Jean-Claude Carrière (1931-2021)

En vårdag 1986 befann jag mig i ett klassiskt hôtel particulier i Paris nionde arrondissement, hemma hos Jean-Claude Carrière. Vi skulle samtala om hans arbete med Le Mahabharata, det hyllade, tolv timmar långa scenkonstverk som spelades för fulla hus på Bouffes du Nord, iscensatt av Peter Brook med en stor, internationell ensemble. Jag var ung teaterkritiker och hade förberett mötet med ett A4-blad fulltecknat med frågor. Jean-Claude Carrière var vänlig, nyfiken och ytterst lyhörd.

Vi kom inte längre än till punkt 2 på mitt papper. Utifrån mina grundfrågor om «varför göra teater av ett kolossalt indiskt epos» och «hur gick ni tillväga» befann sig berättaren Carrière snart i ett komplext nätverk av religionsfilosofiska resonemang, språkanalyser, praktiska teaterfrågor och reflektioner kring de djupa kulturella skillnaderna mellan västerländsk och österländsk världsåskådning. Vi talade om varför begrepp som «ont» och «gott» saknar relevans i klassisk hinduisk tankegång, om varför guden Krishna begår moraliskt förkastliga handlingar för att rädda människan. Vi diskuterade vilket språkbruk som gick att tillämpa på texter som hade skrivits under 2 000 år, påbörjade 1 600 år före Kristi födelse. Hur skulle man kunna formulera repliker och ord som inte var präglade av kristna värderingar, moderna politiska konnotationer, eller av upplysningstidens rationella kategoriseringar?

Hänförelse, bakslag och fällor

Jean-Claude Carrière ägnade tillsammans med Peter Brook elva år åt att förbereda Le Mahabharata. I flera omgångar reste de runt i Indien för att tala med människor och studera hur detta fundamentala epos gestaltades i indisk populärkultur, eller hur de folkkära episoderna iscensattes i tempel och i byar. Allt för att försöka skapa något annat för den västerländska publiken, ett verk där urgamla myter fick genomsyra kroppar och mentaliteter som inte var betingade av hinduisk kultur.

Jean-Claude Carrière skulle senare säga: «Mahabharata är det högsta berg jag någonsin bestigit, fullt av hänförelser, bakslag och fällor». För honom var själva kärnan att enkelt och tydligt skriva konkreta scener där enskilda personer mötte motsättningsfullt agerande gudar och ett öde som var långt större än de själva.

Mångsidig verksamhet

Detta enastående scenkonstverk rymde så många av de världar som Jean-Claude Carrière omfattade. Han föddes 1931 och växte upp på en vingård i Sydfrankrike, visade tidigt begåvning för studier och läste historia, litteratur och geografi. Han älskade film och mötte i 20-årsåldern Jacques Tati som introducerade honom till filmens unika språk. Carrière lärde sig att skriva filmmanus, att i ord formulera något som skulle berättas i bild och klippning.

Jean-Claude Carrières intensiva arbetskapacitet skulle resultera i mer än 150 produktioner för film och tv, där hans samarbete med Luis Buñuel haft särskild betydelse (Borgarklassens diskreta charm, Belle de jour, En kammarjungfrus dagbok, för att nämna några). Men även filmer som Volker Schlöndorffs Blecktrumman, Philip Kaufmanns Varats olidliga lätthet, Jean-Paul Rappeneaus Cyrano de Bergerac och Michael Hanekes Det vita bandet visade hans skarpa förmåga att skapa spelbara scener och starka berättelser. 2014 mottog han en Oscar för sin samlade gärning.

Nytolkningar av Shakespeare

Redan under tidigt 70-tal inledde han och Peter Brook sitt samarbete inom teatern. Carrière översatte och bearbetade stora verk för den mångkulturella gruppen på Bouffes du Nord i Paris. Han hittade ett nytt franskt idiom för Shakespeare, befriat från Racinepräglade deklamationer, med början i Timon från Athen (1974), senare utvecklat med bland annat Stormen (1990) och Hamlet (2000).
Jean-Claude Carrière skrev också en hyllad pjäsversion av Farid Uddin Attars sufiska poem Fåglarnas samtal, La conférence des oiseaux (1979) som har översatts till många språk och spelats över hela världen. Mycket uppmärksammad blev också Kontroversen i Valladolid (1999): Carrière dramatiserade en verklig rättegång från 1500-talet, där en dominikanermunk stod emot filosofen Sepulveda i en konflikt om huruvida amerikanska ursprungsfolk skulle betraktas som en mindervärdig ras att kolonisera, eller inte.

Franska tidningar har hyllat Carrière för hans encyklopediska gärning, där även hans texter om buddhism och kvantfysik är bärande inslag. Han gjorde samtalsböcker med både Dalai Lama och astrofysiker. Alltid med samma till synes lättsamma förmåga att fånga och formulera komplexa sammanhang. Peter Brook förklarar att Jean-Claude Carrière sökte sig till det väsentliga, till själva essensen i olika verk och ämnesområden. Genom det blev han själv väsentlig.

Jean-Claude Carrière följde själv en buddhistisk filosofi, uttryckt i en intervju:

            – När jag möter någon «annan», någon som är olik mig, kanske en motståndare eller rentav en fiende, försöker jag aldrig få honom eller henne att vara som jag, eller bedöma och döma vederbörande utifrån mina egna kriterier. Tvärtom försöker jag finna det som är intressant i den andre, det som är ovanligt, överraskande och vackert. Din fiende är din bästa guru.