Bingen, Heliga Birgitta, Moderata Fonte, Trota de Salerno, Marie de France, Hroswitha von Gandersheim

Översättning: Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök, Alf Härdelin
Bearbetning: Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus

Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Ljus: Torben Lendorph

Peruk och mask: Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold

Dramaten. premiär: 12 september 2020

Christine de Pizans prosaverk och texter av sex andra medeltida kvinnor och en icke könsangiven person.

Christine de Pizans (1364-1431) prosaverk Kvinnostaden (1405) är en kvinnohistorisk klassiker. Likt somliga moderna feministiska litteraturvetare inleder hon med en våldsam attack på misogyna manliga författare innan hon ger en rad exempel på drottningar, furstinnor, nunnor, författarinnor och mytiska gestalter som varit av avgörande historisk betydelse. Eftersom hon börjar med amazonerna och andra krigiska damer känner man en viss skepsis inför hennes projekt. Är det inte männens värsta egenskaper som kvinnorna överträffar? När Christine skildrar hur de hugger huvudet av sina medmänniskor eller kör ihjäl dem med fyrspann tycks sentida nationsledare som Katarina II av Ryssland och Margaret Thatcher ligga i lä. Men mer övertygande blir Christine när diktningen och filosofin kommer in i bilden. Med hjälp av tre fruar, Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa bygger Christine upp en stad inom murar, enbart avsedd för kvinnor. Och vilka kvinnor! Sankta Maria Magdalena, Sankta Katarina, Sankta Lucia, Sankta Justina, Sankta Barbara etcetera. Alla är de helgon, alla är de vackra, alla är de kyska!

Vi slussas in i grupper på Dramatens coronasäkrade höstpremiär på Elverket. Vi har två tomma platser mellan varje åskådare och vissa rader är tomma. Undantaget är regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen och kostymdesignern Bente Lykke Møller som får sitta bredvid varandra. Man tror rentav att scenen, en starkt lysande helvit fyrkant med ett tvättställ i fonden och ett vitt värmeelement framme till vänster är putsad med handsprit.

Nio av teaterns främsta aktriser gör entré och ställer upp sig i två rader med föreskrivet mellanrum. Deras vita skor och färgglatt mönstrade sommarklänningar, vissa av ljuv retrokaraktär, står i fejkad oskuld i kontrast till vad vi får höra. En stund står de nio och reciterar Christines text. Spellusten tilltar. Alla verkar så glada att möta oss i publiken igen! Allra gladast är Stina Ekblad när hon entusiastiskt berättar om poeten Sapfo med schwungfulla gester och inlevelsefull röst. Pjäsen har än så länge inga roller, utan aktriserna faller välrepeterat och perfekt in i textrecitationen.

De nio lämnar Christine, dansar vackert till en klassisk melodi (en eloge till ljudillustrationerna med arior och sirliga musikslingor) och Hildegard von Bingens namn och årtal (1098–1179) lyser i neon på fondväggen. Textvalet, hennes råd i läkekunskap, bryter stämningen totalt. Risken för övertydlighet är hotande när magont och barnafödsel illustreras med stönanden och naturalistiska konvulsioner. Skådespeleriet blir alltför bekräftande och det blir på tok för lätt att skratta åt huskurer med flugor, sniglar och liljesaft – kanske skrattar konsumenterna om tusen år lika rått åt vad vår tids hälsokostbutiker har att erbjuda?

Föreställningen är drygt nittio minuter lång utan paus. Några av texterna, särskilt Hroswitha von Gandersheims (ca 932–973) martyrdrama Dulcitius, hade man gärna velat höra mera av. Den heliga Birgittas uppenbarelse av Kristi död får drag av kyrkospel, liksom tonerna av Stabat Mater. Reciterade som här, fungerar Birgittas ord så exakt, målande och brutalt att det vi inte ser på scenen skapar en räcka bilder för vårt inre öga.

Naturligtvis är religionen aldrig huvudsaken för Holm och Lykke Møller och Christines kvinnliga helgonstad informeras vi inte alls om. Christines kyskhet verkar paret ha problem med och sexuellt utmanande inslag förekommer. Mystiken kontrasteras med groteska avsnitt. I den anonyma dikten Törnrosen (det är dessvärre tveksamt om den är skriven av en kvinna) uppträder Elin Klinga som ädel högreståndsskönhet och Ingela Olsson med suverän humor som densammas bruna, fläckiga, tofsiga vagina. De har en skarp ordväxling om vem som har störst dragningskraft tills de, som väl är, förenas. Alltför roligt är det nog en stund senare när aktriserna väljer olika dialekter när de återger hur underlivets åkommor, såväl kvinnliga som manliga, presenteras. (Särskilt perfekt är Lena Endres ångermanländska.) Konceptet medger inte detaljerad ljusregi, men ofta sprakar hela scenen i klara pastellfärger.

Marie de Frances (1160–1215) Bisclavret, en tidstypisk berättelse om kärlek, kunglig jakt, en baron som blir varulv och en otrogen hustru som får näsan avbiten, av författarinnan framställd i bjärta färger, gestaltas som en ren fars. Kvinnor som spelar män och varulvar kan skapa goda karikatyrer, men de får Maries sagoschabloner, tidsfärg och lätta humor att blekna.

Holm och de nio har skapat en berättarteater av högsta klass, där tvetydighet och dubbelspel, exempelvis Lena Endres martyr, visar hur komplicerade bevekelsegrunderna var redan under medeltiden, men man saknar fysiska beröringar och klädedräkter vildare än luftiga sommarklänningar. Texterna i kollaget lyser ofta av egen sällsam kraft, men avbryts, och effekten av den ena texten tas ut av den andra. Föreställningen blir spretig. Ironiseringen gör att texterna avtrubbas och tidsavståndet mellan Roswithas först tillkomna drama och den venetianska 1500-talsförfattarinnan Moderata Fonte är längre än avståndet mellan Moderata och oss. Och vart tog Kvinnostadens alla kyska helgon vägen?

Men Makterna vare tack för att vi åter kan gå på teater! (Publisert 18.09.2020)