Ett par steg åt sidan

Det ser ut att handla mycket om döden i Fosses författarskap. På senare tid med allt mer av religiösa motiv. Men detta handlar väl allra mest om

Fossefestivalen

Ik ben de Wind / Eg er vinden

av och med tg STAN (Belgien) och Maatschappij discordia (Nederland)

Nokon kjem til å kome (Hellas)

Regi Yannis Houvardas

Det Norske Teatret, Hovudscena och Scene 3, 7 september 2021

Se også: Elin Lindberg: No -io all æve.

Jon Fosse: Sterk vind

Regi: Johannes Holmen Dahl

Scene 2

http://shakespearetidsskrift.no/2021/09/no-i-all-aeve

Elin Lindberg: Altfor kjapt

Mari Hesjedal: Sov ikkje

Regi: Iram Haq

Scene 3

http://shakespearetidsskrift.no/2021/09/altfor-kjapp

existensen, det att vara till. Gränsen som döden sätter gör att allt ställs på sin spets. Fosse är inte den som spekulerar i dödsromantik, försöker vara djup och poserar med sin ångest. Som en del gör – några poserar till och med med sin lycka. Fosse följer sitt intresse för gränsen, där frågorna om varandet hopar sig, blir akuta och avgörande. Det är i detta som hans dramatik lever.

Vaudeville

Tg STAN gör i co-produktion med Maatschappij discordia en slapstickvariant av Eg er vinden, ett stycke som balanserar på gränsen mellan varandet och ickevarandet, och i denna belgisk-nederländska produktion från 2018 påminner Den ene och Den andre om Becketts karaktärer, och Fosses stora släktskap med franskirländaren kommer fram fint. Frågorna är knutna till varandet som här «illuderas», som Fosses anvisning i pjäsen säger. Lika mycket som hos Beckett, där allt egentligen också liksom bara är teater. Det att vara till och känslan av att det när som helst kan ta slut, av egen vilja, av en tillfällighet, av omständigheter utom kontroll, är vad pjäsen rör sig runt.

Det är redan från början när publiken kommer in på Scene 3 helt klart att skämten hänger i luften, att det finns en form av lätthet, i form av en estrad med två komiker, eller två skickliga skådespelare som spelar komiker, som spelar Fosses karaktärer. De sitter i två bekväma länstolar, med en massa öflaskor och glas omkring sig på golvet. Den klassikerstatus som stycket har fått internationellt sedan det gavs första gången 2009 är nog inte att ta miste på. Det visar denna version som är lätt, lyssnande, enkel. Så som man kan behandla en klassiker. Den något tjockare skådespelaren Damiaan De Schrijver frågar den något tunnare skådespelaren Matthias de Koning om vad som har hänt, hur det har hänt, utan att först avslöja vad som hände, och vad han, rollfiguren Den ene, tycker om det. Den andres frustration visas, för varför i hela världen kan Den ene inte tala ut och förklara, varför blir det så väldigt många frågor? Allt framfört som var det en vaudeville-sketch på tomgång, där ingenting sker och därför blir desto mer komiskt när replikerna ropas ut, högt. Aktörerna är båda klädda i finkostym, med lackskor på fötterna. Båten i stycket finns nästan helt och hållet i texten. Bara ett löst brädgolv antyder ett båtdäck, men också en gammal teaters tiljor. När Den andre ska förtöja båten i land så går han åt sidan på däcket och stampar med foten, och ropar till av smärta när det i texten står att han liksom faller omkull på stranden. De kunde ha illustrerat fallet, och markera slapsticken så pass att det blev snubbelhumor. Men de håller sig undan det. Referensen till Helan och Halvan är ändå inte att ta miste på, i slutet projiceras ovanför textremsan en filmscen, där Laurel and Hardy försöker byta om till pyjamas medan de ligger i samma koj ombord på ett tåg. De Schrijver förklarar i samtalet med publiken efteråt att de inte blir färdiga med ombytet förrän de ankommit sin hållplats och måste gå ut ur tåget.

Ett avslappnat publiksamtal ramar in föreställningen. Före och efter. Inledningsvis säger De Schrijver till publiken: «Ni tog hiss hit, men vi tog flyget. Fast det skämtet drog vi redan för publiken igår.» Det sätter nivån för den lätta tonen. Efteråt är det som ett nästansamtal där man förutom förklaringar på filmsekvensen och vad det är som är komiskt – de återberättar på ett sätt Fosses text som framförs som vitsande humor utan att vara det – och så frågar de publiken vad de tyckte om det hela. Vi tvingas alla att sitta kvar. De båda skådespelarna avbryter skickligt samtalet när det går trögt, och de börjar småprata sinsemellan istället, och fortsätta förse sig av dryckerna från den bar de byggt sig på golvet, medan publiken går ut. Baren illuderar förresten det myckna supandet av starksprit som sker i Eg er vinden. Det kvarstår en känsla av att skådespelarna alltid är där på teatern, och att själva teaterstycket ständigt spelas, medan publiken kommer och går.

Risken är ändå att deras lätta, vitsande småprat förstör upplevelsen av stycket Eg er vinden. Detta tillhör samtidigt valet av form, att de är en slags radarpar («makkerpar») som reser runt med sin show. Belgiska tgSTAN lyckas inte alltid lika bra när de gör olika texter. Den metod de är kända för, att arbeta utan regissör och med en form av närvaropraxis, där nuet aktiveras på ett sätt som mer liknar performance än vanlig teater (vad det nu är?) fungerar här strålande på Fosses text. Jag hade önskat att de kom tillbaka med Rambuku, ett relativt sällan spelat stycke, som de också har på repertoaren. Även de mindre kända pjäserna bör få plats.

Festival 2

Jon Fosse har under året gjort en tilbakekomst, och med hela tre nya pjäser, varav två nu fått premiär. På DNS i Bergen med Slik var det och nu på DNTs Scene 2 med Sterk vind. Han har sin egen festival, som nu kan betraktas som etablerad, efter en-gång-är-ingen-gång-principen. Det är en stor sak att man lyckats med att genomföra den, trots Coronarestriktioner och trots strejk bland teatrarnas anställda med berättigade krav om högre pensioner, vilket hade till följd att man i stort sett ställde in hälften av programpunkterna. Men nu kan festivalen peka framåt. Vi är många som saknar den internationella Ibsenfestivalen som Nationaltheatret hade under åratal, eller föregångaren Samtidsfestivalen. OIT på Black Box teater är i mångt och mycket ett komplement, med norska och internationella avantgardeproduktioner, och mycket viktig i sig, samtidigt är Heddafestivalen alltför bred och egentligen inkluderar vilken uppsättning som helst i hela Norge som faller urvalsjuryn på läppen. Den motsvarar den svenska Teaterbiennalen i upplägg och plats i landets scenkonst. Och nu talar jag alltså bara om Oslo här, i Norge i övrigt finns det många andra som fyller viktiga funktioner.

På Fossefestivalen finns plats för ett fullödigt internationellt program, inte bara av Fosses egna stycken. Och det är nödvändigt med ett konstnärligt brett program för att den ska få fart. Förutom de belgisk-nederländska och grekiska gästspelen finns i år antydningar om att man programmerat mycket medvetet, med en ny norsk premiär på Sov ikkje av Mari Hesjedal, samt Orestien, som nu kommer upp senare i höst, och där Fosses version sätter sin prägel på den klassiska historien. Det finns även möjlighet till ett bredare omfång eftersom Jon Fosse varit och är en så genreöverskridande författare. Värt att nämna är att han fram till 2020 var redaktör för den viktiga serien av nyöversatt internationell dramatik som getts ut av Det Norske Samlaget. Och jämför man exempelvis med den avsomnade Bergmanfestivalen i Stockholm så fanns det inte samma möjligheter där: att iscensätta filmmanus, samt verka i Bergmansk anda, det räcker liksom bara till för några få festivaler. Jag tror att Fossefestivalen har en annan och bredare potential. På nynorska dessutom!

Gud er min døde venner

Det som skiljer oss från ickevarandet är ett par steg åt sidan, som Den ene säger i Eg er vinden. Detta gäller i hög grad också den teatrala situationen. Tar du ett steg åt sidan, så existerar inte kontraktet mellan publik och aktör mer, teatern har upphört. Den dubbelheten finns hos Fosse, liksom det också är en viktig religiös tanke om existensen som hela tiden genomsyrar allt. Vad är Gud om inte mina döda vänner? som journalisten Alf van der Hagen sade i ett samtal om Gud i författarskapet, på en av festivalens första dagar. Förläggaren och litteraturvetaren Cecilie N Seiness var samtalsledare, kritikern Tom Egil Hverven och biskopen i Oslo Kari Veiteberg deltog med. Denna definition av Gud är Fosses egen, från en av hans dikter, och det är talande hur mycket av mystik och religiös tankegång som genomsyrar också de tidiga verken. Det har kanske blivit mer med åren. Panelen talar mycket om den nu avslutade romansviten Septologien, men får också tillfälle att tala om sina personliga förhållningssätt till Gudstanken och om sin syn på mystiken hos Fosse. Så har exempelvis Af van der Hagen ofta tytt till Fosse istället för till Bibeln när han känt behov av andlig spis, och biskop Veiteberg säger att inte minst diktningen har följt henne genom åren. Att så avslappnat och ohämmat tala om Gud och tro som man gjorde här, på en teaterfestival, ger en extra dimension och känns fullkomligt naturligt. Fosse talar till mångas tro, kanske också oavsett vilken övertygelse man har, katolik eller ej.

Imaginärt hus

Att rättvist berätta om Yannis Houvardas produktion av Nokon kjem til å kome för Stavros Niarchos Foundation Cultural Center betyder att vara tvungen att berätta mer om produktionens förutsättningar. På grund av den pågående strejken hade man funnit en lösning, där skådespelarna själva, med vit krita på scengolvet, ritade upp strukturen för huset som paret i pjäsen har köpt. De går steg för steg in i rum efter rum. Det fungerade inte alls som koncept, det blev stumt och tvärdött, och därför visade sig regin som alltför svag, i alla fall i denna tillfälliga lösning. Greppet med att spela ut nästan exakt allt som står skrivet i texten av scenanvisningar, och göra det långsamt och illustrerande, inte illuderande som i Eg er vinden, efter att textmaskinen har spelat upp det i förväg – och med en speltid på nästan två timmar, som tangerar Claude Régys 135 minuter långsamma produktion från 1999 av samma stycke – med det faller egentligen allt samman. Det finns visserligen en del fina detaljer på Det Norske Teatrets stora och tomma scen under kvällen, men när det glashus tas bort som dekoren egentligen består av, och som ska vara placerat på just en stor och tom scen, blir det för mycket för skådepelarna att klara av. Huset försvinner in i det tänkta, och därmed tas också den offentlighet bort varmed paret både känner sig fångade i, och har försökt att dra sig undan. Alkistis Poulopoulou som Hon, Antonis Miriagos som Han, Haris Fragoulis som Mannen, spelar nedtonat och exakt enligt regi. Detta blir visuell teater utan det visuella element som behövs för att det ska kännas relevant.

Att bejaka Fosses teatralitet i texten, att det finns en kvalitet i att Fosse hela tiden lägger märke till teatern i texten, att det är illuminerat, illuderat, eller imaginärt, redan från pjäs ett, det är numera ett sådant faktum att man nästan blir trött på alla extra hänvisningar till att «detta är teater». Det är samtidigt en kärleksförklaring till den från Fosses sida, för var annars än på teatern får man samma närvaro, när det sker i långsamt tempo med skådespelare som rör sig som vålnader och illuderar texten? Yannis Houvardas Nokon lämnar bara en respektfull glans, och lyckas under denna strejk inte övertyga om att den säger mer eller är mer angelägen än andra uppsättningar av stycket. Den uttalade viljan från Houvardas själv i programbladet var att få med pandemins konsekvenser: familjer och par och enskilda som drar sig undan från världen och isolerar sig. Kanske är det för en som inte alls känner texten något av en uppenbarelse och en vacker närläsning?

Var är rebellerna?

Trots detta kommer man så småningom in i tempot och glömmer det konstruerade spelet. Detta har med pjäsens styrka att göra mer än något annat. Men det finns en annan detalj i programmet i år som är värd att nämna: de inbjudna gästspelen genomförs med ganska bedagade upphovspersoner. Yannis Houvardas är 71 år gammal, en nestor i europeisk och skandinavisk teater. Han har varit på de flesta viktiga institutioner i Norden och jobbat. Skådespelarna som befinner sig på scenen i Eg er vinden är inte heller purunga direkt. Var är de unga, internationella initiativen? Risken är att festivalen hamnar i samma stelhet som den unge Fosse reagerade emot, han som var känd som «Teaterhataren», och att publiken blir till en finsmakarpublik. För att Fossefestivalen ska göra skäl för sitt namn behövs de unga, rebelliska teaterkrafterna. Nästa gång! (Publisert 11.09.2021)