In Memoriam Gunnel Lindblom (18.12.1931–24.1.2021)

Gunnel Lindblom växte upp i Göteborg under förhållandevis enkla förhållanden, men hon fick livsavgörande kontakt med kulturen på Göteborgs Stadsbibliotek, spelade amatörteater och fick sin teaterutbildning på Göteborgs Stadsteater 1950-1952. Redan vid 20 års ålder fick hon en roll i Gustaf Molanders film Kärlek (1952) och blev då upptäckt av Ingmar Bergman, som var nytillträdd konstnärlig ledare på Malmö Stadsteater. Hon spelade Solveig i Bergmans iscensättningar av Peer Gynt (1957) och Gretchen i Goethes Urfaust (1958), som även turnerade i utlandet. Särskilt insatsen som Gretchen lovordades i kritiken.

På Malmö Stadsteater spelade hon också i Trämålning, vilken bearbetades av Bergman till filmen Det sjunde inseglet (1957), där Gunnel Lindblom gestaltade en ung kvinna, stum ända till slutscenen när hon utbrister «Det är fullbordat». Gunnel Lindblom kom att medverka ytterligare några Bergmanfilmer: Smultronstället, Jungfrukällan, Nattvardsgästerna och framför allt Tystnaden (1963), där hon och Ingrid Thulin spelar två systrar, Thulin den intellektuella inbundna, Lindblom den sensuella utlevande. Gunnel Lindbloms rollfigurer är mörka och komplicerade och hon lät alltid rollens gåta förbli i ett slags mystisk kärna. Märkligt är också hur hon fyller ut exempelvis rollfiguren i Tystnaden, som ter sig tämligen enkel i manus, men i filmen framstår som en känslofylld, subtil, fascinerande och attraktiv kvinnogestalt. Hon skrev också kontrakt med filmbolaget 20th Century Fox, ett kontrakt som dessvärre kom att bli liggande. 

Gunnel Lindblom medverkade också i Mai Zetterlings filmer Älskande par (1964) och Flickorna (1968), Henning Carlsens Sult (1966) och icke minst spelade hon mörderskan Anna Månsdotter i Arne Mattssons Yngsjömordet (1966).

Dramaten och TV

Det intensiva samarbetet med Bergman fortsatte sedan på Dramaten, där Bergman anställdes 1963. Gunnel Lindblom spelade många olika slags roller och var oftast nöjd med dem, men upplevde i 40-åråldern att hon gett vad hon hade att ge som skådespelerska och ville övergå till regi. Hon assisterade Bergman i Ibsens Vildanden (1972) och senare Götz Friedrich. Hon mötte dessvärre motstånd, vilket hon på senare år tolkade som ett motstånd mot kvinnor i regibranschen. Mimi Pollak (1903–99), nationalscenens första kvinnliga regissör, verkade heller inte aktivt för kvinnosaken. Ett givet skäl till motståndet var naturligtvis att man, i motsats till Gunnel Lindblom själv, var övertygad om att hon faktiskt hade mycket kvar att ge som skådespelerska – vilket hon ju sedan gjorde, exempelvis som Gertrud i Hamlet och Agave i Bacchanterna.

Gunnel Lindblom medverkade också i ett drygt tiotal produktioner för sedermera nedlagda TV-teatern, bland annat i Eugène Scribes Ett glas vatten (1960), där hon imponerade som en majestätisk, attraktiv men självuppoffrande, drottning Anna av England.

Regi

Regidebuten skedde på Dramatens Målarsalen 1973 med Gottfried Grafströms kammarspel Sjung vackert om kärlek, som skildrade diktaren Gustaf Frödings sjukdomsperiod. Uppsättningen, där Ulf Johansson och Anita Björk tolkade huvudrollerna som Fröding och hans syster Cecilia, var vacker och stämningsfull. Den fick mycket beröm i teaterkritiken, spelades hundra gånger och lockade en stor publik till nationalscenen. 

Till favoriterna i Gunnel Lindbloms regiarbete hörde Anton Tjechov, vars Morbror Vanja (1974) hon iscensatte i en adekvat nyöversättning, mer «realistisk» än Jarl Hemmers då gängse. 1983 följde Måsen. Henrik Ibsens författarskap hade hon fascinerats av redan när hon såg Berta Hall spela Ellida i Frun från havet under Göteborgstiden. Hon regisserade Vildanden i Wiesbaden i Tyskland. På Dramaten kom hon att iscensätta Frun från havet 1985 och Samfundets stöttepelare 2013 – en pjäs hon långt tidigare tolkat på Östgötateatern. På Norrlandsoperan iscensatte hon Gillet på Solhaug. Som skådespelerska gjorde hon en personlig och imponerande insats i som Ella Rentheim i Terje Mærlis tolkning av John Gabriel Borkman (1994).

Filmerna

Än hårdare tycks kampen ha varit för den tekniskt intresserade och nyfikna Gunnel Lindblom att få regissera film – trots att hon hade Ingmar Bergman i ryggen. Tillsammans med författarinnan omarbetade hon Ulla Isakssons roman Paradistorg till ett filmmanus (1977). Att huvudrollerna var två medelålders kvinnor (spelade av Birgitta Valberg och Sif Ruud) lär inte ha imponerat på Jörn Donner och de övriga herrarna på Svenska Filminstitutet. Men filmen blev en publiksuccé under 1970-talet och fick lovord av den av Lindblom högt skattade filmregissören Roberto Rossellini. Den följdes av Sally of friheten (1981), Sommarkvällar på jorden (1987) och Sanna kvinnor (1991). Den sistnämnda filmen, som byggde på en Dramateniscensättning av pjäsen (1988), är troligen den som stått sig bäst. Anne Charlotte Lefflers 1880-talsrealistiska text kan tyckas enkel, men på filmen har rollfigurerna byggts ut på liknande sätt som Lindblom gjorde med sina Bergmanroller, så att vi fascineras av ett psykologiskt familjedrama.

Mumien, Fosse och Bernhard

När Gunnel Lindblom spelade sin sista verkligt stora Bergmanroll, Mumien i Strindbergs Spöksonaten (2000), även producerad i TV-version, slöts en cirkel när hennes spöksminkade spindelkvinnogestalt i rosa tyll utbrister «Det är fullbordat», precis som den unga mörka flickan i Det sjunde inseglet.

Bland de sena regiarbetena märks tolkningar av två av Gunnel Lindbloms favoritförfattare. Den ene var Jon Fosse, vars Ein sommars dag hon iscensatte på Det Norske Teatret med Henny Moan (1999) och på Dramaten med titeln En sommardag (2010), där hon redan regisserat Flicka i gul regnjacka (2009). Den andre var Thomas Bernhard. Vad gällde Fosse hade hon själv spelat i Dröm om hösten (2002). Av Bernhard iscensatte hon Vor dem Ruhestand (De sammansvurna, 2005) och Ritter Dene Voss (2017). Gunnel Lindblom var i grunden psykologisk realist, men lät gärna mer metafysiska dimensioner spela med.  Stina Ekblad, som spelade Kirsten Dene, har berättat att det är sällan man på Dramaten iscensätter så verktroget numera, där varje replik i texten beaktas, liksom varje detalj i scenanvisningarna. Vad gäller skärpa står sig Gunnel Lindbloms Bernhardiscensättningar väl i konkurrens med Claus Peymanns original. 

Självfallet behöver varje pjästext kompletteras och i Ritter Dene Voss användes Max Raabes grammofoninspelningar som passande ljudkuliss i den instängt österrikiska matsalen. I en förunderligt klar och genomlyst iscensättning av Strindbergs Påsk med Jørgen Reenberg i huvudrollen, en av de tre inledningsföreställningarna när Skuespilhuset i Köpenhamn öppnade 2008, hade hon låtit scenografin inspireras av Vilhelm Hammershøis målningar. Gunnel Lindblom var en sann skandinav, som gärna tog tåget till Oslo och Köpenhamn.

Noggrant detaljarbete

Unga skådespelare arbetade gärna med Gunnel Lindblom; orsaken var att hon trots att hon var mycket bestämd och dirigerande i sin regi också lyssnade och var öppen för aktörerna, en egenskap hon ärvt från Bergman. Ibland drog hon igenom hela aftonens föreställning på eftermiddagen, som en repetition inför kvällen i sista stund. Inte en paus, inte ett kommatecken blev överhoppat i hennes pjäsarbete. Hon var också en uppläsare i särklass. Sällan har jag hört någon läsa C.J.L. Almqvists Skaldens natt med samma inlevelse som hon; med sin mörka röst förmådde hon uttrycka också det dunkla och gastkramande i texten. Ingen kunde som hon ladda också tystnaden med mening.

Gunnel Lindblom gick gärna i dialog med teaterkritiken. I Ibsensällskapet i Sverige var hon fylld av spännande idéer och förslag.  Hon var också generös mot kolleger; i en diskussion vid årsmötet 2019 mellan henne och norska kollegan Henny Moan berättade hon generöst om olika tolkningar av Solveigrollen i Peer Gynt: hennes egen hade också en jordisk sida, medan Jutta Lampe (Schaubühne 1971) var ett eteriskt väsen – «från en annan planet».  Det var en förmån att arbeta med Gunnel Lindblom vid uppläsningar; jag minns särskilt ett tillfälle när lokalen icke var helt lämplig. Efter timmars teknisk installation gjorde hon sig i ordning för uppläsningen. När hon återkom, elegant som vanligt, upptäckte hon att åhörarnas stolar stod olämpligt. Raskt rusade hon ut i salen, trots sviterna av en operation, och möblerade om! Som människa var hon varm, generös, lyssnande, uppmuntrande och omtänksam. 

Epilog; Teiresias och Portvakterskan

Gunnel Lindblom avslutade sin mångsidiga verksamhet inom svensk kultur med två magnifika rollprestationer: I Eirik Stubøs iscensättning av Oidipus/Antigone (2017) på Dramaten imponerade hon som en kusligt kraftfull siare Teiresias med en schäferhund vid sin sida (den sista av hennes 52 Dramatenroller) och i Anna Petterssons lustfyllt experimenterande iscensättning av Ett drömspel på Strindbergs Intima Teater gestaltade hon Portvakterskan med lysande blick och energisk inlevelse.

Not: 

Henrik von Sydow gjorde en informativ och gripande dokumentärfilm: Gunnel Lindblom: Ut ur tystnaden 2019, där även många av dem som Gunnel Lindblom samarbetar med intervjuas.