In Memoriam – Jutta Lampe (13.12. 1937–3.12.2020)

Året är 1985 och Marivaux Triumph der Liebe (Kärlekens Triumf) har iscensatts av Luc Bondy på Schaubühne am

Jutta Lampe

Schaubühne hedrer Jutta Lampe i en serie forestillinger. Neste forestilling ut: Wie es euch gefällt (As You Like It), av Shakespeare, i regi av Peter Stein, strømmes fra 19.12. 2020 til 22.12.2020

Lehniner Platz i Berlin. Jutta Lampes Leonida/Phokion får åskådarnas totala sympati när hon förför med sin ordkonst. Tre timmar står hon nästan oavbrutet innanför scenens gröna häck. Hennes diktion är nyanserat vacker som ingen annans och det märks att Jutta Lampe läst rokokoromaner vid instuderingen. 1700-talets eleganta konversationskonst behärskar hon till fullo. Hennes dialoger som ung kvinna med Agis (Ernst Stötzner) är ”sanna”, hennes dialoger med den åldrade filosofen Hermokrates och (förklädd till ung man) med hans ogifta syster Leontine ”lögnaktiga”. Men utan facit skulle vi inte veta när hon talar sanning och när hon ljuger. De facto låter Jutta Lampes gestalt aldrig så uppriktig som när hon medvetet bedrar. Kärlekens språk förlänas ett drag av sanning också av den vårdade peruken och den svartvita klädseln. Det finns ett etiskt drag hos Marivaux och i denna pjäs kan furstinnan Leonida motivera sin förklädnad till Phokion: förförelsen har ett högre syfte, nämligen att överlämna tronen till Agis, dess rättmätige arvtagare. De åldrade syskonen, däremot, har handlat och handlar av ren egoism.

Teaterkonstens mest förunderliga ögonblick kan aldrig förklaras, men kanske kommenteras. Jutta Lampe var en av det sena 1900-talets största tyska skådespelerskor. Hon var född i Flensburg i Schleswig-Holstein 1937. Hennes barndomsmiljö var enkel. Fadern hade lämnat familjen och modern, ofta sjuklig, hyrde ut rum åt en ung dansör, som visade vägen till scenen. Jutta Lampe debuterade som balettdansös vid 8 års ålder och medverkade senare i kören. Efter teaterutbildning i Hamburg spelade hon boulevardteater i Bremen. Peter Zadek, som återvänt från England efter kriget, gav henne en roll i Measure for Measure 1967, där också Bruno Ganz (1941–2019) och Edith Clever (f. 1940) medverkade, men han lär inte ha insett hennes talang. (De försonades först 2009 när Jutta Lampe spelade Mrs. Baines i Zadeks uppsättning av Shaws Major Barbara i Zürich, som blev den sista iscensättningen för dem båda.) Det blev i ställer Peter Stein, som stod för en helt annan teatertradition byggd på Fritz Kortners detaljerade regikonst och grundliga studier i tysk litteraturhistoria, som upptäckte henne när hon spelade komedi. Han gav henne rollen som Lady Milford i Schillers Kabale und Liebe och tog sedan med sig henne, Clever och Ganz till Zürich, där de inte uppskattades av politiska skäl. Bland Jutta Lampes tidiga inspirationskällor fanns också Marcel Carnés film Les Enfants du Paradis.

Till Schaubühne am Halleschen Ufer

Efter en kort tid i Zürich engagerades Peter Stein och hans skådespelare av Schaubühne am Halleschen Ufer i Berlin, där skådespelartruppen inledde med en starkt politiskt präglad iscensättning av Gorkijs Modern med Therese Giehse i huvudrollen och Jutta Lampe bland de många övriga skådespelarna 1970. I ensemblen fanns också Otto Sander (1941–2013) och Michael König (f. 1947). Jutta Lampe var den enda i skådespelartruppen som följde med teatern, som senare flyttade till Lehniner Platz, ända till regimskiftet 1999, varefter hon verkade som frilanssaktris i ett decennium.

Redan i Steins iscensättning av Goethes Torquato Tasso 1969 i Bremen fick Jutta Lampe en huvudroll som furstinnan Leonore von Este och i Berlin följde en liknande roll som Natalie i Kleists Der Prinz von Homburg (1972). Den första stora rollen i Berlin var dock Solveig i Peer Gynt (1971). Teaterhistorisk är bilden när hon ålderssminkad sitter med den döde Peer (Bruno Ganz) i sitt knä i en pietàposition.

Vad var då hemligheten bakom denna eteriska Solveig, ett väsen från en annan värld? Kanske att Jutta Lampe som ingen annan kunde spela en litterär projektion? Många år märktes detta åter när hon 1999 gestaltade en Goethemonolog som sköna Helena i Faust, en rollfigur som helt existerar i den fiktiva världen.

Tragedi, boulevard och förnuft

Peter Stein preciserar i ett samtal med Frankfurter Allgemeine efter hennes död det unika hos Jutta Lampe: förmågan att spela tragedi (som hon delade med Edith Clever) kombinerad med erfarenheten med den komiska boulevardtradition hon kastade av sig och inte ville återvända till. I Gorkijs Sommergäste i Botho Strauss bearbetning och Steins regi (1974) tolkade hon läkaren Maria Lwowna som en förnuftets och det vänliga samtalets stämma i en kaotisk bohemvärld. Ensemblens estetik var brechtskt distanserad, men byggd på Stanislavskijs skrifter, där aktören genom en noggrannhet i mimik, gestik och sminkning skulle få rollfiguren att träda fram: historiskt korrekt, men aldrig identifierad med skådespelaren.

Resultatet blev att distans skapades med den totala, ibland extrema, historiska imitationen: Peer Gynt betecknades som ”ett skådespel från 1800-talet” och i Sommergäste visades den borgerliga samhällsklass med bakgrund i föräldrars enkla yrken som i sin tvekan och förtvivlan senare skulle sopas bort av ryska revolutionen. Denna klara rationella sida kom senare till uttryck i Jutta Lampes oförglömliga Athena i Aiskhylos Orestien i Steins regi 1980. Här övertalar hon i sin hjälm och vita dräkt de läderklädda insektsliknande hämndlystna erinnyerna med förnuftsargument att bli Atens skyddsgudinnor. Också hennes största filmroll, i Margarethe von Trottas Die bleierne Zeit (Två Tyska Systrar 1981), har hon en liknande roll som den förnuftsstyrda systern Juliane mot Barbara Sukowas kvinnliga terrorist (tydligt kalkerad på Gudrun Ensslins gestalt). Filmen var en av Ingmar Bergmans tio favoritfilmer.

Anton Tjechov

Stein, liksom många andra, ser Masja i Tjechovs Tre Systrar (1984) som Jutta Lampes främsta roll. Här skapar hon flera nivåer i rollfiguren: först den nonchalanta uttråkade olyckligt gifta systern med de kvicka replikerna och ett skyddande skal, vars skörhet är uppenbar. När hennes och överste Wersjinins (Otto Sander) blickar möts försöker hon först undvika hans kärleksförklaringar och brister sedan ut i ett förlösande skratt. Kärleksscenerna blir allt mer laddade och till sist bekänner hon sina känslor för systrarna – som en befrielse. När Wersjinin i fjärde akt måste följa med sitt regemente klamrar hon sig fast vid honom och gråter sedan oupphörligt länge, länge.

Några år senare, i Körsbärsträdgården (1989) försökte Stein få henne att återknyta till den boulevardtradition hon lämnat, men utan att lyckas. Kanske det var lika bra. Vi har sett tillräckligt många Ljubov Andrejevna Ranjevskaja-uttolkerskor som parodier på societetskvinnor utan verklighetskontakt. Jutta Lampe gick en annan väg och tolkade rollfiguren inifrån, som offer för ett slags egen oskuld, än charmerande, än sorgsen, än bortkommen.

Också Arkadina i Måsen brukar vara tacksam att parodiera för aktriser som gärna utdelar nålstick åt sina kvinnliga kolleger. Jutta Lampe avstod i Luc Bondys regi (Akademietheater Wien, 2000) från att karikera Arkadinas teatersyn – hon och sonen Konstantin verkar på lika villkor – och en ungdomlig, skör men skämtsam framtoning får rollfiguren att främst framstå som en omsorgsfull mor.

Att överskrida könsgränser och fylla ut roller

Jutta Lampe var även trovärdig som könsöverskridande. Hon var en förställningskonstens Rosalind i Steins tolkning av Shakespeares Som ni behagar i en naturtrogen skog, när pjäsen i Steins regi spelades 1977 i en övergiven filmstudio som final på ett Shakespeareprojekt. Än mer tydligt blev detta i Robert Wilsons iscensättning av Virginia Woolfs Orlando1989. Här framträder hon i olika poser, ibland som silhuett. Hennes kropp kan formas till en bokstav, en runa eller ett kilskriftstecken.

Jutta Lampe tillförde alltid nya dimensioner i sina rollgestaltningar. Hennes stelt renässansklädda Ofelia i vitt mot Bruno Ganz Hamlet i Klaus Michael Grübers regi (1982) tog scenen i anspråk två gånger och sjöng samma sång: ena gången rytmiskt och elegiskt, andra gången i ett utbrott av vansinne. Den besinningslösa dansen blev ett uttryck för Ofeliarollens autentiska kärna.

Jutta Lampes Fedra (1987) hade en orientalisk framtoning i alla slöjorna. Hon klamrar sig fast vid den halvcirkelformade väggen mera som offer än som förövare. Här är förälskelsen i Ernst Stötzners Hippolytos ett uppenbart resultat av Eros pilar. Hennes ”Ach!” i slutscenen i Kleists Amphitryon som Alkmene (1991) har gått till teaterhistorien och hennes Winnie i Becketts Happy Days i Edith Clevers regi (2002) på Berliner Ensemble är charmfullt disträ i sin sandhög.

Botho Strauss

När Schaubühnes dramaturg Botho Strauss började skriva egna pjäser var Jutta Lampe självklar i huvudrollerna när de spelades på Schaubühne. Hon gestaltade i 45-årsåldern punktjejen K i Kalldeway Farce mot Sander, Clever och Miriam Goldschmidt 1982, den neurotiska Anita von Schastorf i Schlusschor (1992), pjäsen som behandlar den tyska återföreningen, där rollfigurens mor spelades av Joana Maria Gorvin. Som Titania i Der Park (1984), en midsommarnattsdrömsparafras, är hon den skiftande, den oberäkneliga älvadrottningen. Hon förlänar denna ytterligt facettrika gestalt autenticitet i hela registret från demonisk blotterska till kärleksprästinna och småningom äldre livsledsagarinna till den fallne Oberon (Bruno Ganz) – och slutligen till grande dame i lyxvilla i fin-de-siècle-stil. Med sin unika röstbehandling var Jutta Lampe också en idealisk radioröst och uppläsare – allt från Marguerite Duras Savannah Bay med Elisabeth Bergner till Shakespeares Venus och Adonis.

Wajda och Dostojevskij

Min personliga favorit bland alla Jutta Lampes rollfigurer är Sonja i Andrzej Wajdas Dostojevskijbearbetning Schuld und Sühne (Brott och Straff) från 1986.

Skökan Sonjas kärlek till Raskolnikov (spelad av den nära 20 år yngre Stephan Bissmeier) får hos Wajda översinnligt religiösa drag. Jutta Lampes Sonja är den allt förlåtande, allt förstående, älskande kvinnan. Hennes sköka är inte realismens, utan Bibelns heliga. Som romantikens kvinnor visar Jutta Lampes Sonja Raskolnikov vägen till den eviga förlåtelsen. Den scen där hon läser Nya Testamentets berättelse om Lasarus är sublim.

Teaterpriser och bokverk

1988, 1990 och 2000 utsåg de tyska teaterkritikerna Jutta Lampe till årets skådespelerska. När hon tilldelades den Preussiska Sjöhandelns teaterpris 1992 trollband hon publiken vid prisutdelningen genom att läsa ett romanavsnitt av Marcel Proust. I sådana sammanhang var hon lätt generad, särskilt när hon fick Joana-Maria- Gorvin-priset 2010, då Akademie der Künste också utgav ett bokverk om henne med titeln Jutta Lampe. Träumen. Suchen. Spielen. Vissa av hennes önskningar uppfylldes aldrig. Hon fick inte medverka i Ibsens Når vi døde vågner eller O’Neills Lång dags färdmot natt och aldrig samarbeta med Ingmar Bergman, vilket hon innerligt hoppats.

Privat var Jutta Lampe en ganska tillbakadragen, men sällsynt vänlig, person,
som alltid uppmärksamt bemötte sina åskådare, även utanför scenen. Så länge hon förmådde följde hon med i teaterns utveckling; vid gästspel kunde man ofta skönja hennes gracila gestalt och vackra röda hår i publikhavet. Det fanns ett naturligt behag också i hennes privata utstrålning. Peter Stein framhåller hur Jutta Lampe i diskussionerna på teatern aldrig fanns med bland de dominanta, utan engagerat lyssnade till vad som sades, mån om att aldrig såra en kollega. Botho Strauss har tidigare beskrivit henne som ”en effektsäker komediskådespelerska och den stränga formens väkterska, skör som glas och uttrycksfullt känslosam, ena gången den avvikande, sårade, vilsegångna, andra gången den extravaganta konstfiguren, artificiellt rustad ut i fingerspetsarna. Med mytens begrepp skulle man säga en gestalt född ur havets skum och frambruten ur huvudet, lika mycket sprungen ur förnuftet som ur sinnligheten.”

Det är ett stort privilegium att ha fått ta del av Jutta Lampes scenkonst. (Publisert 09.12.2020)