En Fosse i tiden

I Jon Fosses romaner Melancholia I och Melancholia II, utgivna 1995 respektive 1996, är målaren Lars Hertervig den ständige huvudpersonen. Delarna av första romanen är en tät inre monolog där Hertervig genomgår sin skoltid i Düsseldorf, samt några år senare befinner sig på Gaustad asyl inlagd för sinnesjukdom. Som avslutande del besöker en författare vid namn Vidme en präst, för att försöka komma undan en skaparkris, eller en religiös.

I den andra boken, roman två, är det systern Oline som har ordet. Det är i historisk tid minst ett halvår efter Lars död. Och detta är kanske den minst kända av romanerna om Hertervig, kanske för att den kom som en eftersläng och blev mindre läst. Samt inte minst genom Fosses eget libretto till operan Melancholia av Georg Friedrich Haas som lägger vikten vid första delen i den första romanen. Men som inre monolog överträffar Melancholia II mycket av det Fosse dittills hade skrivit. Alltså en fin insats av kompaniet Ymist, som i denna dramatisering av Oda Radoor fäster uppmärksamheten mot en annan del av författarskapet.

Spelstil

Det finns nämligen en klar linje fram till den typ av litteratur han nu ger ut i Septologin, där band två ges ut nu, under de sista oktoberdagarna 2020. Motivet att skriva om en bildkonstnär, som närmast rituellt försöker måla bort sina bilder, inte måla dem fram, finns närvarande där. Men det finns också något gemensamt med den teatrala spelstilen i Luk Percevals stort upplagda Trilogien från förra året på Det Norske Teatret. Något har hänt i Noreg med hur man framför Fosse. Något har öppnats mot andra former, ett mer expressivt spel och ett fysiskt, koreografiskt kroppsligt språk har vunnit insteg, där kanske romanbearbetningarna gör det möjligt att lösgöra sig från den strängare form man kan se att dramatiken har, i sin ram att vara utgiven litteratur (i meningen text med dialog, scenanvisningar och dylikt). Jag misstänker att när man är klar med dessa viktiga, skandinaviska romaner och har gjort teater av dem under några år, så kommer även dramatiken att framföras på nya sätt. För risken med en författare som Fosse, med sin redan stora klassikerstatus, speciellt stilen i hans dramatik är så tydlig på den punkten, är att vara alltför förknippad med sin tid, säg 1995-2010.

Här har Erlend Samnøen och Morten Espeland, som driver kompaniet Ymist tillsammans, funnit ett scenspråk som är kroppsligt och berättande, abstrakt och levande tillgängligt på en och samma gång.

En bra bit in i Melancholia II undrar jag över vem som egentligen är berättaren. Espeland är där, och han ser med en barnsligt lekfull blick mot publiken. När han sedan börjar göra dansrörelser förstår jag att han endast levererar text, han är inte i rollkaraktärerna, han är den som skapar fram berättelsen framför oss. Det är ett tufft jobb. Som att skapa ett intresse för något som inte är något från början, skissartat, och uppmana publiken att nyfiket följa med på upptäcksfärd i en improvisation. Som att han nästan inte har något att gå på i början fram till det att en berättelse tar form, som är upphängd kring den gamla Olines tillfälliga tankar, där hon går uppför backen från bryggan med sin fiskhank, in på utedasset, in i huset och tillbaka ner till sjön igen.

Det är skickligt och spännande gjort, jag vill hela tiden veta mer, och se mer av denna säregna figur som Espeland gör på scenen, för ibland åstadkoms ett svävande tillstånd av overklighet, också på grund av Ingeborg Staxrud Oleruds följsamma ljussättning. Gaute Storsves knittrande ljudkulisser övergår till slut i en stråkvartett, vilket svarar bra till stämningen i stycket.

Än är Morten Espeland en form av berättare, med händerna framför sig som en mullvad som gräver sig genom imaginära gångar, samtidigt så klart författaren (fiktionens Vidme eller Fosse?) som likt en besatt slår på sin tastatur. Än är han Oline, och så grannen Signe, eller Svein fiskar, eller brodern Lars. Men aldrig helt och hållet. Här finns ingen övning i karaktärsskådespeleri, med gamla käringar och gubbar som snackar dialekt och beter sig som gamla skröppel. Espeland lyckas undgå fällorna och skapar istället en känsla av att personerna flyter omkring i rummet, att han fångar upp dem och bara till hälften blir dem. En slags omvänd exorcism. Berättandet sker mer genom texten i kombination med ett fysiskt dansande uttryck. Ibland verkar skådespelaren göra rörelser i luften som att kvinnan sitter vid en väv. Särskilt när han ligger på sina skuldror på golvet, med både ben och armar i vädret, i en form av en postmodern dansperformanceaktig levande skulptur, i vit t-tröja och med Olines tjocka kjol över benen, blir han av rena ansträngningen, av svetten och pusten, en del av det större. Det som teatern är bra på och en utmärkt förmedlare av, som flyter i tid och rum, som teatern alltid försöker fånga upp och nagla fast, men som den bara ibland klarar av att ge ett ögonblicks bild av.

Skammen

Det är minnena som liksom drömmar öppnar sig och ges gestalt i romanen. Jon Fosses och denna uppsättnings stora bidrag, är att fästa uppmärksamheten vid hur små detaljer, och avgörande händelser i barndomen, sätter sin prägel på hela livet. Här lyckas man till och med att tematisera hur en särling som Lars Hertervig, som blev tidigt sjuk och sedan levde hela sitt liv i fattigdom, också präglade människorna runt honom. Hela familjen, verkar Fosse vilja säga i sin fiktion, påverkades av honom, det som alltid sker när man har psykisk sjukdom i närheten. Systern Oline, som ständigt glömmer bort att hon har en broder som ligger på sin dödsbädd och väntar på hennes besök, klarar inte av att tänka på någon annan än Lars. Hon associerar til Lars när hon hör om Sigvard. Det är en fin sak att en uppsättning som denna finner sin relevans i att den skildrar det tabubelagda och skamfulla i kroppsliga och psykiska lidanden. För här finns det gott om teman: sjukdom i familjen, social skam, ålderdomens hjälplöshet, inkontinensen, minnesförlusten, att tappa bort sig helt i tillvaron. Allt som är svagheter hos människan. Med stänk av humor, som kommer från det lätt absurda i hur ande och kropp inte är samstämmiga. Det som gör Fosse till en av de mest humanistiska författare jag vet om.

Oda Radoors dramatisering ekonomiserar med romanens olika upprepande och mässande kvaliteter. Att ge en skådespelare i uppdrag att spela fram en text, vilken nästan lever sitt eget liv och som har sin egen inre logik, är ingen lätt uppgift. Hade Fosse skrivit manus själv hade det inte funnits dessa betoningar av avgörande punkter, som när Lars förevisar stycken av drivved som han målat på för Oline och hon säger att de bilderna liknar honom. Detta står i boken, men är en passus och en del i den större texten. Det som flyter på. På scenen blir detta av nödvändighet större som uttalande. Efteråt går Morten Espeland ut från scenen, det blir paus, och historien tar en ny vändning när han kommer in igen. Hade Fosse skrivit det själv hade det sett annorlunda ut, i den omärkliga glidningen över i något annat. På det sättet en markör: detta är ensemblens och Radoors val av fokusering av Fosses text.

I romanen nämns Lars namn mer och mer, första gången när Oline hör att brodern Sigvard ligger sjuk, redan på bokens första sida. Här framträder han helt först när Oline ser på fiskögonen när hon hunnit hem och sitter inne på utetoaletten. I föreställningen får detta en fin dramatisk effekt för att man just då väntar på att något ska få en berättelse att skjuta fram. Plötsligt ser man hur Lars präglat hela hennes liv, för att han har varit en sådan gåta för henne. Hela tiden pressar han sig på, liksom urinen och det andra onämnbara också pressar på där nere.

Scenbilden

Det som brister i denna uppsättning är att scenbilden inte svarar upp til det starka i Morten Espelands framförande. Maja Nilsen har tidigare gjort fina saker som I cloni och Mare av Lisa Lie, liksom att hon bland mycket annat arbetat med Ymist tidigare. Men denna gång blir det för svagt med en upprullad fond som även täcker golvet, vilket antyder en målarkludds arbeten på olika dukar. Visserligen ser en del av Hertervigs utkast ut som skisser, och många av hans verk har länge ansetts som präglade av hans sinnesjukdom, vilket har bidragit till en mytologi kring honom. Men här tycks fondens duk visa på det ickeföreställande, abstrakta utkast, och liknar på sitt sätt moln- eller skyformationer. Det vill säga det som var Lars Herteveigs egen specialitet. För honom gränsade det till det rent existentiella. Jon Fosse lägger stor vikt vid detta i Melancholia I.

Hade canvasen innehållit olika återgivniningar av Hertervigs bilder, hade det understött historien mer. Nu verkar det vara halvförsök och antyder lågbudget. Det bidrar till abstraktionen, och just genom att bilden inte kommunicerar så bra gör att det blir Morten Espeland som får arbeta för att få det att fungera. Abstraktionen finns redan i de koreograferade rörelserna. Att ytterligare bidra till detta framstår som onödigt. Särskilt i slutet, när ljuset i ett pulsartat och bortdöende visuellt spel försöker utvinna så mycket det kan ur de abstrakta mönstren i duken, alltmedan Espeland ligger på golvet och mer eller mindre illustrerar ett bortdöende medvetandes sista tankar, gör att det blir konstruerat. Detta är dessutom föreställningens minst lyckade scen.

Men det beror även på Jon Fossses text. Hur den framförs. Där finns väl minst två vägar att gå: antingen visas bortdöendet i en långsam rytm, som här, vilket riskerar att tråka ut publiken för att den redan för länge sedan räknat ut vart föreställningen är på väg. Eller så försöker man återskapa upplevelsen hos romanläsaren, som läser på i samma takt som texten har angett i form av rytm och tempo, och så plötsligt tar den bara slut. Det är en effekt som Jon Fosse är en mästare på, att visa på ett tidsförlopp som äger rum och så, abrupt och osentimentalt, är det över, utan punkt