Tron, Tvivlet och Offret

SOLA med The Krumple är i grunden fransk mimteater. Den handlar väl inte så mycket om tro som om föreställningsförmåga, tänker jag. Den ges mest för ungdomar, och är skickligt och finurligt sammansatt av den mycket smale och fysiskt smidige utövaren Vincent Vernerie. 

Fadern och Sonen

Existentiella frågor står i första rummet i denna enmansshow med kroppsligt-mimiska uttryck. Ett stråk av figurteater fås här, där hans son kommer till liv i form av en docka man kan plocka ut saker ur ansiktet på. Det är pojkens drömmar och tankar, inbillar jag mig. Under torsdagens samtal på Radio Fjaler, var temat just far och son, och Vernerie berättade om den omvälvande upplevelsen att bli far, som tagits med i föreställningen. Titeln SOLA kan väl läsas både som soloföreställning, men också som solen, det ljus som sonen sprider över fadern och som lyser upp hela hans tillvaro. SOLA har utvecklats här, under flera veckors tid, liksom att hela fem andra verk presenteras som urpremiärer dessa dagar i mitten av september. 

Under samtalet berättade även Torbjørn Davidsen om sin far, en relation som på festivalen finns återspeglad i De Utvalgtes föreställning, samt i Levande speil. Festivalutställningens bilder av Erik Hovland, där han porträtterat sin far i olja, blir också genomlyst. Alla är starka uttryck för Fadern och Sonen i vårt mytiska och religiösa medvetande.

Det är imponerande många nya verk här. Förklaringen är kanske att föreställningar kopplade till trosbegreppet trots allt kanske inte är så vanliga. Därför måste festivalledningen invitera till utveckling av nya verk för att få kontroll över det valda temat, istället för att dra in rubb och stubb som har med tro att göra. Det visar på aktiva val. Och det är detta som tycks känneteckna Teaterfestivalen i Fjaler: en medveten programmering och förankring i människors vardag och verklighet i bygden. Jag har aldrig varit här förut, helhetsintrycket är att det fungerar mycket bra. Det finns en vitalitet som är ovanlig på andra håll och en väldig lojalitet mot konceptet, såväl från deltagande konstnärer och ortsbefolkning. Man lyckas med att skapa bra anda och en god stämning.

Inför och efter döden

De Utvalgtes Fem forestillinger om døden har det redan skrivits om här på sidorna. Dess centrala plats på festivalen där man presenteras för sex olika rum inne i Fjalerhallen, tre av dem med gamla människor och två med nyligen avlidna (Kari Onstad representeras av sin sondotter och Torbjørn Davidsen bearbetar sorgen efter si far med hjälp av en sorgerobot i babystorlek, som stryker hans arm och talar till honom medan Torbjørn brister ut i gråt.) Som ett teknikens övertagande av självaste sorgearbetet. Detta är än mer tydliggjort i den scen med två äldre kvinnor i ett kök, där den ena faller död ner och Davidsen, i rutig skjorta på en strömmad kanal i en ipad, fästad till en robot-enhjuling, kommer på besök. Han spelar rollen av den evigt positive problemlösaren från NAV. Ingenting är farligt, allt går att lösa, ingenting är sorgligt, allt är i grunden positivt. Detta är en av De Utvalgtes deciderat bästa föreställningar någonsin. För att den fångar den existentiella problematiken så väl.

BIT Teatergarasjen representerar en programpunkt. De har valt att samarbeta med brasilianaren Alexandr Guimarães Dos Santos i A-project, som föregår på Zoom sent på torsdagskvällen före läggdags. Det är en slags webbsänd ritual. Deltagarna omberds stänga av sin mikrofon på sina datorer, men behålla ljudet och sin videobild på. Man ska ocksåha fått sig tillsänt ett kit som deltagare. Men mitt kit är inte med, då festivalen haft problem med distributionen. Huruvida detta är scenkonst eller inte, själv somnar jag när ljuden blir alltför entonigt drone-aktiga. Lite som i kyrkan när liturgin blir som mest sövande. Och kanske det var meningen. Jag kvicknar till när det är slut.

Samtal med Gud

KJære G-d av och med Ole Mads Sirks Vevle, Enkeltmannsforetaket heter kompaniet, blir den starkaste föreställningen om tro på festivalen. För att den är ett aktivt, genuint och för åskådaren smittsamt undersökande av trosbegreppet. Den fungerar även som ett slags kritik över trons möjlighet och omöjlighet.

Detta är en performance, därför att det är en text som ropar på aktion och närvaro, samt är relativt enkel, men välskriven. Allt det som de icketroende säger om Gud är det konkreta innehållet. De olika avsnitten, som heter sådant som skapelsen, vrangforestilling, messias og den messianske tidsalder och adam, utan versaler, börjar med «De sier». Allt dåligt, ont och fel med en religiös tro, särskilt den kristna, tas upp och genomskådas. Texten går igenom motsatser, ställer dem emot varandra dialektiskt. Föreställningen slutar utomhus, nere vid Daleälven, där Sirks Vevle säger slutorden om att vi måste börja från början, och göra oss till den första människan på jorden. Det innebär att nådit där tron får en ny början, där den kan utövas i frihet och självrespekt.

Mysteriet

Det är orden i sig som står i vägen, och Sirks Vevle lyckas med konststycket att ändå formulera med ord vad som behöver göras. Efteråt går Sirks Vevle omkring bland publiken, som likt nyvunna disciplar följt honom från källaren under Samvirket (Dales skatehall för ungdomar, där det andas obskyr och mörk källarteater) upp genom huset och ut på gatan. Där han blir en form av predikant. På slutet blir församlingen stående runt omkring honom. Han är klar att tas emot, en form av Jesusskepnad – en skådespelare som åskådliggör trons mysterium.

Han gör det väldigt bra i källaren. Är det en galning som är ute och går ibland oss som sitter utspridda påbetonggolvet i mörkret på stolar? Ute på gatan försvinner texten något – bäst är det när han står på kyrkogårdsmuren och ropar till Gud att ge honom ett tecken. Samt när han löper iväg från sin publik igenom några buskar så att löven flyger. Och när han skriker «Hellig! Hellig!» stående på en sockel av en staty mitt i Fjaler centrum. Den judiska tradition där man för ett ingående samtal med Gud är enligt Sirks Vevle det han hämtat idén ifrån, berättar han i Radio Fjaler. Jag associerar till den textkritiska analys av den hebreiska bibeln, som judar praktiserar vid torahläsning, och som frammanar helt andra betydelser av exempelvis de välkända orden i skapelseberättelsen. Jakob brottas-temat och den judiska kabbalan finns det också starka drag av i KJære G-d. Bara detta sätt att stava «kjære» på, med versalerna «KJ» och «ære», samt att inte uttala Guds namn fullt och helt, utan skriva «G-d». Det tyder på en inblick i mysticismen. Förståelsen för den mystiska upplevelsen är det som gör denna uppsättning till en så fin bild av vad det innebär att vara troende.

Kyrkbränning

Dånet från ett fullvuxet träd som fälls i skogen om natten bådar gott för fortsättningen i den utdragna, rituella vandringsföreställningen Mannen og kråka. Vadmelsbanden har producerat den för festivalen uppe på en av sluttningarna i Dale. (Den ska spelas vidare på Høstscena i Ålesund i början av oktober).

Mannen og kråka är baserad på medeltidsballaden Kråkevisa, om bonden som skjuter en kråka och av den tillverkar en mängd saker, som att näbben blir till en båt som kan hjälpa folk över fjorden till kyrkan. Bonden är en vanlig man som hamnar i en livskris, och som måste gå ut i kamp, och sedan dö, fast han inte vill något hellre än att vara i hemmets vrå och familjens hägn.

Publiken leds upp längs lidren och in i en skog, sedan vidare till ett uppbyggt gårdstun med ett stenhus, för att landa vid en form av stavkyrka ute på en öppen plats. Byggnaden kunde under festvalens första dagar ses nere i samhället lysande helt röd uppe på höjden, och jag undrade faktiskt om det inte var en av Paul McCarthys «buttplug»-gnomer. Den hade en liknande, fallosliknande form.

Själva upplevelsen att som publik göra detta tillsammans är en del av poängen, att gå i en stor grupp i lera, mörker, kyla och regn. Men ambitionsnivån i denna nästan-parodi på ett bygdespel motsvarar inte innehållet. Vid kyrkan ska vi bjudas på dryck och mat, men först leds alla in och genom den, där en kör bestående av lokala amatörsångare sitter och sjunger runt en stor vedhög. Man förstår direkt att det är ett bål och att kyrkan ska brännas, men frågan är varför. Är det ett reningsbad för mannen i balladen? Ska en ny religion grundas? Eller är det bara ett tillägg till visan om mannen, som inte vill dö och inte vill erkänna att slutet är här. En fri tolkning av balladen, och det antyds att han förgås i lågorna, efter att först ha hållit ett sentimentalt tal i tornet, där lågorna en stund senare slår upp. Lite som Offret av Andrej Tarkovskij. Associationerna till film är många på Fjalerfestivalen.

Vad än denna historia ska förmedla så blir själva ritualen och genomförandet av den, särskilt kyrkobranden till körens entoniga sång stående i backarna utanför, och bleckblåsare dönande ute i skogen, en ganska så tom upplevelse. Det hela är arrangerat utan särskild dramatisk kraft eller tryck. Skådespelaren som gör bonden har svårt att nå fram. Byggnaden har fyra demonliknande figurer som sitter på pålarna/stavarna. Är det egentligen hedendomen som bränns? Balladen antyder en övergång mellan hednisk tid och kristen tid. Om Vadmelsbanden erbjöd den starkaste uppsättningen förra året (se Freng Dale från festivalen 2020) så är denna mer ett gott försök. Musiken kunde ha bidragit mer. Den blir alltför enkel och troligen tillpassad situationen, med svårigheter att finna ett gemensamt uttryck för så många intsrumentalister och körmedlemmar utspridda över ett stort område i mörkret. Det hjälper inte heller till att regnat ökar när kyrkan börjar bli övertänd, det måste sägas. Jag är tvungen att slå följe med några vana turgåare för att inte kylas ned på vägen nedför berget.

(Publisert 26.09.2021)