En normbrytande, ursinnig flykting

Medea

Text: Euripides, översättning Inger Christensen

Regi, bearbetning: Sigrid Strøm Reibo

Scenografi, kostym: Karin Nottrodt

Ljusdesign: Mårten K Axelsson

Komponist: Emil Assing Høyer

Medverkande: Signe Egholm Olsen, Rasmus Bjerg, Tilde Maja Fredriksen, Anna Bruus Christensen, Jens Jørn Spottag, Morten Burian m fl

Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Det Kongelige Teaters norska husregissör Sigrid Strøm Reibo har fått en intressant väg in i repertoaren. Tre starka kvinnor i strid har hon nu radat upp: först amazonen Penthesilea (i Heinrich von Kleists pjäs) i kamp mot män, sedan Brechts överlevare Mutter Courage i trettioåriga kriget. Och nu Euripides rasande barnamörderska Medea.

Reibo sparar inte på utspel och effekter. Redan från första stund hörs Medea dundra fram sitt ursinne inifrån en 70-talsvilla med terrass och panoramafönster. Hon krossar saker i huset och vrålar ut att hon vill att barnen ska dö!

Då har vi just sett två små söta pojkar lämnas av en fotbollstränare till Amman (Christiane G Koch), en rökande, blek kvinna nervöst insvept i en grov cardigan. Amman inleder hela föreställningen med att stå och titta på tv, där det visas en svartvit äventyrsfilm med snabbversionen av Medeas och maken Jasons spektakulära förflutna: förbi dödliga hinder och en drake i jakten på det gyllene skinnet, Medeas trollkrafter som hjälpt Jason, löftet om äktenskap, flykt från deras hemländer, Medeas mord på sin egen bror och medverkan till den grekiske kungens död. När Medea och Jason nu lever i Korint med sina två barn har de bränt alla broar bakom sig – och då blir Jason i stället blixtförälskad i kung Kreons dotter.

Referenser till 80-talsserier

Det är klart att den lilla kören på fem grannfruar indigneras med Medea och finner att hennes man uppför sig klandervärt. Körens fem kvinnor är av Karin Nottrodt klädda i knytblusar med axelvaddar och halvlånga kjolar i stilrent 80-tal. Deras klädsel, smink och permanentade hår associerar till amerikanska såpoperor som Dynasty och Falcon Crest. En del av körens repliker har tonsatts av Emil Assing Høyer, och de nynnar fram sin oro i stämmor på ett suggestivt sätt.

Oro och bestörtning är också självklart att de känner, när Signe Egholm Olsens Medea kommer ut från sitt havererade hem och deklarerar: «Kære venner. Døden er det eneste jeg håber». Och så tillägger Medea att hon hellre hade gått med i männens krigsslag än att föda ett enda av deras barn. Detta är en kvinna som är desperat utmattad av livet, djupt traumatiserad av konstant motstånd. Körens damer utstrålar mer av normala medelklassvärderingar och kan inte egentligen sätta sig in i Medeas normbrytande reaktioner.

Medea spelar i en egen kategori

Samtidigt är den utstötta Medea för intelligent för att bara ge upp och låta mindre förtjänta personer segra över hennes livsmål. Kung Kreon (Jens Jørn Spottag), iförd oklanderligt välsittande makthavarkostym och mörktonade glasögon, försöker tala henne till rätta. Men han medger att han är rädd för henne, då han vet att hon är smartare än de flesta.

Maken Jason (Rasmus Bjerg) framstår som uppenbart underlägsen. Han står och småler när hon skriker åt honom, försöker tamt förklara att den nya relation han inlett med kungens dotter i själva verket ska ge dem alla högre status och en plats i detta främmande land.

Regin betonar att Medea – och Signe Egholm Olsen – spelar i en egen kategori, som de andra över huvud taget inte kan mäta sig med. Det skapar också en viss ojämlikhet i spelet. De andra skådespelarna framstår nästan som lite karikatyrmässiga sidekicks i hennes ödesmättade drama. Hon är monstruöst målmedveten när hon står i sitt tvättrum iförd skyddsutrustning för att impregnera en brudklänning med gift åt Jasons tilltänkta brud. Och hon uttalar som i en besvärjelse att «min hånd skal ikke svigte», då hon för sista gången kramar om sina två söner.

Barnamordet sker bakom stängda draperier i det banala betonghuset. Musiken spelas teatraliskt på hög volym, och kören står som förlamad i sång av skräck och fasa.

Alternativa värdesystem

Med miljoner av människor på flykt undan krig och överfall i dagens Europa ligger det nära till hands att se Signe Egholm Olsens Medea som en landsflyktig i totalt mentalt sammanbrott. Hon agerar utifrån en ordning som går bortom människans politiska och sociala värdesystem. Ändå är det inte de antika grekiska gudarna som regerar här: hon är en medvetet agerande individ. En person som har förlorat all livsmening.

Sigrid Strøm Reibo tycks intresserad av dessa kvinnor som går bortom lag, ordning och politiskt korrekt logik. Precis som Penthesilea och Mutter Courage går Medea inte «segrande» ur sitt drama. Men alla dessa tre kvinnogestalter agerar egensinnigt, beräknande och oförutsägbart. De kanske inte förändrar världen och historiens gång. Men de pekar på alternativa sätt att tolka och förhålla sig till en rådande världs(o)ordning.

(Publisert 19.04.2022)