Där man dödar mus, dör snart människor

Det är Per Schaanings tilltufsade äldre man Candy, som blivit av med handen i en arbetsolycka och ändå får stanna på gården och jobba med det

om mus og menn

av John Steinbeck

Översättning Edvard Hoem

Regi Eirik Stubø

Scenografi och kostymdesign Kari Gravklev

Ljusdesign Ellen Ruge

Videodesign Boya Bøckman

Ljuddesign Vibeke Blydt-Hansen

Musikalisk konsulent Håvard Stubø

Det Norske Teatret, 19 november 2021

han kan, som är den stora behållningen med den här uppsättningen. Hans tolkning av en man som har uppnått hög medelålder, och som det inte finns så stora behov av längre, är ett allmängiltigt och starkt porträtt av de fattiga som blir kvar någonstans. De som blir undangömda i historiens glömska. När Carlson (Geir Kvarme) tar livet av hans gamla hund med ett skott i nacken, efter att ha övertygat honom om att det är det bästa för djuret, så finner han sig i det. Han står liksom på tur själv. Efteråt sitter han längst bak på scenen, djupt försjunken i sitt eget öde, tills han tänds av ett nytt, intensivt hopp. Han blir meddragen i Georges och Lennys projekt, att köpa land och att bli sin egen. Han kommer att få ny hundvalp, till och med, allt ska ordna sig.

Skådespelarnas kväll

Men det gör det ju inte i denna historia. Planerna blir till grus. De övriga skådespelarna är också alla mycket bra, från Morten Svartveits sympatiske lösarbetare George och Nils Jørgen Kaalstads mentalt och känslomässigt förkrympta Lenny, till Kirsti Stubø, i rollen som Curleys fru, som längtar bort från gården och den man hon gift sig med. Att hon inte har något namn förstärker männens syn på henne som en som inte räknas. Hon har blivit mentalt förminskad av dem, ett erotiskt hot mot en manlig ordning. De mindre rollerna görs också utmärkt, inte minst Yusuf Toosh Ibra, som denna kväll gör Crooks (dubbleras andra kvällar av Gaute Adela Aastorp Cudjoe), är även det en person som satts åt sidan, på grund av sin ras förvisad till att bo separat. Hans bittra och samtidigt förtvivlade tillstånd är ett starkt porträtt.

Väldesignat

Historien är också en verkligt stark, modern klassiker, och den spelade både i Oslo och Stockholm bara ett par år efter urpremiären på Broadway 1937, till och med av samme skådespelare som Lenny i båda städerna, Holger Löwenadler. På Det Norske Teatret skulle det ha varit premiär under vårsäsongen, men blev till en form av försenad nypremiär nu i november. Det är skådespeleriet i möte med en stark text som står i centrum i allt som regissör Eirik Stubø gör. Det är oftast fint att vara med om som publik. Senast den intensivt lågmälda och lyssnande versionen av Etter Stillheten av Lars Norén på Nationaltheatret. Här har jag ibland ändå intryck av att det blir alltför välgjort, för mycket av ännu en undersökning av texten med skådespelares hjälp. Det tippar allt nästan över och blir alldeles för trevligt. När Morten Svartveit som George och Lasse Kolsrud som Slim jammar loss på en av country-and-westernklassikerna, på munspel och gitarr, lägger det en stämning över scenen som visar på en sammanhållning männen emellan, men ändå som en stilla paus vilken får historien att blekna bort. Tempot i uppsättningen är samtidigt väldigt långsamt, nästan på gränsen till att bli en form av meditation. Det blir svårt att hålla intresset vid liv, trots skådespelarinsatserna. Ensemblen talar i myggmikrofoner, som de brukar i Stubøs teater, här blir det i en konstruerad, intimt lågmäld atmosfär. Man hade inte haft problem att höra dem på scenen i vanliga fall. Att som Stubø här lägga fram en del av sin pojkaktiga vurm för cowboyromantik, som han talar om i programbladets intervju, blir för mycket av det goda. Stubøs uppsättningar är ibland alltför lätta att läsa, där hans intentioner ligger öppna. Man tappar fart och angelägenhet, i ett drama som handlar om migranter i ett ekonomiskt kollapsat USA, och där de hårda villkoren förvisar de som inte är starka nog till en för tidig död. Ensemblens kostymer antyder inte heller fattigdom, det är synbart dyra väskor och skor hos dessa fattiga lösarbetare som drar runt från gård till gård. Det blir inte så lätt att associera till dagens flyktingströmmar, läs de irakier och andra människor av andra nationaliteter som står vid Polens gräns i Vitryssland för tillfället.

Det är med andra ord väldesignad teater som i denna uppsättning erbjuds publiken. Man känner av stämningar, medan temat och den tragiska utvecklingen i historien inte blir så drabbande. Det är med en sedvanligt enkel och effektiv scenisk lösning av Kari Gravklev. Längst bak på scenen står en «billboard» med dekorativa spotlights, som inte visar tidens reklamtexter utan radar upp kapitlen i dramat och intima närbilder på skådespelarna. Men projektionerna tillför egentligen inte så mycket, det är inte som Stubøs och Gravklevs Sorga kler Elektra, som spelades på Scene 2 för en del år sedan. Den var som en operauppsättning. Projektionerna, också den gången av Boya Bøckman, låg där över hela det vida rummet, och visades vid avgörande vändpunkter i handlingen. Musiken var med och förstärkte hela dramat. Här är Lennys möte med Curleys fru fångat av kameran och blåst upp på skärmen, och när han knäcker nacken på henne sker det utanför bild. Det blir ett nästan för stillsamt dråp, på avstånd, som för att inte förstöra den fina stämningen.

Något av detsamma sker vid Georges avrättning av Lenny i slutet. Utan någon större ångest eller förtvivlan över att behöva göra det. Problematiken kommer inte fram. Det är ju reellt sett ett oerhört steg att ta. Han bara måste göra det, innan mobben kommer och lynchar Lenny istället. Hos Steinbeck framställs det som ett långt värre öde för George. Hos Stubø blir det som att allt utspelas bakom en glasvägg. Det fungerar inte.

Determinism och manlighet

Själva dramat Om mus og menn har tragisk höjd, välkomponerat in i minsta detalj. Från den döda musen som återfinns i Lennys jacka i början, över kaninerna och hundvalparna som Lenny smeker till döds, skottet i nacken på Candys hund och dråpet på Curleys fru, och allt slutar med skottet mot Lennys huvud. George begår ett barmhärtighetsdråp på sin vän, han blir skjuten som en hund. Det finns en tydlig determinism som genomsyrar stycket. Det är med en närmast en pojkaktig fascination inför de starka känslor det innebär att gå under. Stycket handlar i hög grad om manlighetens negativa sidor. Vänskap och sammanhållning är det enda goda.

Lenny och George har en återkommande ritual, att beskriva drömmen om ett eget hus, med egen mark och egna odlingar. De har inga anhöriga. Ritualen går ut på att bekräfta deras förhållande och vänskap. Ibland blir George arg på Lenny, för att han tvingas dra runt på honom. Första gången har de som en första uppgörelse och blir vänner igen, sedan under handlingens gång kommer samma samtal tillbaka, där man förstår att det är en bekräftelse av de band de har till varandra. Sista gången är det strax innan George skjuter honom, för att han inte ska lägga märka till pistolen. I Steinbecks novell skakar den kraftigt innan George trycker av. Morten Svartveit och Nils Jørgen Kaalstad gör dessa scener ömsint och fint, men i slutet tappar man bort ritualens inneboende tragik.

Till sist: jag har inget emot den klimatanpassade lösningen med digitala program. Men varför delas det inte ut ett enkelt ark med rollista och andra medverkande till publiken före föreställningen? För de som ändå vil ta del av programmet är det mycket läsvärt denna gång. Speciellt författaren Jan Kristoffer Dales text om hans förhållande till John Steinbeck.

(Publisert 21.11.2021)