Närkontakt med gengångare

Det börjar bra, en presentation av alla karaktärer görs de första minuterna, och man ges en aning om intrigen. Det är ett skickligt

agnes cecilia

av Maria Gripe

Översättning Siri Ness

Dramatisering Anders Duus och Maja Salomonsson

I en version av, samt koreografi och regi Erlend Samnøen

Scenografi och kostym Erlend Birkeland

Komponist Gaute Tønder

Ljusdesign Øyvind Wangensteen

Dramaturg Olav Torbjørn Skare

Naionaltheatret, Kanonhallen, 5 april 2022

infångande av den unga publiken. Denna dag spelas för 11-12-åringar. Nora (Monica Dybwad) lever som föräldralös i ett hem där paret Karin och Anders (Tone Mostraum och Bernhard Arnø) har en son, som heter Dag (Fabian Svegaard Tapia), och bostaden de flyttat till är stor. I Noras rum är det något övernaturligt som sker. Regissör och koreograf Erlend Samnøen, ocksåbland annat känd för Ymist produksjoner, har skapat mycket dans till föreställningen. Det är ett lyckat grepp. Dansen som ett språk som kan uttrycka saker som är svåra att sätta ord på tillför en del till de litet udda karaktärerna påscenen. Dans i sådan fri form är inte heller vardaglig kost för en barnpublik. Det är viktigt att de får se dessa uttryck –inte bara teatereffekter som visar något övernaturligt.

Det okända bortom oss

Föreställningen är en upptäcksfärd i något okänt, i andra människors liv, de som levt för inte så länge sedan. Förstås en historia om att lära känna sig själv på samma gång. Att kärleken också upptäcks av de unga i stycket är bara givet. Det är en fin grundhistoria, med magiskt tänkande och påminnelser från världen där bortom livet. En fest för en driven ensemble som kan utnyttja hela genrens repertoar av skrämseleffekter och sköna rysningar. Det sker också. Publiken skriker ibland högt. Fast det är ironiskt nog särskilt när Nora och Dag kysser varandra, som det ropas högst. Det skriks faktiskt lite mindre i publiken när böcker ramlar av sig själva ur skåp, eller när Gaute Tønders eleganta musik bygger upp stämningen tills bara en ficklampa behövs tändas – den sveper över en kropp som plötsligt ligger påscenen, och ger en skräckeffekt; eller när dockan Cecilia börjar röra på sig av sig själv.

Men det är den ständiga dansen som gör att det liknar en del av den svenska koreografen Birgitta Egerbladh, den dansteater som hon blivit känd för. Framför allt Fabian Svegaard Tapia och hans breakande på scenen är en fröjd. Hans karaktär Dag har en ständig, rastlös energi som är smittande, och han är också den som i handlingen står som mest för dansen. Dag tränar på att bli dansare. Liksom spöket i historien är en ballerina som aldrig fick dansa påriktigt.

Dansen fortplantar sig till det folkhemslustiga paret Karin och Anders, som dansar hambo före middagen. Det är lättsinnigt och skruvat.

Modernisering av 1980-talsroman

Maria Gripes roman Agnes Cecilia kom ut 1988, då författaren var i 65-årsåldern, och är väl krönet på hennes karriär som barn- och ungdomsförfattare. Flera av hennes romaner och berättelser har blivit film eller teveserie, också den här. Anders Grönros fick regipriset Guldbaggen 1991 för Agnes Cecilia, och han gjorde också hennes märkliga sagoroman Glasblåsarens barn. Men nu börjar det bli ganska många år sedan Maria Gripe var på modet. För det är något med formen. I romanens berättarteknik, som har så mycket fokus på Noras inre tankar och berättarens nära beskrivningar av det hon är med om, är det en hel del som känns gammaldags. Från en naivistisk psykologi, är det såallmänt hållet och frånvaron av engagerande detaljer så avgörande, att den är svår att läsa som något annat än lätt underhållning, lite som en kioskroman. Handlingen är så tillrättalagd att det blir en belärande berättelse, för att inte säga moraliserande och uppbygglig. Berättaren framstår ofta som rakt igenom förnuftig och klok.

Man skulle också kunna säga att det är en trygg bok om övernaturliga upplevelser. Här finns det ingen som vill någon något ont, det är historier om smärtsamma livserfarenheter. Som man sedan kan lära sig något av. Och det passar ju bra för den som har den synen på barnteater. Svenska duon Duus/Salomonssons dramatisering undviker de daterade fallgropar som Maria Gripes text med tiden fallit i, de har bidragit till en modernisering av stoffet. Samnøen bidrar med att historien ska upplevas, inte läras ut. Det är bra. Det är först och främst därför vi går på teater.

Brokiga karaktärer

Till en del spelar ensemblen i stilmässigt olika dimensioner, det är en folkrik historia. Anne Krigsvoll som den gamla Hulda, det direkta ögonvittnet till vad som skett i det förflutna, spelar en parodisk åldring. Hon gör det njutbart och förträffligt underhållande. Ingjerd Egeberg som mormodern är fyrkantigt knyckig i sin ängslighet, nästan en parodi påen som har levt för länge i storstaden Stockholm och anammat den mondänitet som döljer hennes ångest. En typisk stockholmare! När den levande Agnes Cecilia, den person som dyker upp som avlägsen släkting i historien, ibland dansar in på scenen, i andra fall har vissa repliker som sägs rakt ut i luften, är det något förvirrande. Hennes farmor, gengångaren Cecilia, dansar också på scenen, klädd som den vitklädda ballerina hon ville bli när hon dog som 17-åring. Men allt är en del av en positiv förvirring, som gör en uppmärksam och aktiverad. Kanske lite för många grepp med dansande rörelser här och där, berättandet hade tjänat på att vara renare ibland. Som helhet fungerar föreställningen utmärkt.

De övernaturliga inslagen fungerar sämre mot slutet, mest för at de fysiska gestalterna på scenen, som kanske är spöken, eller bara underliga karaktärer, blir alltför konkret teatrala. Man förstår utmärkt väl vem som är vad, spöke eller levande människa. Det blir inte så många hisnande effekter som boken är så full av (återigen ett av Gripes ganska klumpiga grepp: de blir för många och menande, och det är bra att de har reducerats i scenversionen) Men lite som i film är det, där monstret är bäst när det befinner sig som en fantasi i huvudet på publiken. När man får se det i bild blir det något annat: man värderar det som trovärdigt eller ej.

Det är troligtvis för att den gryende kärlekshistorien mellan Dag och Nora inte får spelrum, och som konkurrerar med berättelsen om den kringvandrande och hemlösa flickan Agnes Cecilia, som gör att föreställningen tappar fart i slutet. Trådarna knyts inte ihop. Det gör de i och för sig inte heller i romanen.

Historien visar i alla fall på ett fint sätt hur allas liv är sammanbundna, genom historien, genom släktskap, och genom de berättelser som går genom en släkt. Man är aldrig helt fri från band, aldrig helt ensam i världen. Det är det fina med den, och det går tydligt fram i den här föreställningen. Det inger hopp och är inte pekpinneaktigt snusförnuftigt som originaltexten.

(Publisert 28.04.2022)