Förvandling, förtvivlan och fars

Ett mörker blott upplyst av en rad taklampor över scen och salong som påminner om en säregen gatubelysning. En övergiven sandlåda, en rishög till hagtornsbuske belyst i rött med grenarna belamrade med tomma ölburkar, trasiga strumpbyxor, pappersservetter och kassettband. I fonden en röd sammetsridå med guldram – en teater på teatern? En cirkus? Bakifrån riktas en ljuskägla ut på scengolvet. En tom trapets svänger fram och tillbaka belyst av en spotlight. I förgrunden en tom uteservering. En kvinnlig akrobat (Helen, spelad av Libgart Schwarz) sitter övergiven på sandlådekanten. Hon tilltalas av en förbipasserande (Georg, spelad av Peter Simonischek) och stammar staccatoartat fram sina första repliker på ett språk som tycks henne främmande. Schwarz framställer gestalten som hemlös i ett alltför komplicerat tungomål. Språket finns före gestalten. Märkliga, kusliga djurläten (från cirkusen? Från Zoo?) hörs i bakgrunden.

Kamp med ett förlorat språk

Peter Steins inledning till sin uppsättning av Botho ’Strauss skådespel Der Park (Parken) förmedlar texttroget dramats djupdimensioner i sällsamt gåtfulla bilder, vilka förbereder åskådaren för den ständiga kamp med traditionens förlorade språk och civilisationens ångest som väntar honom/henne under den fem timmar långa föreställningen.

Den atenska skogen i Shakespeares En Midsommarnattsdröm, Ardens skog i Som Ni Behagar, ja teaterskogen över huvud, från Antiken till 1800-talet, har hos Strauss förvandlats till en modern nedsliten stadspark, men kvar är skogens karaktär av tillflykt och gömställe. I parken håller punkbandet hus, bland parkens buskar utspelas så småningom midsommarnattens förväxlingsspel, i parken sker de för samhället oacceptabla erotiska kontakterna.

Förvandlade gestalter

De fyra ungdomarna i Shakespeares persongalleri har åldrats till två västtyska medelålders par med delvis snarlika namn (Georg, Helen, Wolf, Helma), bosatta i pseudoeleganta våningar med inredningar från igår (fällstolar och palmer respektive stålrör och svartvitrutigt). Shakespeares naturväsen Puck har hos Strauss blivit en nedsliten homosexuell konsthantverkare, Cyprian (Walter Schmidinger), uppkallad efter berättaren i E. T. A. Hoffmanns Die Serapionsbrüder, eller kyrkofadern Cyprianus. De komplicerade förvecklingarna mellan de båda paren är kvar, liksom den mytiska dimensionen – hos både Shakespeare och Strauss förkroppsligad av Oberon (Bruno Ganz) och Titania (Jutta Lampe). Punkorkestern är ett uppenbart tillägg av Stein.

Det prasslar och Heidegger citeras

Plötsligt hörs prasslande i den torra busken. Oberon i mörka solglasögon och svart överrock (som vi senare får se vecklas ut till väldiga fladdermusvingar) sveper över scenrummet – och Titania i grå peruk bryter sig fram genom grenarna och börjar deklamera på blankvers, ett Shakespeareskt konstspråk, för länge sedan förlorat.

Strauss Der Park är liksom Gross und klein och Kalldewey. Farce ett metadrama. Scenanvisningarna liknar till funktionen Strindbergs dörr med fyrväppling i Ett drömspel. Även den mellan skenbar meningslöshet och perfiditet pendlande dialogen mellan de båda paren är Strindbergsk. Citaten är täta – tankarna förs än till romerska poeter, än till Wieland och Goethe – och Stein lägger till filmreminiscenser från tidig skräckfilm, Laurel and Hardy och en bild av den mördade Pasolini.

Titania citerar Heidegger – ”Bara en gud kan rädda oss” – men bara filosoferna i publiken märker något. Citatet fungerar nämligen som en perfekt replik i ett samtal. Men denna Titanias replik år mer än så; den är en av nycklarna till dramat. Älvakungen Oberon och hans gemål representerar den gudomliga/mytiska kraft som ännu kan ingripa i den mänskliga världen. Men i vår moderna förfallscivilisation kan det mytiska tyvärr blott visa sig i driften, lusten, för att inte säga det obscena (kärlekens vrångbild).

Oberon och Titania blottar sig för de förbipasserande, äcklar och skrämmer dem. Den mytologiska figuren är depraverad, hans väldiga fladdermusvingar sveper över scenrummet, men effekten är kitschartad. Projektet misslyckas. Oberon erkänner att han inte kan ”väcka konung Salomos lusta i bilskolläraren”.

Autentiska känslor?

I Gross und klein var det åtminstone – om än ytligt – möjligt att tolka huvudgestalten, Lotte, som människan med autentiska känslor i ständig konfrontation med samhällets motstånd och kyla. Här är varje individ (utom de mytiska) oförmögen att ingå i meningsfulla relationer. Männen är fångna i meningslösa data- och videoaffärer och kan blott mötas i hanteringen av den gemensamma besvikelsen. Kvinnorna styrs av affekterna: kättjan, hysterin, rashatet. Skillnaden mellan människosamhället och djurflocken är att det förra blott tycks finslipa individens destruktiva och frånstötande sidor.

Hellre, som Georg säger, vara en mask i gödselstacken eller en mygga. Hos Strauss kan ingen drömma, eftersom det inre inte finns. Drifter och begär grundar sig inte i människan, utan utanför henne – i språket, i konstellationerna. Individen är blott en punkt där trådarna i nätverket löper samman.

Fragmentestetik och Titania

I Der Park sammanfogar Stein fragment. Karl-Ernst Herrmanns scenrum förblir mörkt fram till femte aktens sista scen. Spotlighteffekter och belysta upp- och utskjutande scentungor markerar rum. Buskarna i parken rör sig som skogen i Macbeth. Scenbilderna får därigenom en visuell skärpa. I synnerhet imponerar en deus-ex-machina-scen när Titania som kärleksprästinna hissas ned i mångfärgad klänning med bakåtlutat huvud till tonerna av en koloraturaria. Hon belyses av en spotlight och i fonden avtecknas hennes skugga i en ljus cirkel (månen?).

Titaniagestalten, den skiftande, den oberäkneliga, är styckets mest problematiska rollfigur. Titania är också en Diana (mångudinna) och en Pasifae (kung Minos hustru som drabbades av kärlek till en tjur). Jutta Lampe gör en lysande insats när hon förlänar denna ytterligt facettrika gestalt autenticitet i hela registret från demonisk blotterska till kärleksprästinna och småningom äldre livsledsagarinna till den fallne Oberon – och slutligen grande dame i lyxvilla i fin-de-siècle-stil.

Femte akt

I femte akten firar Titania silverbröllop med den uppenbarligen hänsovne tjuren – i sällskap med sin fabelson (Udo Samel), som ärvt små horn och klövar av fadern. Dramat utmynnar i en lång monolog av denna effeminerade varelse i mjuk mörkröd kostym, där han med avbrott för ofrivilliga råmanden bekänner sin incestuösa kärlek till modern, alltmedan en lasciv servitris fläker ut sig i fåtöljen mitt emot, utan att ens uppmärksammas. Den sistnämnda effekten är ett tillägg av Stein, suveränt utfört av Corinna Kirchhoff, liksom effekten att låta Döden i svart kåpa flyga genom rummet i trapetsen från första scenen. Döden finns, men Döden är löjlig. I en praktfull Nosferatu-scen gestaltar Peter Stein och Karl-Ernst Herrmann ett möte mellan kvinnan och den korpliknande Döden, där kvinnan till sist lyckas knyta en bindel för Dödens ögon.

Fars och frånvarande utopi

Men Strauss Parken är inte bara den existentiella förtvivlans och ångestens rum – och världslitteraturens svanesång – utan lika mycket fars. Den ene av två följeslagare förminskas drastiskt av Titania. I punkorkestern visar Corinna Kirchhoff fram en gestalt pendlande mellan komik, cynism och värmetörst.

Det finns ingen utopi hos Strauss. Utopin vore en plattityd, en förolämpning av den till sista akten komna mänskligheten. Däremot finns en resignativ humor, ibland driven till svart cynism. Att både visa upp gestalterna i farsens stundom grymma ljus och lyfta fram textens krävande utbrott av kontaktlöshet i ofta medvetet falsk patetik fordrar ett intensivt arbete av regissör och ensemble.

Peter Stein – till vilken pjäsen är dedicerad – har kongenialt lyft fram alla dess dimensioner. Inte en scen är entydig. Botho Strauss har, åtminstone i stora drag„ visat sig behärska renässansdramats komplicerade form; ovedersägligt har han skrivit en av 1980-talets mest mångbottnade pjäser – ett prisma, där litterär tradition och vilsen rotlöshet bryts. Dessutom läser åskådaren Shakespeares En Midsommarnattsdröm med nya ögon efter att ha sett denna iscensättning på Schaubühne am Lehniner Platz – eller i digital version. (Publisert 04.12.2020)