Ett flertal lokala sammanbrott

I Sverige har man de senaste åren antingen varit tvungen att flytta, eller lever under hot om nedläggning. Coronapandemin har satt mycket på paus,

Relaterte saker

Svante Aulis Löwenborg om ALI-bygget på Filipstad, og behovet for prøvelokaler og nye spillesteder i Oslo:

http://shakespearetidsskrift.no/2021/09/nye-scenerom-og-produksjonslokal...

en period har ganska frikostiga krisstöd betalats ut för att scener ska kunna överleva under den tid det inte går att spela och producera. Nu i september 2021, när det lättar upp, ser man tydligare vad som redan var på gång i slutet av 2019.

Mot nya lösningar

Norsk Shakespearetidsskrift har frågat ett antal teaterledare, utredare och ansvariga för centrumbildningar, om deras syn på saken. Detta har inte blivit en fullständigt översikt, men nedslag i en ofta tuff verklighet. Vi börjar på den renommerade Teater Pero i centrala Stockholm, som under åren varit en viktig plats inte minst för föreställningar för barn och ungdom. Peros scen har också varit en flitig värd för utvalda gästspel, där teatrar från hela landet, och utländska kompanier, har kunnat få en spelplats i Stockholm. Deras producent Karin Westholm beskriver det så här:

– Teater Pero har drivit två scener på Sveavägen i Stockholm i 27 år och vi har hunnit bli en liten institution i stan. Vi spelar i huvudsak föreställningar för barn och unga och har även varit en gästspelsscen för andra grupper. Redan innan pandemin var vår situation mycket pressad eftersom hyran för lokalen var mycket hög. Vi får inga anslag för att driva scenen utan har varit tvungna att hyra ut mycket till gästspel och bekosta hyran genom att spela våra egna föreställningar, så mycket det bara har gått. Det har varit mycket ansträngt.

När pandemin kom så gick det inte längre. Redan ganska tidigt insåg vi att det stod mellan konkurs eller att säga upp hyreskontraktet. Vi valde det senare. När pressmeddelandet gick ut i våras fick det mycket uppmärksamhet i media och vi översköljdes av kärlek och pepp, men från politiskt håll fanns ingen hjälp att få. Vi hade kanske innerst inne hoppats på att scenen skulle ha gått att rädda i sista stund av något krisstöd. Det blev istället flytt med buller och bång. Till vår glädje lyckades vi ändå rädda själva scenen. När lokalerna skulle hyras ut till en privat friskola, som skulle bygga om lokalerna, hittade vi en hyresgäst åt bostadsrättsföreningen (borettslaget, red. anm.) som nu fortsätter att bedriva teaterverksamhet i lokalerna. Jag vet nu att våra gamla gästspel fortsatt kommer att kunna spela sina föreställningar där så tack vare att den nya gruppen tog över kontraktet har vi kunnat bibehålla en viktig plats för scenkonst i Stockholm.

Gruppen hyr för närvarande kontor, förråd och garage för sin turnébil och fortsätter som teatergrupp, utan en egen scen. Hösten 2020 hyrde de in sig på sin gamla scen för att gästspela:

– Vi har i alla år försökt att påverka politiker och tjänstemän, och har fört diskussioner om kulturlokaler med marknadshyror i Stockholm. Här har många kommunala fastigheter sålts ut och omvandlats till bostadsrätter, vilket har lett till att kulturlokaler hamnat i knät på privata intressen.

Karin Westholm är ganska klar över hur det ser ut, och bilden liknar det som skett och sker i många städer. Teater Pero har fått konkurrera med resursstarkare verksamheter. Hon menar att varje bostadsrättsförening som hyser en fri grupp i källaren eller i en av sina samlingslokaler får välja att på sitt sätt sponsra Stockholms kulturliv genom att hålla nere hyrorna. Karin fortsätter:

– Från politiskt håll har varken bostadsrättsföreningarna eller vi kulturaktörer kunnat få någon hjälp. Men under pandemin har Stockholms stad gjort en stor översyn av kulturpolitiken och när rapporten av utredningen presenterades för någon månad sedan fanns förslag om att hitta incitament för att det ska bli förmånligare för bostadsrättsföreningar att upplåta lokalerna till kulturverksamheter. Vi hoppas att detta blir verklighet. Men för oss är det för sent.

Bitter kulturstrid

Från Norrmalm i Stockholm till Södermalm, till Teater Tribunalen, som har en lång och gedigen historia som centrum för den samhällsengagerade teatern, som också har introducerat viktiga dramatiska författarskap och arbetat med en egen estetik. Vi talar med den nuvarande konstnärlige ledaren Henrik Dahl, som har arbetat på teatern i många år, i olika funktioner, inte minst som regissör, och han har en konkret analys av situationen:

– Det korta svaret på ämnesfrågan är: nej. (på frågan om fria grupper får plats). Året 1997 omskrevs Stockholm som Europas teatertätaste stad. I svenska tidningar visserligen, så det får kanske tas med en nypa salt, men faktum är att det var väldigt många källarlokaler och före detta biografer som användes som scener. Bara i området runt St Eriksplan låg säkert 7-8 små och stora fria scener, och de många fristående teaterskolorna spottade ut välutbildade amatörer, som sedan kunde bilda mer eller mindre professionella grupper i nån gammal skola eller biograf mitt i stan.

När vi, några nyutbildade från Teaterhögskolan i Malmö samt Dramatiska Institutet (idag SKH), skulle bilda Teater Tribunalen 1995, ringde vår scenograf helt sonika runt och fick snart tag i en stor lokal på Södermalm, där vi fortfarande håller hus idag. När vi flyttade in hade lokalen, den före detta biografen / strippografen / porrbiografen / porrklubben / kulturklubben /raveklubben Lido, dessutom stått oanvänd länge. 15 000 kronor per månad var hyran, mycket för oss då, men ändå överkomligt.

Idag är läget annorlunda. Kommunen har sedan länge haft strategin att släppa fri ombildningar av allmännyttans bostäder till bostadsrätter. I princip hela Stockholms innerstad ägs idag av privata bostadsrättsföreningar och banker. En annan del av strategin är att man ska gå med vinst, vilket i sin tur innebär att kommunen helst inte ska äga lokaler som kostar i förvaltning. Även tidigare kommunägda, eller medborgarägda, lokaler har sålts billigt till privata investerare.

Idag är vi en handfull kulturgrupper med egen scen kvar. Inte ens de konstnärliga utbildningarna har lokaler nog att ha verksamhet i. Och vi som har scenrum, lever hela tiden under hög press från våra respektive hyresvärdar: bostadsrättsföreningar kommunen eller t.o.m staten själv.

Tvingade att bli gästspelsscen

Henrik Dahl berättar att den nuvarande hyresvärden vill höja teaterns hyra med det dubbla, alltså 100%:

– Förfrågningarna om att hyra vårt rum kommer i strida strömmar, och istället för att bygga upp en fungerande infrastruktur för fri scenkonst litar kommunen mer och mer på att de fria grupper som finns kvar ska fungera som gästspelsscener. Vi upplever i alla fall ett sådant underförstått krav från tillskottsgivarna. Näst efter alla ideellt arbetande människor har lokalen varit Tribunalens främsta tillgång och, tror jag, en förutsättning för att vi kan fylla 26 år 2021. När vi hotas av chockhöjda hyror, föreslår kommunen att vi ska flytta till en pytteliten lokal i den förort som ligger längst från staden. Det är inte ens en förort i kulturell nöd, utan helt enkelt den enda lösning som de kunde vaska fram.

Varför höjer inte kommunen tillskotten?

– Nix, då skulle de betala till privata ägare, dvs bostadsrättsföreningen, och det får de tydligen inte, fast hela välfärden fungerar ju så i Sverige nuförtiden: skattepengar går till välfärdsmiljardärer.

Den svenska kommunallagen gör det svårt för i stort sett ideellt arbetande scenkonstgrupper att få stöd för att hyra dyra lokaler, då man inte tillåts att underhålla privata och kommersiella intressen. Inte minst är det känsligt då skattemedel betalas vidare till privata fastighetsägare. Kommunala verksamheter som hyr privata lokaler får det svårt, det har undertecknad sett i Göteborg: ett exempel är den numera nedlagda gästspelsscenen Pusterviksteatern, som hyrdes och drevs av kommunen, där svensk, internationell och också norsk scenkonst gästspelade en bra bit in på 00-talet. Kommunen tvingades att göra sig av med kontraktet när lokalerna skulle renoveras. Det är nu istället en privat driven musik- och konsertscen.

Konklusionen måste bli att medan högerpolitiker kan använda kommunallagen som ett verktyg för att skapa ekonomisk konkurrens inom kultursektorn, blir vänsterpolitiker mer bakbundna när de måste se till att det betalas ut projektstöd. Samtidigt som de bara kan hoppas att de mindre aktörerna överlever. Det är som klassisk höger-vänsterpolitik: konkurrens ställs mot bidrag.
Tillbaka till Henrik Dahl, som verkar lite uppgiven:

– Vi kanske överlever några år till, men situationen för de som idag vill starta en egen scenkonstnärlig grupp är dyster. Å andra sidan är det den verklighet de känner till, så de klagar inte. Och vi klagar inte så mycket heller, eftersom vi trots allt är ekonomiskt avhängiga politikers och tjänstemäns goda vilja.

En Tur till Kärrtorp

Marie Nikazm Bakken som i Noreg är välkänd som regissör inte minst för Kongsemnene och Fru Inger från Østråt på Otta kulturhus 2015 respektive 2018, fyller på från sitt håll. Hon har nu varit konstnärlig ledare för Turteatern i tre år och kan se konsekvenserna av politiken när det gäller lokalisering. Turteatern är en verksamhet i stockholmsförorten Kärrtorp, som har en självständig del för barn/ungdom kallad UngaTur. Nikazm svarar på epost.

Har förfrågningarna ökat hos er, och tycker du att er scen spelar en större roll nu än förr för att erbjuda scen med både repetitions- och spelmöjligheter?

– På den tiden jeg har vært her så har vi hatt en høy og jevn strøm av forespørsler. Turteatern er jo først og fremst ikke en programmerende scene som feks Black Box Teater, men en frigruppe med fast lokale som gjør egne produksjoner, men som også gjør samproduksjoner, samt tar imot gjestespill og residenser. Vi har et mantra att vi skal forsøke fylle scenene så mye som mulig gjennom året med de begrensede ressursene vi har, så at lokalene skal bli utnyttet til fulle av kunstnere. Vi leier som regel ikke ut lokalene våre, for å prioritere kunstnere.

Så lenge jeg har bodd i Stockholm har det vært mangel på både spillesteder og prøvelokaler for det frie feltet (spesielt teater). Kanskje fordi de lokaler som fins, som våre egne, er okkupert av en struktur der hovedvirksomheten er å skape egne forestillinger, men ta inn andre ved «mån av plats». Kanskje er det også fordi det stilles høye krav fra bidragsgivere og fagforbund til at produksjonene skal fullfinansieres før de kan få spille. Bra i hensyn til kunstnerers arbeidsvilkår, kanskje ikke like heldig om en er ung og vil prøve på, og at de perlene som kan dukke opp fra ingensteder ikke slipper til. Kanskje fordi det ikke finns en scene for gjestespill som fokuserer på å presentere arbeider av kompanier og kunstnere uten hus.

Från 70-talskollektiv till teatergemenskap

Nikazm Bakken fortsätter:

– Turteatern har endret struktur gjennom årene. Teatret startet som et 70-talls kollektiv der selve gruppen var med eller alternerte på produksjonene. Samtidig har Tur alltid vært en frigruppe i endring, og slik den ser ut i dag så har vi en struktur der samproduksjon, gjestespill og residens er en viktig del av teatret som vi snakker mye om. Dette har nok vokst frem delvis fordi en vil skape et miljø rundt seg og se andres arbeid, og delvis som et ansvar jeg tenker frigruppene med hus må reflektere over og forsøke bidra inn til et felleskap. Mest av alt er det jo kunstnerisk givende å ha andre kunstnere i huset.

Har efterfrågan ökat? Har scener lagt ner eller har exempelvis verksamheter tvingats ut i förorter på grund av höjda hyror i innerstaden?

– Jeg har ikke vært på Tur lenge nok til å svare på hvor vidt det har økt. Det jeg kan si er at noen enkelte grupper har fått svimlende forhøyde leier eller lagt ned butikken etter mange år på brunn av økte utgifter eller bidragssenkning. Selv fikk vi en leieøkning nå under pandemien, der konsekvensen er at mer av våre penger går til administrasjon og mindre til kunstproduksjon. Vi har ikke fått leieøkning på mange år, så det var på en måte ventet, men likevel et kraftig hugg inn i en allerede sårbar økonomi, og en økonomi der bidragene ikke øker i takt med utgiftene.

Marie Nikazm Bakken konkluderar med:

– De kunstnerne jeg snakker med i Stockholm skriker etter spillelokaler og prøveplokaler, men de skriker også etter steder å få oppleve andres arbeider og feks internasjonale gjestespill, som er et dystert kapittel i denne byen. Og aller mest opplever jeg at det etterspørres en møtesplass der en treffer kollegaer og inngår i et større felleskap.

Utarmning i Malmö

Jörgen Dahlqvist, numera doktorand på Teaterhögskolan i Malmö och sedan starten ledare för Teatr Weimar, med egna lokaler i Malmö fram till förra året, har en mer utfyllande analys. Gruppen har gått från att driva verksamheten från den egna scenen i Malmö till att göra många «institutionsgig», som Dahlqvist uttrycker det. En fri grupp där medlemmarna av kollektivet fått mer och mer uppdrag på institutionerna i landet.

– På Teatr Weimar gjorde vi oss av med vår stora produktionslokal nu i februari för att vi inte hade råd att ha kvar den. Så vi har ingen lokal, men inte heller någon verksamhet på det viset längre. Vi har inte sökt stöd från stad och region de sista två åren. Teatr Weimar finns kvar som koncept och idé, och gör också en massa produktioner, men som samarbeten med andra där vi kan stötta upp med teknik och oss själva. Vår lokal brukade vi upplåta gratis till dom som ville vara där, och om det var nån lite mer finansiellt stabil grupp fick de betala hyreskostnaden för den tid dom var där. Jag märkte i slutet att det blev mindre och mindre av den typen av projekt, och det gäller ju oss själva också. Så vår lokal stod faktiskt mest tom och kostade pengar sista året eller två åren.

I Malmö har ju allt i princip samlats i två hus, Bastionen och Inkonst. De två ska vara en resurs för alla andra. På Inkonst är det en kuraterad repertoar, och väldigt korta spelperioder. På Bastionen ska väldigt olika verksamheter samsas, och det finns inget egentligt urval, trots att det är stadens stora satsning på en scen för scenkonsten. Båda husen tar betalt för hyra och teknikertid, trots att båda är subventionerade av Malmö stad. Och det är rätt så dyrt om man är en fri grupp i uppstart eller bara får enstaka projektstöd. Men dom lokalerna finns i alla fall i Malmö och centralt också.

Jörgen Dahlqvist ser att det är de minskade tillskott som är en del av problemet, kanske i hela Sverige:

– Anslagen för de fria grupperna har urholkats under väldigt lång tid. Jag gjorde en snabbkoll för nåt år sedan och de som har mest pengar nu i Malmö har ungefär hälften av de grupper som hade mest i Malmö för omkring tio år sedan. Min misstanke är att Covid-19 dolt en ganska stor utarmning av det fria kulturlivet på teaterområdet. Alltså att man inte ser hur illa det egentligen är.

Det är som att utarmningen av spelställen påverkar nybildning av grupper, och tvärtom. För tillfället är det kanske inte så attraktivt att arbeta med scenkonst i fri form för yngre människor? Vad tror du?

– Jo, jag håller med i din analys. Min spaning är att det istället för grupper nu kommer fler enskilda konstnärskap bland de yngre. Skiftet har skett på grund av produktionsförhållandena. Den stora grejen är att det inte finns pengar och lokaler, så om man startar en grupp så går det inte att få ihop ekonomin för det helt enkelt. Jag tror att yngre människor egentligen vill starta grupper men att det blir attraktivt med egna konstnärskap istället. Jag tänker att det var samma sak med Teatr Weimar, vi hade inte råd med regissörer så vi började göra det själva och helt plötsligt så fick vi bort en yrkesroll från lönelistan. Men idag så har man bara råd med sin egen lön och kanske en till om man delar på den lönen.

Vidgat kulturbegrepp

Här är det lite svårt att få fram fakta, men det du säger om institutionsgig är väl ett tecken i tiden: få grupper har ordentliga stöd, och de som inte har det hamnar i en ekonomiskt slitsam situation, där bara några få orkar jobba med att bygga ett kompani. Det som finns av välfinansierade verksamheter växer till institutioner i sig, med skickliga tekniker, administratörer och producenter. En professionalisering, men samling av makten på färre händer?

– Jag tror att ett stort problem är kulturrådets bidrag. När Statens Kulturråd vidgade kulturbegreppet om vilka som kunde få bidrag, till att även innefatta arrangörer, samt det dom kallar stödjande verksamhet, så fick fler aktörer stöd, och alla började skapa sidoverksamheter till det praktiska arbetet. Inga nya pengar tillfördes systemet. Det var som att mycket mer skulle delas på fler aktörer och på en större verksamhet.

Lokalt ansvar

– Malmö har som stad aldrig varit superbra på kulturpolitik på teaterområdet, och stöden har inte varit så stora, utom för de största grupperna. Dom nya grupperna fick oftast sina bidrag av Region Skåne och Statens kulturråd först, sedan av Malmö stad, och då oftast med små summor från början, som det tog lång tid att få uppräknade. Och sedan har denna summa inte heller räknats upp i den takt som den borde ha gjorts.

Jag vet inte hur det ser ut nu, det kanske har ändrats. Men jag tror du har helt rätt i att många av de fria grupperna är mindre institutioner, och i Stockholm samarbetar de ju dessutom ofta med de större för att få verksamheten att gå ihop. Eller blir hus där de andra grupperna i bästa fall kan få låna lokalerna. Alla gör så gott de kan för att få det att funka och hjälpa andra, men det är som att hela systemet inte riktigt tillåter ett långsiktigt undersökande.

Den nya formen av utbildning av scenkonstnärer verkar inte heller anpassat formen för stöd i Sverige. Jörgen Dahlqvist konkluderar:

– Det nya fältet är ju konstnärlig forskning dit ett gäng scenkonstnärer söker sig för att kunna fortsätta med ett undersökande arbete. Och hela det fältet har sina helt egna utmaningar vad gäller ekonomi och upplägg.

En bild av Göteborg

Bilden som tar form ovan bekräftas på många punkter av personer inom branschen som vi haft kontakt med på Danscentrum Väst i Göteborg, Teatercentrum i Stockholm, den fria scenen Atalante i Göteborg. Det är brist på tillgång till lokaler inte minst för dansare, och det finns en skriande brist på resurser för att hyra lokaler. Efterfrågan har också ökat. En del av ansvaret finns hos kommunernas egna tjänstemän, som är med på att forma bilden av de kulturpolitiska tilltagen. Enhetschef Myriam Mazzoni på Kulturstöd Göteborg talar om hyreshöjningar och gentrifiering som delar av orsaken till en utarmning, samt att hyreskostnader är med på att äta upp kulturstöden. Vidare att det finns en tendens att upplåta lokalerna till andra som saknar egen scen. Hon säger vidare:

– Kulturlivet växer i takt med att staden växer och då ökar behovet av publika platser. Det är svårt för fria aktörer att starta scener, det förutsätter en fastighetsägare som är intresserad, samt en offentlig finansiering. Då kulturstödet i Göteborg inte ökat i samma takt som befolkningen, har vi som lokal finansiär begränsat utrymme att möta initiativ.

Mazzonis kollega på förvaltningen, utredaren för teater och tidigare teaterkritiker Sven Rånlund, fyller ut bilden av Göteborgs kulturlandskap.

Har situationen ändrats för de grupper som söker stöd hos er, och tycker ni att scenerna och arbetslokalerna spelar större roll nu än förr för att erbjuda repetitions- och spelmöjligheter?

– I Göteborg har det ännu inte märkts en stor förändring. De etablerade frigrupperna har blivit kvar i sina lokaler. Grupper som söker projektstöd har det svårare, det är väldigt trångt att få plats för att hyra in sig på de scener som finns. Det kommer förstås att bli ännu svårare när restriktionerna hävs «post corona». Korta spelperioder är lättare, det är svårt att få plats i flera veckor på de scener som också är arbetslokaler för de etablerade grupperna. Vad gäller scenernas roll för rep- och spelmöjligheter är det nog lika avgörande som tidigare. Det kan möjligen vara att det för 20-25 år sedan fanns ett större anspråk från nystartade frigrupper på att få tillgång till egen scen. Min uppfattning är att grupper som etablerats under senare tid är mer föränderliga och anpassar sig efter omständigheter och kulturlivets villkor i större utsträckning, till exempel genom att spela på nya platser och i andra format. I Göteborg växer det fram kluster för scenkonst kring nya platser, vilket är spännande, men det är svårt att se om det är en tydlig tendens.

Har efterfrågan på lokaler och scener alltså ökat?

– Generellt skulle jag svara ja. Vi märker det på att det är hög efterfrågan på de etablerade frigruppernas scener. Vad vi i Göteborg inte sett är däremot ett tydligt tryck på lokaler för scenkonst i förorterna. Fortfarande sker det allra mesta i centrum och i västra Göteborg. Men det kan mycket väl förändras i och med ökad gentrifiering och förändringar i stadsbilden.

Generellt, har många grupper och scener lagt ner eller hur ser det ut?

– Den senaste etablerade frigruppen som lade ned var Teater Kurage, vilket var 2019. I övrigt, även under corona, har rädslan för nedläggningar inom det fria kulturlivet inte infriats i någon tydlig utsträckning. Det gäller etablerade grupper, det är svårare att säga något om lösare konstellationer.

Har tex många av verksamheterna tvingats ut i förorter på grund av höjda hyror?

– Nej, men det är på sikt fullt möjligt även i Göteborg. Göteborgs Stad har numera en så kallad «kulturhyra» som berör flera områden av det ideella föreningslivet. I första hand gäller det aktörer som hyr en lokal som förvaltas av staden. Modellen innebär en subvention och ett förfarande där staden går in som mellanhand i relation till fastighetsägaren. Modellen har dragit ut på tiden, men det är tänkt att den ska vara verksam från och med i höst.

En fråga till sist: är det så att kommunen skulle behöva en lokal för det fria fältet, alltså hysa musik, teater, dans och performance, som kan hyras av grupperna? Ett produktionshus av den typ som de planerar i västra Oslo nere i hamnen, är just en sådan resurs, som skulle kunna få det fria fältet att blomstra. I Norge har man dessutom etablerat verksamheter långt ifrån huvudstaden för att det inte längre finns plats i Oslo och att hyrorna är för höga. Kort sagt: finns det planer i Göteborg för ett kommunalt produktionshus?

– Inget sådant är aktuellt i Göteborg, och vågar jag gissa, lär inte ske under överskådlig tid. Det saknas en sådan ekonomi och efterfrågan. «Lokalfrågan» handlar snarare om att stötta en mångfald än ett gemensamt produktionshus. Ungefär så.

Är gentrifiering något som bara händer?

I Sverige tycks det pågå en slags kulturkamp för att få tillgång de små tillgängliga medel som finns för fri scenkonst. Det är som att det finns en krympande marknad, där det blir allt svårare att överleva ens om man tar en stor bit av hela kakan. Men detta missar dock fullständigt det stora ideella värde som en fri teater kan ge exempelvis en förortsmiljö i form av mening, sammanhang, en social träffpunkt, och inte minst att de unga får enkel tillgång att se och själva utöva scenkonst. I Sverige har de fria scenerna arbetat med mycket olika profil sedan många år, men nästan aldrig med konstnärligt programmerande repertoar. Det är istället de många mindre aktörerna som har funnit sina sammanhang genom att dra till sig andra små eller mindre aktörer, som har medverkat till att en miljö har byggts upp. På det sättet har Sverige länge haft positiva strukturer där grupperna har gjort lite som de själva vill. Vissa kompanier har samtidigt blivit små institutioner, vilket sagts flera gånger i denna text, och dessa har det varit svårt för utomstående att ta sig in i och de har troligen bidragit till en cementering. Det märks samtidigt att den politiskt heta frågan om lokaler och vilka som hyr dem, hur och varför, genererar mycket åsikter och engagerar konstnärer. Vi har fått in fler svar än som får plats här. Och vi kunde fråga många fler än de som faktiskt har svarat.

Frågan om att stödja mångfald som Sven Rånlund är inne på, mer än att utveckla produktionshus, tyder på en typiskt passiv hållning. Det borde finnas plats för båda. Det är som att kulturpoltik inte är ett instrument, den bara finns där. Det man kallar gentrifiering, där en viss ekonomi tar över ett område, eller en plats, och omformar den, är närmast uttryck för en naturlag som inbjuder till passiv acceptans. «Det går inte att hindra, så är det bara!». Undertecknad känner igen det från Göteborg där det ofta heter «Det är inte så vi arbetar här!» Samtidigt är så kallad gentrifiering något som sker över tid, och det går då också att gå in med politiskt-ekonomiska, samt ideella styrmedel för att forma hur framtiden ska se ut. Med andra ord: det som behövs är mångfaldiga produktionshus i centrala delar av en stad, där det sociala livet pågår som mest, som kan ge framväxt, utveckling och upprätthållande av fria gruppers och konstnärskaps egna infrastrukturer, och som ger dem en självklar plats i samhället. ALI Kaffebygget på Filipstad i Oslo kan bli ett sådant hus.

Intervjuerna ägde rum i somras mellan 20 juni och 10 juli.

(Publisert 17.09.2021)