Årets forestilling 2021

Berit Einemo Frøysland:Oslofjorden danser, Panta Rei Danseteater. Vandreførestilling gjennom Grønland med båttur på Akerselva, Dansens Hus

Heilskapen i Panta Rei Danseteater si vandreførestilling Oslofjorden danser gjorde den til ein av dei beste scenekunstopplevingane eg hadde i år.

Frå båtane som vart rodd ned langs Akerselva og ut i fjorden kunne eg ta inn Oslo frå ein heilt annan vinkel og for meg med ein annan stemning enn nokon gong før. Været var godt, med sein augustsol. Me duva frå stasjon til stasjon der dansarane i talentprogrammet TILT Grow (Karianne Andreassen, Sarjo Sankareh, Martine Berntsen, Victor Amel Olivares Pedersen, Lou Ditaranto, Iannes Bryulant) hadde kvar sin solo koreografert i samarbeid med ei rekkje koreografar (Hege Haagenrud, Mia Habib, Yaniv Cohen, Sudesh Adhana, Inés Belli, Melissa Hough), i tillegg til lokale bidrag. Utøvarane i TILT tok plass og okkuperte den spesifikke staden for eit par minuttar med personlege fysiske uttrykk som verka til å bli utvida snarare enn avgrensa av plassen. Den lange roturen under Vaterlandsundergangen med bilar fjernt dundrande ovanfor kapsla oss inn og låg til rette for ein undrande modus. Eg vart forgapt i dei armlause statuane av Nico Widerberg ved Barcode som ruva over oss og den suggererande musikken (Alexander Aarø) til soloen Driftwood (Sankareh/Sudesh Adhana). Nede i Bjørvika møtte me på Kjerringa med staven (Berntsen/Mia Habib), ein viss Søberg (Bryulant/Hege Haagenrud) og det som kjendes ut som eit nordnorsk vindblaff med songen «Gressholmen» på Sørenga dansa og sunge av Karianne Andreassen (Andreassen/Yaniv Cohen). Som heilskapleg oppleving var denne to-timars turen makelaus og sto ut i minnet mitt då eg tenkte tilbake på eit særs rikt scenekunstår.

I tillegg må eg òg trekkje fram LIMBO av Roza Moshtaghi på Black Box som eit høgdepunkt i koreografisk finesse, samt De må føde oss eller pule oss for å elske oss av Camara Lundestad Joof i regi av Ole Johan Skjelbred på Torshov, der mellom anna suveren rytmisk timing frå skodespelarane gav rom for både sinne, tvil, og humor i den sårbart sterke teksten.

Svante Aulis Löwenborg: Tolvskillingsoperaen og Sterk vind, Det Norske Teatret

Jan Myrdal skriver i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964): «Det stora historiska hånet att Brechts anti-schlager senare blir schlager och skvalpar i alla juke-boxes efter Brechts död. Utnyttjande schlagerns form hånar han schlagern för att avslöja schlagerns döljande av verkligheten och detta blir i sin tur en ny schlager som en ny generation sjunger för att glömma sin verklighet; Mackie Kniven.»

Det är först under höstsäsongen 2021, eftersom teatrarna i stort sett hade stängt under våren, som den nästan ett år försenade Tolvskillingsoperan har premiär. I regi av Tore Vagn Lid och med konstnärligt bistånd av följeslagaren och scenografen Kyrre Bjørkås. Att rätt kunna navigera med en storslagen form och ändå lyckas få till den torrhet och och kritik av själva det underhållande i stycket, är en prestation i sig. Med samtida uttryck som minifigurteater, en sexdocka ersätter rollen Lucy, en berättande damsugarrobot med Björn Sundquists röst, och havererade bussar i ett norsk fjordlandskap, lyckas man helt med de sjungande skådespelarnas hjälp. Kjersti Dalseide äger rollen som Polly Peachum. Det är nog bara Mackie Knivens sång som blir mer än lovligt jovial och hygglig, och man får tyvärr ge herr Myrdal rätt i hans hastiga analys. Kristoffer Olsen lyckas annars ge en fin tolkning av rollen.

Det Norske Teatret har denna höst stått för flera goda produktioner och gästspel, också på Fossefestivalen. Tyvärr gick vi miste om Fosse/Stubø-samarbetet i Orestien, men Jon Fosses Sterk vind framstår som en av de allra starkaste produktionerna av ett Fossestycke som någonsin gjorts, i Skandinavien i alla fall. Med ett uttryck som minner om det bästa ur samtida europeisk teater, med Nia Damerells smarta scenografilösning, får särskilt Jan Grønli en stor stund på scenen. Regissör Johannes Holmen Dahl ger här publiken tillåtelse att upptäcka texten, som om den i varje stund är ny, vilket har att göra med denne skådespelares fantastiska utforskning av Fosses ord, på randen av existensens krön. Teater är nuets konstart, och det manifesteras här.

Toini Kristensen: De må føde oss elle pule oss for å elske oss, Torshovteatret

Å endelig få sitte forventningsfullt, uvanlig tett blant masse mennesker i en sirkel på Torshovteatret, var i seg selv en god opplevelse i høstmørket.

Ut fra en diger vegg av glitrende blå frynser kommer skuespiller Selome Emnetu og smeller første monolog av gårde, den starter sånn:

«Jeg orker ikke mer.

Jeg er bitt ynkelig. Og småfeit.

Jeg er ferdig med cool girl-imaget.

Jeg drukner i inkompetanse.

Jeg vurderer å skifte side. Min egen bevegelse driver jo og ligner på en parodi av totalitære memes.

Du kan ta Beyonce-feminismen din og stikke den opp i ræva.»

Så fortsetter det videre inn i en evig provoserende, morsom, vekkende, interessant og sjokkerende tekststrøm, formidlet gjennom tre råsterke skuespillerprestasjoner av Selome Emnetu, Seda Witt og Evelyn Rasmussen Osazuwa. Ole Johan Skjelbreds regi er leken, smart og effektiv, estetikken er slående, tematikken aktuell, så Camara Lundestad Joofs De må føde oss elle pule oss for å elske oss ble årets forestilling for meg.

Roland Lysell: The Scarlet Letter, av Angelica Liddel, Schaubühne Berlin

Stämningen är tryckande och de röda ridåerna är täta, tunga och många. Ett avslaget Sokrateshuvud i gips ligger på scengolvet till vänster och ett vitklätt barn rullar in på ett dubbelhjul fram till huvudet, lutar sig ner och lägger kinden mot det. Ett naket ungt par, kanske Adam och Eva, vandrar fram mot en blomsterprydd gravsten till höger. Svartklädda gestalter maskerade i mörka Ku-klux-klanstrutar börjar röra sig runt på scenen. Så inleds Angelica Liddells The Scarlet Letter på Schaubühne i Berlin – en afton i rött och svart. Liddell hade bjudits in som årets specialgäst vid FIND. Festival Internationale Neue Dramatik 2021. I sin bildstarka och kroppskoncentrerade teater- och performancekonst gör hon totalt motstånd mot vår samtid och dess alltmer avtagande förhållande till andligheten, till det absoluta och till det transcendenta i dess fåfänga strävan efter det skenbart välmenande och konsensusorienterade.

Liddell spelar själv huvudrollen och gör entré i svart krinolin. Den höghalsade klänningen är ett pansar. Rörelserna är ryckiga och kroppen stel som en dockas. Hennes monologer, delvis hämtade från Hawthorne, skanderas rytmiskt, ofta med biton av irritation eller vrede. För det vackra och lekande i föreställningen står åtta unga män som rör sig helt nakna sedan ku-klux-klankåporna och huvudbonaderna kastats av. De åttas koreografiskt genomarbetade gester står i total kontrast till den svarta gestalten. Lekfullt flyttar de på borden och välter dem medan Liddell vräker ur sig ordridåer om kvinnans ofördelaktiga åldrande, om kvinnans intensiva behov av sexualitet, om mannens skönhet och om konstens roll.

Konstens roll för Liddell är att bryta mot det organiserade samhällets regler, särskilt puritanismen. Man det är också så att konsten fascineras just av de regler den söker bryta mot och trollbinds också av sitt eget motstånd.Rakt motsatt dagens mainstream ledsagar oss Liddells teater in i en ritens intensiva värld, där konst, musik och teater förenas i ett flöde av desperation, revolt, begär och svindlande vacker akrobatik.

Ole Petter Ribe: Flytende Speil av Venter/Skar/Davidsen/Kolbentstvedt

Som en etterlengtet sentimental pil gjennom hjertet av mine samlede scenekunstopplevelser, traff Flytende Speil et viktig punkt hos meg i 2021. Først så jeg den på Stamsund Teaterfestival, deretter på Teaterfestivalen i Fjaler. Begge fremvisninger var lokalt tilpasset, men strengen av sorg, selvransakelse og stillhet forble. Regissør Marius Kolbenstvedt satt som en bløt bauta og overvar sammen med oss den tunge trøstesamtalen som utspilte seg mellom skuespiller Torbjørn Davidsen og sangerinne Juliana Venter. Innslagene fra musiker Julian Skar skapte fine forstyrrelser - ut av det monotont ubehagelige.

Alle i rommet bar en autentisitet og autoritet jeg sjeldent har opplevd, der de balanserte mellom potent stolthet og skjelvende ydmykhet. Flytende Speil åpnet dermed øynene mine for et alvor i teateret som jeg hverken har sett eller følt så sterkt før. Takk!

Birgitta Haglund: Tiden är vårt hem, regi: Eirik Stubø, Kulturhuset Stadsteatern

Jag ska inte svära på att Tiden är vårt hem, i regi av Eirik Stubø, verkligen är årets allra bästa teateruppsättning i Sverige. Men jag vågar påstå att det är årets bästa ensemblespel som iscensätts på Kulturhuset Stadsteatern.

Lars Noréns pjäs från 1992 utspelar sig i Skåne där några människor återses och deras tidigare sommarminnen från denna plats väcks till liv – gamla konflikter och förälskelser blossar upp på nytt. Det handlar om tiden som rinner i väg, om de val vi gör i våra liv och dess konsekvenser, om människor som befinner sig i samma känslomässiga läge som i Tjechovs pjäser – de längtar. Till något annat, någon annan, till att få komma hem.

Det är en jämnstark ensemble som tar plats på Klarascenen där samspelet svänger lika fint som de jazziga låtar – Chet Baker, Stan Getz – som ligger som ett soundtrack genom föreställningen och förstärker den både uppsluppna och vemodiga sommarstämningen. Alla skådespelare – och de är många – hittar sin precisa ton i detta partitur. Starkast efterklang ger kanske ändå Rebecka Hemses gestaltning av utrikeskorrespondenten Anna, med sin längtan efter barn och sina försök att skaka liv i sin partners falnande lust. Hemse är sylvass och på kornet i sina sarkastiska repliker, smärtsamt rolig, både slagkraftig och skör. Och hon är inte ensam. Det är hos denna ensemble rakt igenom ett skådespeleri som blottlägger textens smärtpunkter, frigör nyanserna och får den mörka humorn att skimra.

Elin Lindberg: Hamlet, regi: Johannes Holmen Dahl, Nationaltheatret

Sjelden har jeg opplevd en sånn frydefull forventning i salen som før Hamlet på Nationaltheatrets hovedscene nå i høst. Vi var alle så barnlig glade over å være i teatret igjen. Og Johannes Holmen Dahls Hamlet innfridde. Regien var renskåret, presis og velbalansert. Det var scenisk intelligent og strålende tragisk. Herbert Nordrum bar tittelrolla godt, Kim Haugen som gjenferd: fantastisk, og den smarte måten Ofelia (Maria Kristine Hildonen) var løst på ved å overta noe av Horatios posisjon: fremragende. Musikken, Elisabeth Mørland Nessets eksellente trommespill, og Nia Damerells scenografi der en vegg var sirlig dekket av A4-ark, hele manuset til stykket, var medskapende på mange plan. Teksten sto stødig i sentrum, samtidig som den ble gjort levende og aktuell. Nationaltheatrets Hamlet var virkelig utmerket håndverk – kvalitets-teater og strålende kunst!

Theresa Benér: Odysséen – en historia för Hollywood, Nowy Teatr, Warszawa

Regissören Krzysztof Warlikowski och dramaturgen Piotr Gruszcynski återvänder till favoritförfattaren Hanna Krall i Odysséen – en historia för Hollywood på Nowy Teatr i Warszawa. De tar fasta på Kralls böcker om Förintelseöverlevaren Izolda Regensbergs spektakulära livsöde. Ett huvudspår i detta komplexa, mångskiktade scenkonstverk är att belysa hur teater, film och litteratur ska kunna skildra de mest ofattbara, sanna historierna, utan att spekulativt ta till underhållningsindustrins krav på emotioner, sentimentalisering och positiva hjältebilder.

Ännu ett mästerverk med ensemblen på Nowy Teatr i Warszawa.

Rania Broud: Deeply Rooted, av Yaniv Cohen, Dansens Hus

Yaniv Cohens Deeply Rooted gikk på Dansens Hus i Oslo 4.-7. juni. Publikum ble delt inn i to grupper og satt på hver sin side av salen med sceneteppe eller forheng-element i midten av scenen som skilte rommet i to. På hver side fikk man en solo-dans så vel som skyggespill. Skyggen til den andre danseren bak forhenget ga inntrykk av at Cohens koreografi både var synkronisert og ikke. Forhenget som ved hjelp av lyset fremhevet den andres skygge fungerte som et motstandsskapende element, litt som Zoom-intimiteten vi har tydd til i pandemien (når samtalen henger seg litt opp). På min side var det Charlott Madeleine Utzig som først holdt en kort monolog før hun begynte å danse. På den andre siden var Madeleine Fairminer. Under stolene til publikum var det en papirpose med noen gjenstander i, samt kikkerter. Vi ble oppmuntret til å ta på munnbind som lå i posen og legge det Utzig kalte for «Na-na leafs», altså peppermynteblader, under nesen. En anekdote Utzig fortalte, men som er uklart om det er hennes eller Cohens anekdote. Det er mulig na-na er hebraisk for peppermynte, men det samme er na-na på marokkansk dialekt om man legger til en mer strupete fonetisk lyd (som er svært vanskelig å mestre). Jeg kom til å tenke på at Cohens forfedre kom fra Marokko til Israel, og etter hvert tok koreografien flere afrikanske referanser. Særlig etter at forhenget i midten ble fjernet og dansere og perkusjonisten befant seg i et åpent rom og hanelignende kostymer som minnet om dans som imiterer og hyller dyrelivet. Deeply Rooted var taktil, sanselig og nærmest sjamanistisk i sin form, men ble et høydepunkt da den lykkest i å dra lange og interessante dramaturgiske linjer i både fortid, nåtid og fremtid. Nærmest ubemerket hen gikk denne forestillingen på forsommeren, som bevitningen av et vakkert stjerneskudd ingen andre fikk se. Forestillingen var god på å skape en ambient stemning og i likhet med danserne var Deeply Rooted treffsikker på å skifte stemningen i rommet. Av den grunn ble denne forestillingen årets høydepunkt for meg.

Charlotte Myrbråten: Jenta med fyrstikkene, Regi: Miriam Prestøy Lie, Teater Vestland

En av årets beste forestillinger og store overraskelser var Jenta med fyrstikkene ved Teater Vestland. Regissør Miriam Prestøy Lie og dramaturg Cecilie Grydeland Lundsholt hadde vridd på HC Andersens tidløse fortelling Piken med svovelstikkene, og la den forfrosne jentas skjebne i det unge publikummets hender. For må egentlig jenta fryse i hjel? Hva om publikum kan gripe inn og insistere på at noen må hjelpe henne?

Med få, men uhyre effektive virkemidler brettes en visuelt nydelig og brennbar fortelling ut. Med smarte grep med spill i spillet, gode skuespillerprestasjoner og åpenbare intensjoner om å ta barn og unge på alvor ble Jenta med fyrstikkene en liten perle av en forestilling.

Magdalene Solli: The Abandoned Museum of Contemporary Drag Art av Jens Martin Hartvedt Arvesen, det gamle Samtidsmuseet,LIMBO av Roza Moshtaghi, Black Box teater

På tross av pandemi, har jeg fått sett mange gode forestillinger i år – noen mer lukka for offentligheten enn andre. Verdt å nevne er dragprosjektet og danseforestillinga The Abandoned Museum of Contemporary Drag Art av dansekunstner og dragartist Jens Martin Hartvedt Arvesen. Stykket hadde urpremiere 29. mai, i det gamle Samtidsmuseet i Oslo. Sammen med Steffi Lund, Terje Tjøme Mossige, Kjersti Aas Stenby og Morten Liene eksperimenterte Arvesen med kjønnsuttrykk, så vel som andre kjente elementer ved drag som eksempelvis karakterutvikling og lip sync. Resultatet ble en svært eksklusiv vandreforestilling i de vakre lokalene på Bankplassen. Gry Løwe (produsent) guidet oss innledningsvis fra den ene solo-performancen til den andre, inntil vi kunne vandre nokså fritt rundt. Performancene og kostymer lekte blant annet med referanser til sexindustrien, moderskap, kink, Haugtussa og forsøpling. The Abandoned Museum var både elegant og trashy, underholdende og kritisk på samme tid.

I tillegg til å være en god forestilling i seg selv, løfter The Abandoned Museum of Contemporary Drag Art frem noen viktige spørsmål. Tittelen omdefinerer museet og spekulerer i en fiktiv fortid der dragkunsten(utopisk nok) hadde et eget samtidsmuseum. Samtidig peker den på formens manglende anerkjennelse som kunstform og nokså institusjonsløse realitet – noe som forsterkes av Arvesens flerårige arbeid ellers med å skape infrastruktur i dragfeltet. Ironisk nok har stykket som følge av pandemien gått de fleste hus forbi – med svært få tillatt i publikum, ingen anmeldelser å oppdrive, og generelt lite informasjon å finne i etterkant. Dette adder på et vis enda et lag til forestillinga.

Ellers vil jeg nevne LIMBO av koreograf og danser Roza Moshtaghi på Black Box teater under CODA festivalen – ett av årets høydepunkt! LIMBO setter ulike ting ved siden av hverandre som i et kollasj, og ser hvilke møter, friksjoner og meninger som kan oppstå. I løpet av forestillinga siver det liksom inn en slags sky av referanser som jeg samla sett opplever som en beretning om Millennias, Gen Z og vår tidsånd. Danseforestilling er sterk rent koreografisk, med både snorsystemer og dansere i kontinuerlig bevegelse. LIMBO later til å være rota i et svært godt møte mellom kunstnere fra ulike disipliner, da alle elementene (kostymer, dans, sang, lyd, scenografi, konsepter) i stykket er rike i seg selv, samtidig som de former en egenartet, generøs og detaljrik helhet.

Erik Exe Christoffersen: My Deer Hunter, Fix&Foxy og Betty Nansen Teatret

Fire veteraner mødes på scenen indrettet som en dagligstue med sofa, spisebord, køleskab, lamper. Alle har været dedikerede soldater. Tilskuerne sidder på hver side af dagligstuen og omkranser denne, mens de fire beretter om deres krigsdeltagelse, alle er totalt tilstedeværende, næsten nøgterne og klare i deres individuelle beretninger.

Samtidig er de travlt optaget af at filme hinanden. Mobile kameraer flyttes rundt under forestillingen, og de fire skiftes til at rekonstruere deres historie. Nærbilleder af deres ansigter projiceres op på en storskærm på hver side af scenen.

Selve krigsdeltagelsen, om det har været til gavn for noget eller nogen, tager forestillingen ikke stilling til. De repræsenterer kun sig selv og deres egen identitetskrise som følge af krigsdeltagelse.

Knut Ove Arntzen: Vástadus Eana – The Answer is Land. Festspillene i Nord-Norge

Mitt bud på årets beste forestilling er Vástadus Eana –The Answer is Land, samisk danseteater-forestilling under kunstnerisk ledelse og
med koreografi av Elle Sove Sara, til musikk av Frode Fjellheim. Dette er en magisk forestilling som rent faglig oppfyller alle krav til gjennomført koreografi, elementer av danseteater og det stedsspesifikke. I visningen på Festspillene i Nord Norge, i Harstad i juni, imponerte den veldig i sin bruk av omgivelser, vandring og hoevedforestilling i Kulturhusets store sal. Den uttrykker på en selvsikker måte det som er et hovedanliggende. å vise hvordan urbefolkningskulturer har et sterkt potensiale i forhold til et identitetsuttrykk som holder et sterkt nivå både estetisk-koreografisk og kontekstuelt. For meg er dette uten tvil årets beste scenekunstopplevelse.

Ilse Ghekiere: JEZEBEL, by Cherish Menzo, Dansens Hus

I chose a performance by a friend. Sometimes it is ok to choose the work of a friend. Anyway, it’s not like I am reviewing it. I just say: I like it. Also, the choices have been few this year and I am very much looking forward to a new year with more theater and dance. So, I will choose JEZEBEL by Cherish Menzo, which was finally shown this October at Dansens Hus. In JEZEBEL, Cherish departs from the late ’90s phenomenon of the ‘Video Vixen’, a name given to the dancing women accompanying the mostly male rappers in the hip hop video clips at the time. In her solo, Cherish invites us to open up our senses, guiding us beyond the conventional art trick of ‘breaking the stereotype’ of Black sexualised women. Through the use of repetition, micro movements and song, the audience is thrown into a world that combines elements of seduction, alienation and discomfort. The visceral performance leaves the audience with an ambiguity that touches on a core question concerning the inevitable voyeurism that comes with dance. How to look at a desiring body of desire?”

Grethe Melby: Døgnfluer, Cornerstone, med Cecilie Løbveid, Linda Gathu og Tron-Petter Aunaas

At det var årets beste forestilling jeg fikk se da Cornerstone og Døgnfluer inviterte skuespillere, regissører, dramatikere og andre kunstnere til å lage fire miniforestillinger på et døgn, skal jeg ikke påstå. Men det var definitivt årets høydepunkt da jeg lørdag 16. oktober fikk oppleve hvordan de tre dramatikerne Cecilie Løveid, Linda Gathu og Tron-Petter Aunaas, som hører til generasjoner og med svært ulike kunstnerskap, på ett døgn hadde skrevet hver sin tekst, for deretter å levere tekstene fra seg, slik at de ble satt i scene av en mengde scenekunstnere. Jeg setter så pris på denne viljen til å eksperimentere, til å bevisst jobben med knappe marginer og få ressurser, og ut i fra dette få til en helaften der jeg som publikum ble dratt med i ulike teksttolkninger og måter å agere i et rom på. Det er ikke like ofte jeg møter en slik vilje til å ta sjanser, utsette seg for risiko, og det er mulig jeg rett og slett er litt nostalgisk, for slik husker jeg teatermiljøet i Bergen fra midten av 90-tallet, da jeg selv var ung. Derfor vil jeg virkelig skryte av Døgnfluer på Cornerteateret i Bergen i høst.

Willy Walder: Bad Dante Bad English Bad Opera, Rosendal Teater

Spreafico Eckly & Matteo Fargio hadde urpremiere på Rosendal teater med noe så sjeldent som en nyskrevet opera. Forestillingen baserer seg på Dante Alighieris Guddommelige Komedie, kortet ned til ni sanger av de opprinnelige trettitre sangene i Skjærsilden. Dante følges gjennom skjærsilden av den romerske dikteren Vergil – hedningen som var så uheldig at han døde nitten år før Jesus ble født, og dermed ikke kunne bli kristen og komme til paradiset: My only sinn is time.

Dante skrev sin Purgatorio på begynnelsen av 1300-tallet på et italiensk folkemål, men i strenge metriske former. Andrea Spreafico svarer Dante med en libretto på et mer eller mindre godt engelsk med både hverdagstale og høystemte vendinger. Matteo Fargio har komponert en musikk som er både enkel og sammensatt, og Andrea Spreaficos regi er stram, med en enkel koreografi. Fire dyktige sangere og tre musikere holder publikum i ånde, og resultatet blir en skranglete, lavmælt og lidenskapelig opera.

Sju hundre år etter Dantes død i Ravenna, september 1321, gjenoppsto Purgatorio på Rosendal i september 2021. Dette ble et høydepunkt for meg i år. Bad Dante Bad English Bad Opera er en vakker og morsom opplevelse, og leder publikum gjennom skjærsilden og fram til porten mot paradiset: Audence, after this gate/everything will change/the language will change/the instruments will change/the audience will change/not in a spiritual way/just in an obvious way/or maybe also in a spiritual way/but not today.

Hedda Fredly: Berstad/Carlsen: Kvad-ra-turen, Black Box Teater, Alex Byrne: Raudhette og ulven, Teater Vestland

Øyteatret: kinSHIPS, Dansens Hus, Davidsen/Venter/Skar/Kolbenstvedt: Flytende speil, Stamsund Teaterfestival

Tross nok et utfordrende år for scenekunsten, har høydepunktene stått om ikke i kø, så iallfall trillet fram jevnt og trutt. Og det er særlig i danse- og barneteaterfeltet det har skjedd spennende ting.

Jeg vil blant annet trekke fram Teater Vestlands fandenivoldske Raudhette og ulven. Deres vri på det klassiske eventyret lå tett opp til barns naturlige lek i sin åpenhet for at alle slags temaer kan innlemmes. Sluttscenen der Ulven dør og dør i operatisk svulstighet med tarmene hengende utenpå, er helt uimotståelig over the top. Men hele veien med sensitivitet for målgruppa.

Videre imponerte Øyteatret med sin kloke babyforestilling kinSHIPS. Her ble vi dratt rundt i myke, mikrobe-lignende vogner mens tre dansere sang mildt inn i ørene våre eller pisket kraftig med tauene festet til vognene som om de var fiskesporer, sædcellehaler, nervebaner eller parasitter. Øyteatret viser hvordan dramaturgier som søker noe helt annet enn konflikt kan skape kunstopplevelser som binder oss sammen: voksne og barn, menneskelige og ikke-menneskelige aktører.

Nevnes bør også Davidsen/Venter/Skar/Kolbenstvedts rystende intimforestilling Flytende speil. Her opplevdes det som om det foregikk en faktisk bearbeiding av traumer foran øynene på oss, ispedd hjerteskjærende sangnumre. I spennet mellom forpliktende intimitet og kompromissløs utlevering ga Flytende speil, i likhet med kinSHIPS, en tro på at scenekunsten kan vikle oss sammen.

Sist, men ikke minst: Kvad-ra-turen. Berstad/Carlsens én-til-én vandreforestilling utforsket telefonmediets muligheter for å skape kroppslige fellesskap, selv med stor avstand mellom utøver og publikummer. Tre utøvere guide-sang enkeltpublikummere rett i øret gjennom Oslo sentrum, ved hjelp av en knallsterk kvad-tekst. Forestillinga knyttet på overraskende vis vandrerne sammen med omgivelsene, folkene, dyrene og tingene de møtte på sin vei. Slik ble jeg del av en hypersmart koreografi som gjorde meg både lattermild og ømhjerta. Jeg hadde ikke trodd at en smittevern-utløst forestilling skulle skape årets mest intime og oppløftende scenekunstopplevelse. Men slik ble det.

(Publisert 28.12.2021)