Dödsdans över vår nutid

Det kan ligga nära till hands att betrakta Staffan Valdemar Holms uppsättning av Goethes Faust som ett stycke ur

Faust

Text: Johann Wolfgang von Goethe i bearbetning av Jon Fosse

Översättning: Karen-Maria Bille

Regi och bearbetning: Staffan Valdemar Holm

Scenografi, kostym: Bente Lykke Møller

Ljusdesign: Clement Irbil

Medverkande: Olaf Johannessen, Søren Sætter-Lassen, Siw Ulrikke Majbom, Anne Sofie Wanstrup och Joen Højerslev

Østerbro Teater – Republique. 28 september 2020

teaterregissörens egen psykoanalys. När dramat börjar söker sig en ljuskägla runt på den tomma svarta scenen och når fram till den svart kostymklädde Olaf Johannessen, doktor Faust, sittande i en framåtlutad position som Rodins skulptur Tänkaren. Han jämrar sig över ett liv som numera saknar närvaro och mening, trots all hans akademiska kunskap i filosofi, juridik och teologi. «Det eneste jeg ved, er, at vi intet kan vide», konstaterar han förtvivlat ut i scenografen Bente Lykke Møllers oerhört mörka rum.

Staffan Valdemar Holm, 62 år, tidigare chef för Dramaten, Malmö stadsteater och Düsseldorfer Schauspielhaus, har också ingående erfarenhet och skarp analytisk intelligens inom sitt kunskapsområde, teatern. Likt Faust skulle han ju kunna fråga sig vad all denna kunskap tjänar till, i en nutid som aktivt vänder sig bort från analys och fördjupning, och som ofta avvisar konstens försök att gestalta tillvarons mångtydighet, för att hellre premiera positioneringar och politiskt korrekta värderingar. Coronastängda teatrar har heller inte gjort det enklare för scenens sökande konstnärer.

Den svenske regissören har faktiskt också upplevt en livskris som kanske hade paralleller med Fausts, då han 2012 blev utbränd och efter bara ett år på posten som Intendent vid teatern i Düsseldorf fick säga upp sig. Staffan Valdemar Holm har alltid varit känd som den «tyskaste» bland svenska regissörer, självklar i samma konstnärliga strömningar som en Peter Stein eller Michael Thalheimer.

Mefistofeles ytliga lockelser

Men Faust på Republique i Köpenhamn handlar om så mycket mer än en persons existentiella kris. På ett plan är det en skildring av de motsättningsfyllda identiteter och drivkrafter som kan samexistera i en intellektuell, europeisk, medelålders man. Men på ett annat, viktigare plan gestaltar denna uppsättning en västerländsk kultur som håller på att krascha i sig själv, utan att ännu ha något konstruktivt alternativ.

För hur ska vi annars tolka denne Faust, en otroligt kunnig, kompetent man, med hederliga värderingar om rätt och fel, som plötsligt ligger där på golvet, platt på magen med utsträckta armar och åkallar andarna? Likt Hamlet har han fått nog av «ord, ord, ord», nu vill han ta del av den magi som innerst inne håller samman världen. Är inte Faust en modern människa som ser att upplysningstidens ideal har nått till vägs ände, med Guds död, ideologiers kollapser, massförstörelse…?

Men han gör samma självdestruktiva misstag som nästan alla andra. Faust låter sig ledas bort från sin i grunden sunda existentiella självprövning, av en gläfsande, underhållande pudel som håller om honom med sin svarta kåpa och ylar mot månen. Søren Sætter-Lassens Mefistofeles föds ur de svarta kulisserna, med ett lysande vitsminkat ansikte inramat av svart, slickat hår.

Han njuter av sin makt över livets och teaterns alla ytliga effekter: det mullrar och dånar av åska när han gör entré, ibland ekar hans röst och skratt i en loop ur högtalare, och när han talar om natt respektive dag släcks allt ljus för att snabbt tändas igen.

Mefistofeles är nutidsregissören über alles, en entertainer. Om Faust vill ha smycken för att erövra en 14-årig oskuld, så ordnar han det. Ska det vara sprit och disco så blir Mefistofeles den bästa av festarrangörer: han iscensätter den berusade Faust i en vild remix av utdrag från de senaste 35 årens mest smittande danshits. Olaf Johannessen dansar sig i en lång sekvens till utmattning, insvept av Clement Irbils mättade färger och ljusspel. Han tror att detta är vägen in i livet. «Befriet fra kundskabs længsel skal jeg åbne mig», säger Faust, medan den nyss så skrivbordsstela kroppen tycks bli fylld med flödande blod och lustfyllda drifter.

Fången i ett historielöst nu

Men allt har ett pris. Mefistofeles varnar själv: «Når jeg først kommer ind, er jeg svær at få ud.» Och just här berör han den större bilden av vår kultur. I det offentliga samtalet – framför allt på sociala medier – marginaliseras sådan kunskap och intellektuell analys som bottnar i långvarig livserfarenhet. Våra samhällsdebatter löper alltmer i en rundgång på ytan. La société du spectacle hör så avgjort hemma inom Mefistofeles ansvarslösa domän.

Faust drabbas också av självtvivel inför sitt nya, historielösa jag. Medan han först kastar sig ut i livslusten som en frenetisk Peer Gynt hamnar han snart i Hamlets kranka eftertanke. I en monologscen undrar han om vi människor bara är «en kastad boll för vinden». Jag gissar att den repliken kommer från Jon Fosses bearbetning av Goethe, som ligger till grund för uppsättningen (Holm har bearbetat ytterligare i texten).

Barnet i oss krossas

Två skådespelare, Anne Sofie Wanstrup och Joen Højerslev, agerar en rad bifigurer i antirealistiska, lätt karikerade uttryck, som för tankarna till tysk expressionism och till Robert Wilsons grimaserande scenfigurer. Ur detta universum stiger så lilla Gretchen fram, med barnets obesudlade gudstro, klädd i ljusgrå klänning, prydliga kortstrumpor och ballerinaskor. Bente Lykke Møllers kostymval låter barnet föra in ljus, i kontrast mot övriga ensemblens svarta kläder i det helsvarta rummet.

Den unga Siw Ulrikke Majbom för fram 14-åringens oskuld, utan att sentimentalisera henne. Och Staffan Valdemar Holm gör en självironisk metoo-scen, när han låter den äldre Faust luta sig förtroligt över flickan och intresserat lyssna på hennes enkla observationer om tillvaron. Likt en regissör som ska nedlägga teaterns nya stjärnskott vinner han Gretchens förtroende och väcker hennes begär. Deras älskog sker blixtsnabbt bakom en skärm.

Sedan krossas flickans liv av byns fördömande och hederskultur. När Gretchens bror försöker strypa henne, «ludret», är det vår tids alla offer för fundamentalisters tyranni som attackeras i Siw Ulrikke Majboms kropp. Hon är yazidierna, hon är en muslimsk flicka i en nordisk förort, hon är en ung kvinna mitt i århundraden av strukturellt våld mot kvinnors liv.

Allvar och sorg

Denna Faust gör starkt intryck på flera plan. Å ena sidan i det fulländade rollspelet mellan Olaf Johannessen och Søren Sætter-Lassen. De smakar lystet på varje replik, smeker orden, viskar, vrålar, håller distans eller låter sig beröras. Regin leker självsäkert med teaterns element: ljudeffekter à la Robert Wilson, blixt och eldar, kraftiga musikaliska utspel, från en skir sopranröst till mördande death metal.

Och så, mitt i all leken, ett allvarligt engagemang för den sorg som pjäsen förmedlar, rakt in i vår samtid. Det är sorgen över förlusten av barnets klara blick – inom oss alla – och det är sorgen över en samtid som säljer sin själ av kunskap, mänsklig förfining och moralisk resning, för att odla en brutal kultur av ängsliga positioneringar, kändiskult, pengar och bländverk.

Jag kan bara ödmjukt tacka för att teatern fortfarande får vara en plats där vi kollektivt kan reflektera över det kulturella arv vi förvaltar och vad vi gör med det. (Publisert 05.10.2020)