Aktriser från en förgången tid

Forskningen om skådespelarkonst kan antingen utgå från olika teatrar eller från skådespelarbiografier, eller från

allmänna sociala och ekonomiska frågeställningar. Professorn i teatervetenskap vid Universitetet i Oslo och under en period vid Köpenhamns universitet Live Hov väljer i sin drygt 400-sidiga monografi alla tre vägarna – i tre skilda avsnitt.  Hon har tidigare forskat om betydligt äldre kvinnlig skådespelarkonst och på ett välkommet positivt sätt nyanserat forskningens Ibsensyn i «Med fuld Natursandhed.» Henrik Ibsen som teatermann (2007). Hov har även själv verkat som skådespelerska.

Forskningsmaterialet

Hovs material består av allmänna framställningar av norska teatrars historia, skrivna av bland andra Øivind Anker, Tharald Blanc och Trine Næss, vilka generöst återges med föredömliga hänvisningar, tidningarnas överraskande utförliga teaterrecensioner samt ett antal minnesböcker och självbiografier av teatermän och skådespelerskor. I ett avslutande register över cirka 150 skådespelskor ges personhistoriska uppgifter, ibland hämtade från Liv Jensens Biografiskskuespillerleksikon.

De första teatrarna i Christiania

Den första norska teatern grundades 1827 av en svensk (!), Johan Peter Strömberg (1773–1834), som levde och verkade i Christiania. Teatern existerade i blott halvtannat år och skådespelarna var i huvudsak danska; såväl Kotzebue som Oehlenschläger stod på repertoaren. Trots unionen med Sverige är det inflytandet från Danmark som främst står i kontrast till de norska nationella önskemålen rörande en egen kulturtradition. Christiania offentlige Teater grundades av en av Strömbergs skådespelare, Jens Lang Bøcher, 1828 och öppningsföreställningen var fransk: Henrik den Femtes Ungdom. Fram till 1850 tycks norsk teater i huvudsak ha varit dansk. Hov är, i motsats till Edvard Brandes, försiktig vad gäller att ta ställning i frågan huruvida de danska skådespelarna i Christiania var aktörer av andra rangen. Viktigast bland danskorna var tragediskådespelerskan Auguste Schrumpf (1813–1900), som agerade i pjäser av Oehlenschläger och Schiller och talade med utpräglat köpenhamnsk accent. 

Norsk teater i Bergen och Kristiania (obs K!)

Det norske Theater i Bergen 1850–63 öppnade med en omskriven iscensättning av Ludvig Holbergs Henrik og Pernille. Här verkade Henrik Ibsen som sceninstruktör 1851–57 och Bjørnstjerne Bjørnson som «artistisk leder» 1857–59. Av skådespelerskorna slutade några tidigt, medan mer kända aktriser som Lucie Wolf (född Johannesen), Benedikte Hundevadt samt de äkta paren Louise och Johannes Brun och Janny och Andreas Isachsen sökte sig till Christiania. Bergenteatern trogen blev däremot Fredrikke Nielsen, som gestaltade Hjørdis i Hærmændene paa Helgeland 1859. Bjørnson mötte sin blivande hustru, skådespelerskan Karoline Reimers, på teatern. Hon spelade huvudrollen i en komedi av Charlotte Birch-Pfeiffer, vilken Bjørnson regisserade.

            I ett kort kapitel om Kristiania norske Theater 1852-63 aktualiserar Hov språkproblematiken. Repertoaren var även här dansk, tysk och fransk och skådespelarna, exempelvis Sofie Parelius, bergensare. Den norska östlandsdialekten ansågs vulgär och Bjørnson urskilde tre språkformer: Benedikte Hundevadt talade ren bergensiska, Amalie Døvle sökte tillägna sig bergensiskan och talade därmed en blanddialekt. En tredje möjlighet var att följa skådespelaren Wilhelm Wiehe och tala danska – och med danskan sammanhängde ett särskilt patos. Kortfattat presenterar Hov också Trondhjems Theater (1861-65), dit bland andra skådespelarparen Nielsen, Isachsen och Prom från Bergen engagerades.
 

Christiania Theater 1850–99

Christiania Theater, i vilken Kristiania norske Theater uppgick 1863, existerade fram till 1899, då den övergick i Nationaltheatret. Cirka 1850 bröts det danska monopolet och 1874 och 1876 slutade de sista danskorna spela. Redan 1849 hade Laura Svendsen, gift Gundersen, och Gyda Klingenberg anställts. På denna teater var Ibsen estetisk konsult 1863-64 och Bjørnson teaterchef 1865–67. Här hade Kongs-Emnerne urpremiär 1864, liksom Peer Gynt 1876, den senare regisserad av den svenskjudiske teaterchefen Ludvig Josephson, verksam i Oslo 1873–77. Laura Gundersen som avlöst Auguste Schrumpf som ledande tragedienne, hade vissa problem med Bjørnson, medan Lucie Wolf, ledande komedienne, såg samarbetet med honom som festdagar. Hans Schrøders tid som teaterchef 1877–99 är förbunden med Ibsens och Bjørnsons samtidsskådespel.  Endast Når vi døde vågner och Gengangere fick vänta till 1900, då de uppfördes på det nya Nationaltheatret. Bland dem som offentliggjort sina minnen finns Sophie Reimers, som spelat flera av Ibsens kvinnoroller (Dagny, Rebekka West, Ella Rentheim, Aline Solness) och skriftligen instruerats av Ibsen.

Den Nationale Scene återuppstår 1876

Hov avslutar första delen av sin monografi med några sidor om Den Nationale Scene i Bergen som återuppstått 1876. Bergenteatern var nu inte längre ett pionjärprojekt, men vissa skådespelare, exempelvis Rosa Asmundsen, reste faktiskt västerut – till Bergen från Christiania. Hans Wiers-Jenssen har skildrat teaterns historia. Fredrikke Nielsen beskrivs av Hov som teaterns första dam. Man spelade gärna ny dramatik av Ibsen, Bjørnson och Gunnar Heiberg och hade premiär på Gengangere redan 1890. När den första Vildanden spelades 1885 blev Octavia Sperati den första Gina och Didi Heiberg den första Hedvig. 

Louise Brun, Benedikte Hundevadt och Laura Gundersen

I bokens andra och viktigaste del fokuseras åtta utvalda skådespelerskeöden.  Vissa av dem har valts i kraft av teaterhistorisk betydelse, andra eftersom de utsattes för typiskt profilerade öden. Samtliga har spelat Ibsenroller. Kapitlen är så upplagda att Hov går igenom vad teaterhistorikerna och de samtida kritikerna skriver om dem samt den bild av dem som ges i minnesböckerna av Peter Blytt, Marie Bull, Alma Fahlstrøm, Fredrikke Nielsen, Sophie Reimers, Octavia Sperati, Kristian Winterhjelm och Lucie Wolf. Hov håller sig till de tryckta källorna och arkivmaterialet och är försiktig och saklig vad gäller egna slutsatser.

Louise Brun, född Guldbrandsen, (1830–66) fick ett kort liv och en kort karriär. Ibsen recenserade bland annat hennes prestation i Augiers Diana och berömde hennes insatser i lustspel och vaudeviller. Hov menar att Peter Blytt, teaterstyrelseordförande i Bergen, i sin beskrivning omedvetet påminner oss om Diderots distinktion mellan varma och kalla skådespelare. Brun hade distans till sina roller. Brun hann också med att bli mor till elva barn. Benedikte Hundevadt, född Moe, (1829–83) spelade Hjørdis vid urpremiären på Hærmændene paa Helgeland på Kristiania norske Theater 1858 och rönte framgång som frodig och munter kvinna i komedier, bland annat som Nille i Jeppe paa Bjerget, Hon sjöng också opera och framträdde bland annat som Marie i Donizettis Regimentets datter.

Laura Gundersen, född Svendsen, (1832–98) är i kraft av sitt samarbete med Ibsen välkänd i forskningen. Hon spelade exempelvis Hjørdis hundra gånger, fram till slutet av karriären och blev besviken när Ibsen icke ville föreslå henne som Rebekka West i Rosmersholm. Uppenbart torde vara att Gundersen representerar en äldre idealistisk, delvis nationalromantisk, teaterkonst och hade svårt att få roller mot slutet av sitt liv. Gundersenkapitlet tillhör bokens mest läsvärda, eftersom Hov noggrant diskuterar kritikernas och teatermännens, exempelvis Edvard Brandes, Winterhjelms och Schrøders, iakttagelser, Hon nämner också det harmoniska och ömsinta förhållandet till maken Sigvard Gundersen, tio år yngre än Laura.

Lucie Wolf och Fredrikke Nielsen

Också Lucie Wolf (1833–1902) gestaltade Ibsenroller: Dagny i Hærmændene paa Helgeland, Sigrid och Ragnhild i Kongs-Emnerne, Gina Ekdal i Vildanden och Fru Stockman i En Folkefiende. Hon hade god sångröst. ch tolkade liksom Hundevadt Marierollen hos Donizetti. Hov räknar Wolf till dem som spelade «med hjertat», enligt Diderots distinktion. Wolf var gift med en tidigt avliden operasångare och hade fyra barn att försörja. 

Ett lika positivt kritikerbemötande som Wolf fick icke alltid Fredrikke Nielsen, född Jensen, (1837–1912), som var verksam i Bergen. Man klagade på hennes heshet. Hov ger också exempel på Nielsens självkritik. 1880 bytte Nielsen yrke och blev predikant i Metodistkyrkan. 

Octavia Sperati, teaterspöke, och nya generationer

Skådespelerskan Octavia Sperati (1847–1918), född i Kristiansand, har berättat om sin teater, Den Nationale Scene i Bergen, i två böcker. Hennes första Ibsenroll var Madam Rundholmen i De Unges Forbund. Därefter följde bland annat Gina Ekdal, Gunhild Borkman och Mor Aase samt så kallade Magdeloneroller i Holbergkomedier. Speratis arbetssätt leder Hovs tankar till Stanislavskij. Sperati är numera verksam som teaterspöke.

Till de unga döda på Christiania Theater hörde Johanne Juell, född Elvig, (1847–82), den första norska Nora 1880, och Constanze Bruun, den första Hedda Gabler. Juell, omgift Reimers, var en allsidig, också musikalisk, skådespelerska, vars utstrålning lovprisades. Arvet fördes vidare av hennes dotter, Johanne Dybwad, som växte upp hos släktingar i Bergen. I fallet Juell är materialet så rikligt och nyanserat att Hov kan diskutera hennes spelstil. 

Innan Johanne Dybwad blev Nationaltheatrets leading lady 1899 hade hon spelat tiotalet unga kvinnor i Ibsenpjäser på den gamla teatern, bland andra Solveig, Nora, Hedvig, Thea Elvsted och Hilde Wangel. Dybwad och Ragna Wettergren (1864¬1958). Eller åtminstone en av dem, medverkade i samtliga Ibseniscensättningar på 1890-talet.
        

Realiteterna

I bokens tredje del vidgar Hov perspektivet mot allmänna frågeställningar såsom drömmen om debut, äktenskap och barn, utseende (de flesta av bokens många fotografier föreställer sällsynt vackra och själfulla aktriser) och röst samt den äldre dramatikens kvinnotyper som ingenuer, kammarpigor, högreståndsdamer, matronor, unga änkor, de ädla och de farliga kvinnorna. Även byxrollerna nämns. Därefter följer diskussion av lön och social status – också här diskuteras personliga typfall – och till sist en sammanfattning av skådespelerskorna som konstnärer och yrkeskvinnor, Hov har gjort en energisk djupdykning i Christiania Theaters arkiv och citerar rörande böner om att få debutera och motiverade önskemål om löneförhöjningar.

             De flesta skådespelerskorna kom från enkla förhållanden, särskilt i början av perioden, och karriären blev kort för många av dem. Flera dog redan i 30-årsåldern. Sophie Reimers och Sofie Parelius förblev ogifta, men de allra flesta gifte sig. De som gift sig med en manlig kollega – teaterparen är många – kunde fortsätta i sitt yrke, men för de övriga blev detta omöjligt. Några blev mycket framgångsrika, belönades av Oscar II med medaljen «Litteris et artibus», och Laura Gundersen fick till och med högre lön än sin make.

Omsorg och akribi

Hovs bok är skriven med omsorg och akribi. Finner man någon gång en motsägelse som att Henrik den Femtes Ungdomskulle vara skriven av Pineaux på s. 46 och Duval på s. 53, så visar konsultation av lexikon att dramatikern bar dubbelnamnet Pineaux Duval. Att gå igenom samma material tre gånger innebär dock upprepningar. Antalet «som nevnt» är alltför många och boken fungerar bättre som uppslagsverk än vid sträckläsning.  Vissa jämförelser med männen hade också varit givande: dog även manliga aktörer unga? Förblev även de ibland ogifta? Lämnade även männen teatern? Hade de sångröst?

Såväl Hov som läsaren intresserar sig självfallet särskilt för Ibsen och i någon mån för Bjørnson, Holberg och Oehlenschläger, men Hov kunde ha gett oss mera hjälp med kvinnorollerna i de glömda komedierna och vaudevillerna.  Vad var det komediennerna spelade? En utblick mot Danmark och Sverige hade heller inte skadat.  Vad gäller omdömen om aktrisers moral citeras en präst som snäst av Lucie Wolf, troligen ett exempel på pietistisk avsky för förställning, särskilt scenisk. I Stockholm, däremot, kunde Emilie Högqvist (1812–46), den orléanska jungfrun på scenen, göra skandal som älskarinna till den franskfödde svensknorske kronprinsen/kungen Oscar I (förhållandets båda följder döptes till Hjalmar och Max) under tio års tid! Om något dylikt utspelats i Christiania eller Bergen, så förtigs detta av Live Hov.