En queer julshow

Redan i första scenen av Taylor Macs pandemi- och livestream-anpassade julshow Holiday Sauce…Pandemic! förstår

Holiday Sauce…Pandemic!

Koncept och performance: Taylor Mac

Musikalisk ledning: Matt Ray

Scenbild och kostym: Machine Dazzle

Mask: Anastasia Durasova

Medverkande: Taylor Mac, Steffanie Christi’an, Thornetta Davis, Dana Lyn, Glenn Marla, Sidhe Degreene, m fl

Nationaltheatret Oslo, onlineföreställning, live 12/12 2020,

I opptak från 14.12.2020- 02.01.2021 nationaltheatret.no

jag att detta verk blir ett ymnighetshorn av performativ kreativitet. Artisten framträder i närbild som en levande skulptur, likt bilderna av den italienske 1500-talskonstnären Giuseppe Arcimboldo. Macs ansikte är av kroppsmålaren Anastasia Durasova målat till en mask av färgstarka frukter och grönsaker, under en huvudbonad av frukt och grönt, där det också sticker ut gröna fingrar med långa röda lösnaglar under en prosaisk pet-flaska. Kostymen fullföljer temat och gör konstnären till en vällustig Bacchus, redo för en riktigt queer julfest, fylld av kärlek till Människan, i alla hennes former, färger och identiteter.

Hyllning till det avvikande

Taylor Macs gestalt bäddas in i en visuell vegetation av lika grälla färger, så i denna onlineperformance blir han ett med själva scenbilden. Kostym och scen är skapade och sammanvävda av designern Machine Dazzle. Macs kraftigt rödmålade mun artikulerar föreställningens motto: We’re all in charge of our own story – vi har ansvar för vår egen berättelse. Och denna mun i närbild för mina tankar till en helt annan mun i teaterhistorien: Billie Whitelaws isolerat talande mun i Samuel Becketts märkliga monolog Not I från 1973, för övrigt det år då Taylor Mac föddes.

Helt oväntat skulle man kunna skönja ett underliggande släktskap mellan dessa båda nyskapande scenkonstnärer; den ene fullständigt övermättad i sina sceniska uttryck och den andre så minimalistiskt sparsmakad. Men både Beckett och Mac definierar ett utanförskap i en pladdrande, konventionell, aningslöst förtryckande mainstreamkultur. Båda bejakar det individuellt avvikande, det skeva och det annorlunda, men bevarar ändå en kärlek och försonlighet gentemot alla som motståndslöst låter sig formas av konventioners och religioners begränsningar.

Queerversion av julen

Budskap och koncept i Holiday Sauce…Pandemic! är mycket enkla. Taylor Mac agerar konferencier i en multimedial queershow som dekonstruerar julens sånger, fetischer och ritualer, för att sätta ihop dem till en lustfylld julfest som hyllar människans mångfald. Han ironiserar över coronapandemins lockdown-perioder och jämför dem med varje års julperioder då familj ska samlas och man som queer familjemedlem kan känna ångest inför att vara instängd flera dagar i familjens heternormativa gemenskap.

Detta väcker hos artisten en uppsjö av kreativa associationer kring Jesu mor Maria. Hans Mary är en gravid tonåring, en prostituerad, en queen som i drag-queen, hon är en mor som är en man, sjunger han. Hela denna show är tillägnad Taylor Macs egen utvalda «mor», LGBT+-aktivisten och dragartisten Mother Flawless Sabrina (1939-2017), en ikon i amerikanska gaykretsar. Taylor Mac vill vidareföra arvet från henne, genom att lyfta fram och synliggöra icke-binära individer och transpersoner, göra dem till drottningar i denna föreställning.

Sexuella undertoner

I ett lustfyllt chatroom via Zoom möter han Baby Jesus (en kraftig, fullvuxen transperson) och Sexual consent Santa, en judisk, queer tomtefru som slåss för sexarbetares rättigheter. De för ett samtal fullt av sexuella anspelningar, om barn som villigt eller ovilligt sitter i knä på tomten, eller fantiserar om den obefläckade avlelsen.

Denna passage bryts så abrupt och går över i ett visuellt fyrverkeri till den klassiska julsången God Rest Ye Merry Gentlemen. Här visas en filmad kavalkad av sexuellt färgade koreografier, symboler ur gaykultur och uppumpade nakna män, à la Tom of Finland. Det fortsätter med en fantasifull tolkning av sången Oh Tannenbaum, där en manlig artist agerar gran och temat kretsar kring fallosformade grankottar och kulor. Budskapet här handlar om granens/mannens förmåga att se skönheten i sig själv, oavsett storlek (på enskilda kroppsdelar) och prestationer.

Pride-estetik i tät dramaturgi

Inte en sekund är död i Taylor Macs livsbejakande julshow. Trots att den är överlastad och ständigt växlar i sina uttryck med animerad film, musiknummer, videoklipp, monologer och distanserande sidokommentarer drivs den av en sammanhållande livsnerv och genomtänkt dramaturgi. Mac är mästerlig i den spretiga estetik som kännetecknar Prideparader och dragshow – han är fullständigt trygg i sitt internationella queer-språk (ett språk med djupa rötter i den amerikanska LGBT+-rörelsen). Han följer det råd han fått av sin andliga mor, Sabrina: «You’ve got to commit to yourself», och hans yttersta syfte är att söka väcka en skaparlust i andra. Därför rymmer denna show också en interaktiv sekvens, där äldre queerpersoner på de platser där föreställningen samproduceras får medverka och blir krönta till queen. Dessa drottningar kan vara av olika kön, och ibland ha skägg, det spelar ingen roll, för de dansar fram sina liv.

I en queer prayer formulerar Taylor Mac sin enkla filosofi:

When it’s cold and dark outside, it’s good

Because you can make music out of it

En värdig Ibsenpristagare?

Hur placerar sig då Taylor Mac i den nutida internationella scenkonsten? Är han värdig en stor utmärkelse som det internationella Ibsenpriset?

Jag har tyvärr inte sett någon av hans föreställningar live, men det är uppenbart att hans träffsäkra scenkompositioner har beröring med nutida performance, där upphovspersonen gör sin egen scenpersona till konstverk. Mac skapar i en malström av populärkulturella referenser och identitetspolitisk aktivism. Aktörerna i denna föreställning är alla ett slags readymades av sig själva, och synliggörandet av deras identiteter och kroppar är bärande för verket. Liknande sceniska uttryck har på senare år funnits hos bland annat Alain Platel i Gardenia, en danskabaréföreställning med verkliga pensionerade transartister. Eller hos Jérôme Bel, i exempelvis hans samarbeten med funktionshindrade aktörer i schweziska Theater HORA.

Det visuella arbetet, med färgstarka scenbilder, innovativa animationer och video för tankarna till tyska Susanne Kennedys genomestetiserade scenkonstverk, där människan utforskas som en produkt sammansatt av artificiella teckensystem. Dock kan sägas att Taylor Macs scenspråk bottnar i en mer traditionell humanism. Hans genre är snarare den publikfriande showens. Den har rötter långt bak i tiden, i antikens satyrspel och Shakespeares samtidskommenterande gycklarscener.

Det är också intressant att Taylor Mac får Ibsenpriset efter Christoph Marthaler. För båda dessa scenkonstnärer hyllar – med helt olika stilar – homo ludens. I deras teater är människan poetiskt mångtydig; hon dansar, sjunger och leker. (Publisert 13.12.2020)