Scenkonstbiennalen 2021

Arbetet med Är det krig än? tog avstamp i en tanke om att göra ett online-projekt, där teatern på grund av smittorisk inte

Är det krig än?

av Mikhail Durnenkov, i regi av Natalie Ringler, premiär online 1 november 2020. Ti filmade scener släppas under hösten på Teater Galeasens Youtube-kanal – två filmer i veckan. Filmning sker i samarbete med Kulturama, under ledning av filmaren André Löwenbråth.

Scenkonstbiennalen 2021: https://scensverige.se/program-scenkonstbiennalen-2021/?form%5B%5D­fore...

skulle spela för publik utan filma scenerna i pjäsen och lägga ut materialet på nätet. Men under arbetets gång med filmerna har ett starkt behov av att ändå få möta publiken i salongen växt fram, så nu har det även blivit sex publika föreställningar på teatern. De har redan haft premiär och har fått strålande recensioner – «subtilt fastnålad i samtiden» anser Dagens Nyheter om uppsättningen medan Svenska Dagbladet skriver om «euforiska ögonblick när Galeasen tacklar rädsla».

Natalie Ringler har väldigt länge läst och uppskattat Mikhail Durnenkov som dramatiker, och velat sätta upp någon pjäs av honom.

– Jag kom att tänka på just den här texten (från 2018, redaktionens anmärkning) för att den har det här formatet med ett antal scener, eller sketcher – man kan filma scenerna och man kan anpassa antalet skådespelare som medverkar.

Teatern arbetar inom de befintliga resurser som de har, förklarar Natalie Ringler. Och hon betonar att hon inte är filmregissör, hon har ingen ambition att «göra film», utan har filmat av de olika scenerna som Mikael Nilzén har skapat en musikalisk, stämningsfylld inramning till.

Också de stora plastsjok som hänger från taket, döljer möbler och täcker delar av Galeasens scen, skapar en speciell stämning. Det ser ut som ett scenrum i väntan på renovering. Natalie Ringler uttrycker det som att de i denna produktion återanvänder det som redan finns i rummet – scenografin till deras föreställning Irakisk Kristus – i ett slags «väntan på bättre tider». I augusti fick de, beroende på covid-19, ställa in nypremiären av Irakisk Kristus – som nu skjutits fram till nyår – och för andra gången flytta fram spelperioden på grund av pandemin.

– När nypremiären av Irakisk Kristus sköts upp kändes det som att nu tappar vi både styrfart och tåga, men ur den känslan föddes insikten att vi måste göra något annat. Det här började som ett internt projekt som vi gjorde för att inte tappa modet. Utgångspunkten är att det här är vad vi gjorde när vi blev kvar på teatern.

Eller som Galeasen skriver på sin hemsida: «Är det krig än? kan betraktas som en bearbetningsprocess för en teater i ofrivillig stiltje.»

Ett gungfly

Vi har slagit oss ner i köket på teatern, med två meters avstånd mellan oss, fönstret på vid gavel och handsprit på bordet. Ett eventuellt fall av covid-19 har just dykt upp i ensemblen när vi ses, nu väntar de på provresultatet, repetitionerna har fått avstanna …

Deras repetitionstid har inte varit mer än en månad, utan någon förberedelseprocess.

– Det är ett gungfly, att presentera det här projektet inför en publik. Vi hade inte kunnat göra en hel föreställning, med sina långa bågar, på så extremt kort reptid. Men en scen kan man ändå överblicka som regissör, även om tiden är knapp.

Pjäsen rymmer en ganska hotfull stämning, där mer eller mindre oväntade händelser inträffar. Strömmen går på en flygplats, kan det vara ett terrorattentat? En kvinna försöker parera sin våldsamma make, samtidigt som hon har sin älskare gömd i garderoben. En man ska berätta om svårigheten med att sluta röka, där det som är av vikt i den scenen är att hans barn plötsligt försvinner.

– Pjäsen passade vår situation väldigt bra. Jag tror vi kände oss ungefär som dessa människor – utsatta för ett hot som är väldigt diffust och svårt att definiera. Ett virus … Å andra sidan är hotet konkret, vi kan bli sjuka. Jag personligen kan känna att det som har hänt i och med corona är att massor av rädslor och otryggheter som jag bär på i största allmänhet, som jag inte funderar mycket över i min vanliga tillvaro – de har triggats. Ganska starkt. I synnerhet när pandemin drog igång. Det var en speciell stämning. Affärerna var tomma, tunnelbanan kunde man inte åka … jag började se hot överallt och började tänka på mina medmänniskor som potentiella mördare, säger Natalie Ringler, med ett skevt skratt.

– Arbetet med pjäsen blev en djupdykning ner i de här känslorna.

Tappa regikontrollen

Natalie Ringler är en erfaren regissör. Hennes mest omtalade föreställning är Vår klass, Tadeusz Slobodzianeks pjäs som sattes upp på Teater Galeasen 2013 och som även har turnerat. Det blev en otroligt uppmärksammad och hyllad föreställning om judeförföljelser och hur några polska byinvånare, som en gång stod varandra nära, blir fiender och förövare för att de tillhör olika religioner.

Under det här arbetet har hon upplevt «en stark känsla av kontrollförlust» och fått känna på vad det betyder att tvingas komma ganska oförberedd till ett arbete som regissör, vem hon blir då och vad det skapar för dynamik.

– I början av projektet hade jag inte hunnit sätta mig in i materialet riktigt. Jag hade ingen genomgripande idé. Och jag hade inte riktigt hunnit landa i vad den här texten slår an i mig själv. Det är massor av saker jag inte haft tillgång till som jag brukar ha i vanliga regiprocesser. På det viset har jag varit tvungen att ta vissa stora beslut utan att riktigt veta varför jag tyckte att vi skulle göra på det sättet. Då är det en förutsättning att det finns ett starkt grundförtroende hos ensemblen. Vi är väldigt bekväma med varandra.

Hon tycker arbetet har varit spännande och att hon har blivit «mycket mer jämlik» med skådespelarna.

– Jag har lämnat ifrån mig det övertag som jag i vanliga fall har som regissör. Och jag har inte alltid haft svar på skådespelarnas frågor, jag har inte ens haft en aning, vi har fått prova och upptäcka saker tillsammans.

En utmaning i regiarbetet har varit att scenerna är korta. Det kan låta som att det skulle vara enklare att regissera än helaftonsföreställningar, men det är det inte, anser hon.

– Den stora berättelsen har sin egen gång med början, mitt och slut, man följer som publik en karaktär, hinner med dess utveckling, fäster sig vid den … Här hinner man ibland kanske inte fatta vad det handlar om innan det är slut.

Nya restriktioner på gång

Vi börjar tala om den livliga debatten i Kultursverige när det gäller restriktionerna på max 50 personer vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster (dit teaterföreställningar räknas). På grund av svensk lag slår restriktionerna ologiskt eftersom exempelvis stormarknader och restauranger inte berörs (men regeringen håller nu på att se över regelverket). Intervjun görs dagen innan regeringen ska meddela om restriktionerna ska ligga kvar på 50 personer i publiken eller höjas till 500. Det visar sig att man efter rekommendationer från Folkhälsomyndigheten väljer att skjuta beslutet på framtiden och att inte höja antalet just nu, på grund av ökad smittspridning i landet. (Den 22 oktober, efter intervjun gjordes, höjdes taket till 300 personer i publiken – som ska gälla från och med den 1 november).

Det har skrivits en del i svenska tidningar om hur coronan påverkar teatern rent konstnärligt – det är svårt att få till intima och laddade scener eftersom skådespelarna måste hålla avstånd. Med ganska tomma salonger och ett minskat gensvar, eftersom publiken är så gles, påverkas också lätt skådespelarnas självförtroende. De vet inte om de når ut. Men framför allt har det skrivits om de ekonomiska aspekterna. Svenska teatrar lider såklart ekonomiskt – frigrupper kan komma att försvinna, en hel infrastruktur gå förlorad. Natalie Ringler förstår det argumentet, men är samtidigt kritisk.

– Utifrån mitt perspektiv kan jag ifrågasätta om det behöver vara ett bra beslut att höja publikantalet bara för att det är bra för ekonomin.

– Jag känner mig väldigt dubbel till hela coronadiskursen. Jag kan hålla med om att har teatern en salong som rymmer 500 personer, då är det kanske rimligt att få ta in 200 om man kan garantera publikens säkerhet. Eller så är 50 ett jättebra antal, men då kanske det ska vara det antalet på andra ställen också, som stormarknader och restauranger.

Vi enas om att salongerna, med sittande publik, är det minsta problemet när det gäller smittspridning.

– Det stora problemet är foajéerna, när publiken ska in och ut, och i pausen. Sedan tror jag att vi måste erkänna att scenisk verksamhet, det vi gör på scenen, aldrig kommer vara hundra procent smittosäkert. Det går inte att stå på samma scen utan att andas på varandra eller någon gång ställa sig i vägen för varandra och en skådespelare kan inte påverka sin situation fullt ut. Vi måste vara tydliga med att det finns en risk. Se bara på oss, vi har verkligen varit väldigt försiktiga här. Vi har använt handsprit, vi har hållit avstånd, varit medvetna om att inte utsätta oss … ändå har vi nu ett sjukdomsfall. Än så länge vet vi inte om det är covid-19 eller inte, men vi har ett sjukdomsfall och då måste vi inrätta oss efter det.

Antalet insjuknade i covid-19 på Galeasen summeras så småningom till fyra, och det kan visa sig bli två till när deras provsvar har inkommit.

Natalie Ringler håller med om att det är lite märkligt att stormarknader tillåts släppa in obegränsat med publik, medan teatrarna, som nu har hunnit arbeta fram säkra strategier för publiken, har så hårda begränsningar.

– Eller såhär, jag tycker det är knepigt när vi ställer olika verksamheter mot varandra och påstår att det ena är mer värt eller viktigare än det andra. Redan där blir det något destruktivt. Jag tycker att vi måste komma fram till en konsekvent strategi för oss alla, som människor förstår.

Det hon kan säga om Teatersverige i stort när det gäller corona är att alla sitter i samma båt, sedan kan exempelvis anställningsformer skilja sig åt vilket gör att människor drabbas olika hårt. Och i och med att vi enbart har rekommendationer från myndigheterna i Sverige för hur vi ska bete oss för att minska smittspridningen, arbetar landets teatrar på skilda sätt.

– Eftersom det är rekommendationer landar det i stort individuellt ansvar, det gäller på alla nivåer, hela vägen upp till chefsnivå. Man måste bestämma själv hur man ska jobba i teaterhuset. Och där ser det väldigt olika ut, hur man förhåller sig när det gäller skådespelare under repetition, till exempel. Vissa teatrar är extremt noggranna medan andra kör på mer som vanligt i sina arbetsprocesser.

Ovärdig kulturpolitik

Teater Galeasens chef Sophia Artin dyker upp mot slutet av intervjun och slår sig ner i köket med oss. Hon anser att teatrarna är fullt kapabla att ta ansvar för att publiken inte utsätts för smittorisk, att det idag finns tydliga förhållningssätt på teatrarna för detta. Hon skulle vilja att publikrestriktionerna var mer flexibla och anpassades utifrån antal sittplatser i salongen och teatrarnas storlek, som det ser ut på många håll i Europa. Hon menar att mer kommersiella verksamheter i Sverige inte har behövt ta samma ansvar för att hindra smittspridningen på samma sätt som kulturen, trots att myndigheterna betonar att vi har ett gemensamt ansvar.

– Kommersen får i vanlig ordning härja fritt medan verksamheter som alltid är marginaliserade och i ekonomiska trångmål ska lyda order å det grövsta.

– Det handlar inte bara om ekonomin, utan det handlar om att föreställningar faller när skådespelarna inte får publikkontakt. Konstformen dör utan sin publik.

Samtalet glider in på kulturpolitik, hur människor som arbetar med kultur i Sverige mer eller mindre har tvingats in i ett system av att skaffa enskild firma, bli egenföretagare, för att få F-skattesedel, eftersom det är vad arbetsgivarna efterfrågar och eftersom väldigt många kulturarbetare inte är fast anställda.

– Det har visat sig nu under pandemin att det slår fruktansvärt hårt mot kulturarbetare, säger Sophia Artin.

– Det här tycker jag vi pratar alldeles för lite om, inflikar Natalie Ringler, med emfas i rösten.

Många som har startat enskilda firmor för att kunna möta upp arbetsgivarnas krav har nu problem med att få ut arbetslöshetskassa, likaså sjukförsäkring, beroende på reglernas utformning i Sverige – kortfattat kan man säga att dessa regler bygger på att människor har fasta anställningar. Har man inte det hamnar man lätt mellan stolarna och vid sidan av trygghetssystemen.

– Vi borde tala om kulturpolitik, inte om coronastrategier och publikgränser, för det är här skon klämmer. Coronapandemin visade oss vilket korthus hela vår tillvaro är. Att det ska behöva vara så i ett land som Sverige år 2020, med en stark ekonomi och en förhållandevis liten kultursektor, det är ovärdigt, säger Natalie Ringler.

– Det blir en bild för hur illa kulturen är behandlad i vårt samhälle och det har varit så länge. Det visar på ett förakt för kulturutövare, fortsätter Sophia Artin.

– Kulturpolitiken behöver ändras för att passa den värld som vi lever i idag, konstaterar Natalie Ringler.