Säga något viktigt

Det finns ett värde i att vi som älskar den äntligen får gå och se teater, oavsett vad som spelas. För tillfället ges flera

Don Quijote – Into The Fiction

följetong av Erik Holmström

Folkteatern är inne i del 3 av sitt projekt Don Quijote. Det är högläsningsmaraton av boken på Youtube:

https://www.youtube.com/watch?v­YaoiQ0OuCAQ

Regi Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign Maja Kall

Komposition och livemusik Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén

Medverkande Andrea Paddington Edwards, Peller Grytt, Sanna Hultman, Anna Lundström, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist

Premiär på Folkteatern, 4 september. Spelas i åtta delar fram till 24 oktober, med ny premiär varje vecka

premiärer i Sverige som tyder på försök att öppna upp scenerna, mer än att de kanske har så förskräckligt mycket att säga. De gör sig påminda helt enkelt, teatrarna, och det finns få biljetter. Endast 50 personer får samlas per gång. Morgnarnas soffprogram i teve, och lokalradion, liksom de tidningar som alltjämt kämpar sig kvar, intervjuar i en slags kulturell nyhetstorka de ensembler och regissörer som vågar ta sig an den svåra uppgiften. Ingen vill medverka till att sprida smitta. Alla vill tillbaka till hur det var.

Fruktbart samarbete

Folkteatern i Göteborg spelar serieteater i åtta delar baserad på Cervantes renässansroman Don Quijote. Varje del spelas flera gånger och i alla fall den första sänds också live på webben. Den numera beryktade Erik Holmström startade och har drivit den uppmärksammade Malmö Dockteater sedan 2015, och har under ett par säsonger också satt upp på Folkteatern i Göteborg. Marlowes Dr Faustus spelade fram till förra vintern i två omgångar, med ett underhållande och stiligt resultat i detaljarbetet. Det var en form av tvådimensionell figurteater. Ett fruktbart samarbete mellan institution och fri grupp, där Holmström även haft med sig egna skådespelare i huset. Han har blivit något av en lokal kändis i Göteborg, och står för nya grepp. Samtidigt anpassar han sig till Göteborgsteaterns ständiga fallenhet för folklig underhållning: här kan man inte snobba sig med det smala, litterära eller smarta, tilltalet är önskvärt direkt med glimt i ögat mot publiken och med ett stänk av den berömda humor som råder.
Det blir än tydligare i Don Quijote, där varken dockor eller animationer får spelrum. Denspelar på teaterns stora scen, publiken går in genom en bakdörr, med större avståndskontroll över insläppet. Vi placeras utspridda i rummet och serveras dryck och mat av personal direkt vid bordet. Både i programbladet och i Holmströms 10 minuter långa tal inför föreställningen poängteras att Don Quijote har ersatt den mycket större och planerade produktionen Moderna tider, som baseras på Charlie Chaplins film, och som nu har skjutits framför ett fåtal veckor sedan. Ersättningsprojektets skugga kan sägas vila tung över denna uppsättning.

Fiktionaliseringen

Upplägget i denna första del är att ensemblen, med fiktionaliserade namn, har två veckor till premiär och ingen pjäs att spela. Den ska skrivas med en slags devisingteknik av ensemblens dramatiker, spelad av Malin Morgan, medan gruppen pratar den text som sedan kommer att spelas. Och det görs ju här, resultatet redovisas framför oss i publiken. En velig och obeslutsam regissör, spelad av Sanna Hultman, sitter i sitt hem uppkopplad på länk. Av nödvändighet kan jag tro, då den skådespelaren troligtvis tillhör riskgrupperna. På scenen finns ett slags barmiljö och den ängslige teaterchefens (Pelle Grytt) kontor, med affischer från olika filmer av Cassavetes på väggen, antydande vilken typ av diskbänksrealism och improvisation av repliker som idén med det hela stammar från. I övrigt öppnar sig rummet bakåt, lik en filmstudio eller bara den faktiska teaterscenen med all teknik synlig. I en sekvens lämnar ensemblens primadonna, spelad av Lena B Nilsson, teatern i vredesmod och vi får på projektionsskärmen se hur hon beger sig runt kvarteren vid Järntorget. Men hon befinner sig alltjämt på scenen, promenaden är en inklippt bluescreenfilm. Alla roller spelas parodiskt, de är i kris och väldigt nervösa inför premiären. Regissörens svårigheter att kommunicera genom en skärm och att fatta beslut leder till att de flesta försöker storröka bort ångesten med (riktiga) cigaretter.

Att det de säger ska bli en del av en föreställning som kallas Don Quijote verkar främst bero på att även Cervantes och hans romanfigur tryckte så mycket på metaperspektiven, där fiktionen gav sig ut i världen för att se på den med sina fantasiögon, i sig självfallet en iscensättning av Cervantes själv. Också konfrontationen med den andre, falske författaren av Don Quijote, som Cervantes tar in i handlingen i sin egen roman, finns det en anspelning på här. Lager på lager av kopior och metanivårer alltså. Med Göteborgsk tokrolighet lysande i kanterna. Det är också roligt – ibland – men oftast är det mer av ett öppet redovisande av hur ensemblens process har sett ut, efter beslutet om att ersätta en produktion med en annan. Allt filmas av två kameramän, filmen projiceras, och den strömmas ut på webben. Det upprepas dagen efter premiären två gånger till, innan premiären sker på nästa del en vecka senare.
Livemusik spelas av Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén från sidan av scenen, och detta passar väldigt bra in i konceptet med att parera ensemblens interna konflikter och försök att finna mening i kaos. Musiken är en av de stora behållningarna, och den kunde ha getts mer plats som en självständig enhet.

Konstnärlig självreflektion

En skådespelare sade vid ett tillfälle: «i det realas öken», och det är väl detta franskfilosofiska referentiella vakuum som råder här på Folkteatern. Allt är fiktion, själva verkligheten har blivit overklig. Holmström själv sitter på scenkanten och fäktar med armarna, likt en ständigt närvarande och skapande Tadeusz Kantor som dirigerar inslagen, eller likt en Don Q själv mot hans alldeles egna väderkvarnar. Att säga att man ska spela sig själv och ge av sin egen erfarenhet debatteras samtidigt i ensemblen, medan man hela tiden filmas.

Det har idag blivit vanligt på bland annat konstutbildningar att det ges plats åt den studerandes självreflektion, att själv ges tillfälle att värdera egen kompetens och erfarenhet, och därigenom ges tillfälle att lära sig om sig själv. Här sker något likande i det att reflektionen tar plats på scenen inför publikens ögon. Vilken väg går teatern under dessa nya förutsättningar och vad ska den vara bra för. För vem spelar vi? Vad är egentligen detta att spela en roll? Men när det läggs fram som en form av fiktion, som här, kan man inte riktigt ta på allvar varken erfarenheterna eller de historier som spelas upp. Fakta och fiktion blandas. Publiken bjuds in att vara medskapande med applåder och som statister på webbens direktsändning.
Det blir som Susanna Edwards säger på scenen, det är inte så intressant med en skådespelares privatliv. Hon har helt rätt i det. Den repliken gör att uppsättningen helgarderar sig. Den är vad den är. Här finns banalisering, händelselöshet – och ekande tomhet. «Det reala» är lika mycket «det banala» på en teaterscen. Att befästa tomheten är väl det lättaste man kan göra. För teaterformen «an sich» ropar ju på action, att något processas där, inte att man erfar den tomhet som är kvar när alla har gått hem. Ändå är det intressant, i alla fall som en reflektionspunkt som undertecknad har kommit fram till, hur de på scenen blir till riddare av sina egna små, sorgliga skepnader och försöker att skapa en mening åt sig. Tolkar jag detta rätt, så bådar det gott inför fortsättningen i de kommande sju delarna. Ny mening kan produceras i processen, som det bara är att följa. Vi måste alla till slut förstå varför denna föreställning finns till. Och varför teatern finns till och ger mening.

Teaterns höst?

I en intervju i lokala GöteborgsPosten (3/9) säger Holmström att han funderar på att låta en del av serien vara ett Big Brotherkoncept, där ensemblen låses in i fyra dygn och livefilmas, medan de högläser romanen. En annan del är att det blir gatuteater, en annan hörspel, och i ytterligare en ska de göra en tidning tillsammans.

Kanske denna serie med föreställningar visar på hur vi i våra rika nordeuropeiska länder sitter där med vår utblick över världen, medan verkligheten pågår någon annanstans. Både utanför ens eget hus, utan att man ser den, och ute i världen där det ju faktiskt sker andra saker än att det är kris på teaterscenen. Det är som en teveseries ändlösa avsnitt under en lika ändlös sommar.
Men nu är alltså (teater)hösten här, vi måste nu skaka om oss själva för att se, bortom väderkvarnarna. För det är allvar nu. Det är konstiga tider på teatern! (Publisert 11.09. 2020)