Mästerlig munkfantasi på Avignonfestivalen

I Kirill Serebrennikovs uppsättning av Svarte munken talas det upprepade gånger om betydelsen av lågväxta, beskurna, frosthärdiga

Der schwarze Mönch

Text: Kirill Serebrennikov, efter novell av Anton Tjechov

Regi, scenografi: Kirill Serebrennikov

Koreografi: Evgenij Kulagin, Ivan Estegnejev

Musik: Jēkabs Nīmanis

Video: Alan Mandelshtamm

Thalia Theater, Hamburg /Palais des Papes, Avignon

13 juli 2022

(Forestillingen er tilgjengelig på arte:
https://www.arte.tv/fr/videos/108965-001-A/le-moine-noir/ red. anm.)

buskar i en trädgård. Dessa ställs i motsättning till träd och växter med höga stammar. Den gamle trädgårdsmästaren Yegor, som har vigt hela sitt liv åt sin plantskola ute på landet, framhåller att de låga buskarna är de mest motståndskraftiga i det ryska klimatet. De är själva grunden i en fungerande trädgård, växer i flock och håller stånd mot både vind och frost. Höga träd, däremot, må vara vackra men de är hopplöst utsatta.

När den unge poeten Andrej efter en skaparkris återvänder till denna lantmiljö, där han växt upp och blivit fostrad som ung, drabbas han av eufori och en gränslöst frigjord kreativitet. Han friar till Yegors dotter Tania, rusar runt på ägorna och bejakar allt han ser. Inre och yttre verklighet smälter samman i en psykotisk strömvirvel. Omgivningen skräms och man försöker tygla Andrej, vårda honom medicinskt. Men han själv upplever absolut frihet:

«Friheten är kanske bara en illusion», säger Andrej, «men är det inte bättre att leva på en stor illusion? Att växa fritt i vinden, på en hög stam, hellre än att föröka sig som små frosthärdiga buskar?»

En skapande fantasi

Poeten Andrej begränsas och dompteras av Yegor, Tania och folket på gården. Och återigen hänvisar Andrej till de beskurna buskar som hans svärfar trädgårdsmästaren så ihärdigt har hyllat: «Jag förlorade förståndet, jag fick storhetsvansinne, men jag var glad, frisk, och rentav lycklig, jag var intressant och originell /…/ men nu är jag som alla andra: en frosthärdig buske, en medelmåtta, och livet tråkar ut mig.»

Men Andrej har en hemlig vän i sin fantasi: den svarte munken, en munk som egentligen är en urgammal arabisk legend. Munken, här gestaltad av en växande grupp dervischdansare, får en allt starkare närvaro på scenen och tar över poetens verklighet. Den syns inte för Andrejs motspelare men blir som en bild av hans fria skaparkraft, något som går bortom tid och rum. Under den långa föreställningen rör sig scenspråket alltmer bort från tal och dialog till sakral körsång och munkfigurernas virvlande dans, under en stor, närmast hypnotisk, abstrakt videosekvens mot den höga fondväggen på Påvepalatset. Det är mäktigt.

Serebrennikov dissident

Det är förstås ingen slump att den högst originella, prisbelönta ryske regissören och teatermannen Kirill Serebrennikov har inspirerats av Anton Tjechovs novell Svarte munken från 1893. Den skildrar ett samhälle av «normalitet» som kväver sina genier och kringskär friheten hos oliktänkande. Påstått irrationella associationer hos den som sticker ut och är annorlunda klassas som hotfulla och måste «botas».

Putins Ryssland lyckades inte tysta ner Kirill Serebrennikov, trots anklagelser om att han förskingrat medel från Gogol Center i Moskva där han var konstnärlig ledare, vilket ledde till flera års husarrest och utreseförbud. Från sitt hem i Moskva har han fjärregisserat teater, opera och film, och stärkts som en av de verkligt intressanta scenkonstnärerna i Europa i dag. När reseförbudet var hävt 2021 och Ryssland i år inledde krig mot Ukraina flyttade Serebrennikov till Berlin. Han vet att de juridiska processerna i hemlandet varit politiskt motiverade, då hans teater kritiskt granskar regimen och bland annat hävdar fria rättigheter för HBTQI-personer.

När föreställningen av Svarte munken avslutas visas också en gigantisk projicering mot fondväggen – i Avignon effektfullt på Påvepalatsets fasad: «Stop the war», står det med stora svarta bokstäver mot knallröd botten.

Fyra versioner

Der schwarze Mönch, Svarte munken är en mångspråkig, internationell samproduktion initierad av Avignonfestivalen och Thalia Theater i Hamburg. Kirill Serebrennikovs scenbearbetning innebär att historien berättas fyra gånger, utifrån olika perspektiv. Tre olika skådespelare axlar rollen som Andrej, på tyska (Mirco Kreibich), amerikanska (Odin Biron) och ryska (Filipp Avdejev). Första versionen är trädgårdsmästarens (Bernd Grawert), den andra berättas av dottern Tania (dubblerad av Viktoria Mirosjnitjenko och Gabriela Maria Schmeide), den tredje framställs utifrån Filipp Avdejevs ryske Andrej, men i dialog med rollens tyska och amerikanska uttolkare. Till sist skildras historien utifrån den svarte munkens (Gurgen Tsaturian) drömlika fantasiexistens.

I varje akt får medspelarna olika stort inflytande. Bernd Grawert gör trädgårdsmästaren till en rättskaffens man, besatt av att korrekt sköta jord och växter, utifrån säsongernas cykler. Hans inskränkta och självupptagna världsbild har en dimension som kan påminna om Körsbärsträdgården, detta är liksom jordens centrum. Viktoria Mirosjnitjenkos Tanja får drag av den oförlöst hemmasittande Sonja i Onkel Vanja, men hon för också tankarna till Nina i Måsen. Poeten Andrej skulle i så fall vara en motsvarighet till Konstantin, en konstnärlig avantgardist som missförstås och bryts ner av sina närmaste.

När Andrej efter sina vilda hallucinatoriska utspel fastbinds med tjocka lager av kläder eller en tröja som binds som tvångströja fräser han ut sitt raseri mot Yegor och Tania: «Vilken tur för Buddha, Muhammed och Shakespeare att de inte hade närstående och läkare som vårdade deras hängivelse eller inspiration!». Hans känslor förstärks av den svarte munken som förklarar för honom att han inte är någon vanlig människa, utan ett geni. Profeter, poeter och martyrer skiljer sig från vanligt folk genom att de kan se och uppleva legenderna.

Mystisk-religiös överton

Enligt legenden, som återges flera gånger i pjäsen, har en svart munk korsat öknen i Arabien. En bit därifrån har munken uppenbarat sig som en hägring, och denna hägring ger upphov till en kedja av dubblerade hägringar, som efterhand tränger genom olika lager, ut i universum. Men vart tusende år återkommer den svarte munken till jorden, och det är dags nu.

I varje akt och omtagning av dramat blir Andrej alltmer tvångsmässigt uppfylld av munkens närvaro. Och munken mångfaldigas av dansarna i virvlande, maniska cirklar. Till sist är det i stort sett bara dans och musik.

Det finns en religiös överton i detta, då ju dansande dervischer är del av sufismen, islams mystiska strömning som betonar inåtvänd meditation för att människan ska förnimma ett andligt förbund med Gud. Det förekommer också genom föreställningen ett slags ritualer varje gång det är solnedgång och -uppgång. Då avbryts allt, och alla samlas längst fram på scenen. En lettisk manskör sjunger tonsättaren Jēkabs Nīmanis flerstämmiga hyllningar till solen, medan en hel ramp av varmt orange-gult ljus tänds och bländar publiken.

Jag får intrycket att solljuset efterhand blir mer brännhett, och att detta är en kommentar till den globala uppvärmning som snart kommer att kullkasta alla våra hittills kända mänskliga konflikter och ställa oss inför helt andra utmaningar. I varje akt går också arbetare runt med en rökmaskin, och det förklaras att man under klara nätter måste fylla området med rök, för när det är molnfritt blir det frost. Så har människan över tid manipulerat jordens egna ekosystem. Den trädgård som Yegor så innerligt lovsjunger är i själva verket ett stycke kontrollerad natur, om än i samspel med årstiderna.

Ryska scenkonstnärer i exil

Även teater är förstås ett yttersta uttryck för mänskligt skapande, och som sådan är en föreställning avgränsande och styrande. Men det måste sägas att Kirill Serebrennikovs iscensättning på ett mästerligt sätt öppnar sig och liksom frigörs, i takt med att vi fjärmar oss från rollfigurernas realistiska biografier och i akt fyra lockas med ut i ett omtumlande drömspel. Regissören tycks fullständigt trygg i ett horisontellt-vertikalt samspel i hela rummet. Aktörerna intar scenens enorma bredd medan palatsväggens imposanta höjd utnyttjas till Alan Mandelshtamms fascinerande videospel, som antingen projicerar direkta eller manipulerade närbilder av aktörernas ansikten eller poetiskt abstrakta formationer.

Der schwarze Mönch är en uppsättning som verkligen sticker ut som ett stolt, högt träd bland en del låga och medelhöga «buskar» på 2022 års Avignonfestival. Nu när Kirill Serebrennikov på obestämd tid är stationerad i Berlin får vi hoppas att det blir flera europeiska uppsättningar av denna kaliber. Hans Gogol Center i Moskva har stängts av myndigheterna, och flera av de strålande skådespelarna har lämnat Ryssland. Under 2022/23 har Serebrennikov erbjudits residens vid Thalia Theater, där han utöver Svarte munken ska göra ett par uppsättningar med blandad tysk-rysk ensemble. Vi får hoppas att andra institutionsteatrar därefter kan ta vid med nya residens, till gagn för europeisk scenkonst.

(Publisert 03.08.2022)