Totalitär språkterror och meditativ atletik

Det engelska uttrycket mindblowing används ibland för att beskriva en stor konstnärlig upplevelse, utöver det vanliga. I mötet med Romeo

The Third Reich

Koncept, regi: Romeo Castellucci

Ljud: Scott Gibbons

Videodesign: Luca Mattei

Kulturværftet, Helsingør 29/7 2021

Castelluccis och det italienska kollektivet Societàs senaste verk kan man tala om mindblowing, men i helt bokstavlig bemärkelse. Det är en videoinstallation som formligen anstormar åskådarens medvetande och kropp, och blåser ut varje antydan till egen tanke eller försvar.

The Third Reich inleds på typiskt Castellucci-vis med en tom mörk scen, där det bara ligger två ting, ett vaxljus på ena sidan och skelettet av en ryggrad på andra sidan. En svartklädd dansare kommer in till lågmälda ljud och gör en kamsportsliknande, ritualiserad koreografi som avslutas med att hon bryter ryggraden i två bitar och tänder vaxljuset.

Denna handling blir gnistan som tänder språket.

Audiovisuell bombmatta

Så brakar allting loss. Det börjar med att enstaka ord i vit, versal text projiceras mot den svarta fonden. THING, BONE, LAW, SMOKE. Varje ord ackompanjeras av exakt synkroniserade kraftfulla smällar. Först låter de som spridda, ljudförstärkta pistolskott, men mycket snart ökas takten, både i det visuella och i ljudinstallationen.

Det är Castelluccis mångårige samarbetspartner Scott Gibbons som har utformat det efterhand oavvisliga och olidliga ljudverket. Orden börjar nämligen strömma mot fonden, fortfarande ett åt gången, men i ett alltmer accelererande tempo, medan de rytmiska slagen först liknar smattrande från k-pistar, sedan rena bombmattor och skärande, extremt höga ljud. Disparata ord som fallos, pistol, democracy, religion, noise-machine, squirrel, hammer susar förbi under tiondels sekunder, precis så att hjärnan försöker uppfatta dem men inte hinner bearbeta någon mening förrän nästa ord laddas på.

Vår tids totalitära kultur

Det blir som en visuell koreografi, där ord sorteras efter längd och växer i bredd mot den svarta fonden. Det visar sig att Castellucci till detta verk har laddat in samtliga substantiv som finns i ett italienskt lexikon (här översatta till engelska) och låter dem smattra fram stroboskopiskt ur videoprojektorn. Med den suggestiva titeln, The Third Reich, anknyter han till nazisternas sätt att ta makten över språket genom att subliminalt introducera fascistiska ord och sätt att tänka.

Intressant nog ger installationen i hög grad perspektiv på vår tids samtal via sociala medier och smarta telefoners meddelanden. För i det högt uppskruvade tempot blir det till sist bara enstaviga ord på tre-fyra bokstäver som jag hinner uppfatta. Allt som är längre eller sammansatta ord bara försvinner i flödet. Även min hjärtrytm påverkas av den kraftfullt dunkande technomusiken, så i likhet med många andra i publiken måste jag lämna installationen innan den är avslutad.

Eftertanken är oroväckande: lever vi i ett så uppskruvat buller av oavbruten information? Är detta en tillspetsad version av en totalitär kultur, där vi i grunden har väldigt svårt att hantera och tolka de audiovisuella signaler vi tar emot från morgon till kväll? Vad gör detta med våra hjärnor, värderingar och liv?

Som vanligt formulerar Romeo Castellucci de svåraste frågorna, och i synnerligen obehaglig form, men lämnar oss med försök till svar och egna lösningar.

Norsk scenkonstnär på festivalen

Den internationella Passagefestivalen i Helsingør/Helsingborg började som gatuteaterfestival med gyckel och nycirkus utomhus på offentliga platser.

Moving a Memory

Koncept, rum och regi: Jon R Skulberg

Koreografi: Wayson Poon

Installationer: Maiken Bent

Komponist och musiker: Paul Yip

Dansare: Wayson Poon, Paul Pui Wo Lee och Linette Stamp Christensen

Skolan Rønnebær Allé, Helsingør 29/7 2021

Många europeiska kollektiv kommer till de två städerna på varsin sida av Öresund, men just i år har programmet helt varit förlagt till den danska staden (där nu årets Shakespearefestival också drar igång på Kronborg slott). Programmet har platsspecifik performance, dockteater, dans och poesi på innergårdar.

Den norske regissören Jon R Skulberg är baserad i Köpenhamn och har i flera år haft ett nära samarbete med det internationellt verksamma scenkonstlaboratoriet Hotel Pro Forma. Skulberg leder också ett eget kollektiv, Convoi Exceptionnel, där han i nordiska och internationella projekt utforskar rum, kroppsidentiteter och kulturella koder. Precis som Hotel Pro Forma iscensätter han verk i kollektiva processer med välrenommerade koreografer, bildkonstnärer, ljud- och ljusdesigners.

Convoi Exceptionnel medverkar i Passagefestivalen med Skulbergs nya verk, Moving a Memory, som är första delen i en planerad ”lärosalstrilogi”. Tre dansare, två från Hong-Kong och en från Danmark, står i en gymnastiksal. De är klädda i vitt som till en atletisk övning.

Men detta är inte en show med snabba, tjusiga fysiska nummer. I en tai chi-inspirerad koreografi av Wayson Poon från Hong-Kong rör sig dansarna tvärtom minimalistiskt långsamt på golvet: en fot läggs ytterligt sakta över en av de många färgade linjer som utstakar gränser för idrotterna som utövas i salen. En kullerbytta utförs närmast i slow motion – vilket för övrigt kräver en kroppskontroll som gör handlingen betydligt mer krävande än en snabb kullerbytta.

Långsamhetens frigörande effekt

Jon R Skulbergs syfte är att ifrågasätta den ljusa, nordiska gymnastiksalens alla nedärvda koder som förmedlar konventioner, rörelser och regler, för att främja elevers hälsosamma kroppar. Rummet, med dess ribbstolar, rep och redskap, samt ett antal skulpturer av konstnären Maiken Bent, väcker våra kollektiva minnen från skoltiden men framstår här som lite främmande, som ett landskap att upptäcka.

Till ytterst skir, meditativ musik av Paul Yip, spelad live på singing bowls, upptäcker dansarna miljön, utforskar de märkliga redskapsskulpturerna, söker sina kroppars egna uttryck.

Precis som Castelluccis The Third Reich är Moving a Memory ett verk som förskjuter betydelser och pekar på hur de konstruerade språk och kodsystem som upprättats av människor i sin tur kan forma människan, utifrån och in. Jon R Skulbergs tre dansare visar dock att det går att ta makten över rummet och den egna kroppen. Genom att sakta ner, in absurdum, kan vi på nytt upptäcka ett stycke verklighet, utan att reproducera det förflutnas tolkningar av den. (Publisert 17.08.2021)