Lars Norén (1944-2021)

Lars Norén är död. Jag trodde inte det var möjligt, precis som jag trodde att Berlinmuren var evig innan den föll 1989 är det svårt att tänka sig en värld utan Norén. Denna skapande kraft som så totalt dominerat svenska och många internationella scener under flera decennier. Inte minst i Norge och här på DNS i Bergen har han spelats frekvent under många år tillbaka. I Oslo har Kjersti Horn de senaste åren satt signaturen på ett nytt sätt att spela hans moderna klassiker. Eirik Stubø har också med sin musikalitet lyft Lars pjäser in i vår tid flera gånger både i Norge och Sverige och visat på deras odödlighet i glimrande tolkningar. 

Vi var många unga teaterintresserade, och för all del – hela teater och kultursverige – som knockades av hans familjepjäser i starten av 80-talet. Natten är dagens mor och de efterföljande familjepjäserna. Vi såg likheten från de amerikanska förlagorna men de stod helt fria trots det. Han hade adderat en ny form av ursinne till genren som nästan liknade en brist på kontroll, att han skrev utan dramaturgisk plan och det gjorde hans stycken så sällsynt autentiska och drabbande. Jag och mina kamrater kom ut från Dramatens lilla scen efter att ha sett Natten är dagens mor och förstod att vi varit med om något avgörande. Precis som Springsteenkonserten året innan, 1981, på Johanneshovs isstadion – vi hade bevittnat både rockens och teaterdramatikens framtid inom loppet av ett år. Teatern upplevdes som så stark för oss unga de åren. Som en viktig, relevant och central konstform och där ville vi ju också naturligtvis vara med. Och många av oss fick det tillslut. 

Efter 70-talets delvis politiskt konforma teater pekade Norén ut en ny riktning som upplevdes som mycket mer angelägen än slagorden som börjat eka tomt. 

Noréns poesi hade föralldel skapat mycket uppmärksamhet redan på 60-talet och Suzanne Osten hade arbetat med två tidiga pjäser på 70-talet som varit framgångsrika men det här var ett absolut genombrott som gav den ledande position han behöll fram tills igår. 

Jag såg eller läste allt han skrev den perioden. Precis när jag tyckte att han blivit för skicklig för sitt eget bästa i mitten av 1990-talet, när det tenderade att bli ett slags reproducerande av underhållande elaka Norénkomedier, som drog storpublik till teaterchefernas stora glädje, kom plötsligt de Döda pjäserna med bland annat Rumäner som jag regidebuterade med 1997 på Teater Galeasen. Han gjorde en plötslig nedstigning i en ny värld – i de icke priviligierades värld, ner i en värld fylld av våld och till de människor som lever bland skuggorna utan samma språkliga förmåga som karaktärerna i hans tidigare pjäser. Rumäner var som ett fragment eller en skiss skriven i svart hat men med stor ömhet för karaktärerna på hotellrummet i New York. Den underliggande ömheten för sina roller är genomgående i hans dramatik – utan sentimentalitet men med en svag bakomliggande värme som gör att man uthärdar helvetet han beskriver. Det var en teater och en text som gifte den politiska teatern med den poetiska på ett alldeles unikt och nytt sätt. Sedan något år senare kom Personkrets 3:1, som jag fick lyckan att spela i som skådespelare och dessutom regisserad av Lars. Ett körverk från botten av våra samhällen – det kunde vara Oslo, Berlin eller Stockholm. Återigen gjorde han teatern relevant och angelägen. Den provocerade, startade debatter och starka känslor. Tog plats i media på ett sällan skådat sätt.  Han kunde gå för långt och visa dåligt omdöme i några situationer men han tog utrymmet utan tanke på personliga konsekvenser.  Det gav oss utövare en känsla av stolthet och tillhörighet i en teater som återigen verkade göra skillnad tack vare honom. Glad att jag fick uppleva de stunderna.  

2018 regisserade jag Höst och vinter på Dramatens lilla scen, samma scen jag 38 år tidigare såg Natten är dagens mor, en pjäs om en av hans många dysfunktionella familjer som grälar besinningslöst en kväll och natt efter en söndagsmiddag. En Norénmiddag helt enkelt – det har ju blivit ett vedertaget uttryck i Sverige. En fin middag på Östermalm där dialogen mellan familjemedlemmarna är så förljugen att det gör ont att lyssna på den och deras påtvingade eller pålagda attityder har gjort de oförmögna att älska eller bli älskade. De slår sig på sig själva och varandra så hårt att de tillslut när morgonen gryr blir synliga för varandra. Den sociala fasaden och konstruktionen har tillslut rämnat och där står de all sin vackra och mänskliga erbarmlighet. 

Jag förställer mig att Norén skrev, skrev och skrev, hamrande, dag efter dag på sin skrivmaskin för att nå fram, slå sig fram till just det där ögonblicket av mänsklig oförställdhet. 

Nu har det upphört som allt en dag gör men texternas liv har nog bara börjat och kommer leva länge till. (Publisert 27.01.2021)

Stefan Larsson regissör och Teaterchef på Den Nationale Scene i Bergen