Onkel Vanja i Dalsland

Redan 2006, när Alexander Mørk-Eidem charmade Stockholms teaterpublik med sin actionfyllda uppsättning av Djungelbokenpå Stockholms stadsteater,

morbror janne

Av Anton Tjechov

Bearbetning och regi: Alexander Mørk-Eidem

Scenografi: Erlend Birkeland

Kostym: Jenny Ljungberg

Ljus: Ellen Ruge

Ljud: Daniel Rejmer

Mask: Carina Saxenberg

Dramaturg: Joel Mauricio Almroth

Urpremiär: Kulturhuset Stadsteaterns stora scen, 6 maj 2022

Nypremiär 17. sept. Sista foreställning 25 sept 2022

valde han att omplacera originalpjäsen – då till Sergels Torg år 2107. På samma teater satte han året därefter upp en stram och nedtonad tolkning av Hedda Gabler. Tiden var 1970-tal och miljön kunde vara en designlägenhet i något av stadens tjusigare kvarter. 2008 var det så dags för hans suveräna tolkning av Tjechovs Tre systrar, där han förlade pjäsen till en norrländsk stad under 1970-talet och systrarnas längtan bort kom riktigt nära.

Greppet skulle kunna kännas överanvänt nu, men Mørk-Eidem är skicklig på att i sina bearbetningar fånga upp det som rör sig i tiden och samhällskroppen. Här förlägger han Morbror Janne till coronatider och till Dalsland, och sätter på det viset ljuset på konflikten mellan stad och land. Föreställningen hade nypremiär på Kulturhuset Stadsteatern kvällen innan det var val i Sverige. Med tanke på att Sverigedemokraterna har ökat sina röster markant i småorter och på landsbygd så kommer nog inte polariseringen att minska framöver, den mellan den högutbildade (mindre SD-vänliga) «eliten» i staden – sådana som litteraturprofessorn Alexander Serenius, i denna föreställning – och lågutbildat «vanligt folk» på landet – sådana som bonden morbror Janne.

En höjd näve för miljön

Alexander och hans många år yngre hustru Helena har motvilligt lämnat Stockholm för sin gård, för att försöka komma undan coronapandemin. Under deras tid på gården har rutinerna försvunnit, lunchen blivit senarelagd och arbetet halkat efter. Gården har under tjugo år skötts av Sonja, Alexanders dotter, och Janne, hennes morbror. De har båda slitit hårt för att hålla den i skick. Nu passar det för stockholmarna att återvända …

Sliter gör även läkaren Micke, där han cyklar miltals över bygden. På traktens demensboende har man struntat i besöksförbudet och de gamla har avlidit en efter en i covid, medan Micke inte kan göra mycket mer än att ge morfin. Inte undra på om han blir utmattad och behöver trösta sig med en sup. Han är också tyngd av klimatförändringarna. Något som accentueras i den här föreställningen, vid sidan av stad-land-konflikten, är miljöengagemanget hos idealistiske Micke. Det återfinns också i originalpjäsen, genom läkaren Astrovs värnande om skogen. Men här känns det som att det lyfts fram.

Självklart ryms här inte bara politiska bottnar utan också det tjechovska vemodet med människor som är olyckligt kära, som undrar vart deras liv har tagit vägen, när det ska börja och hur det egentligen ska levas. Då ridån går ner inför pausen visar den en broderad väggbonad där det står «så som stormen far, flyr vår levnads dar».

Skratt och melankoli

Mørk-Eidem lägger sig nära originalpjäsen i sin version, och gör sedan många fyndiga nutidskopplingar. När det talas om en rysk poet i originalpjäsen talas det här om svenska poeten Kristina Lugn. När professorn i Tjechovs pjäs är ute och luftar sig på en promenad tar Alexander här en powerwalk med stavar.

Tonen är uppsluppen, skämten många. Att skådespelarna talar på bred dalsländska, men också skånska och norrländska, förstärker genuiniteten, känslan av landsbygd, men också komiken ibland.I första akten kan det bli väl tramsigt i vissa scener, men så kommer det in stråk av mörker. Bland annat med hjälp av musiken. Lina Englunds Helena, som tidigare varit popstjärna, avrundar innan paus med en vemodig låt, ett musikspår som återkommer och sätter en stark stämning.

Det gör även Erlend Birkelands scenografi där en stor gobeläng i fonden, som senare dras ner och förvandlas till matta, för tankarna till skog i begynnande höstfärger. Scenbilden ger en varm känsla genom sin kulör och sina trämaterial, men framför allt lite hotfull. Här kan taket plötsligt vika ihop sig, eller sänka sig ner över dessa människor. Och när ridån går ner i slutet är det med en känsla av att Jörgen Thorssons Janne – som lägger sig på golvet för att inte tappa oss ur sikte – stängs in, sitter fast medan livet går honom förbi.

Ensemblespelet är ledigt och avspänt, skådespelarna kan snabbt växla känsloläge. Det här gäller inte minst Jörgen Thorsson som pendlar galant mellan fars och tragedi, gapflabb och sorgsen desperation. Hans Janne är pratglad, rättfram, för att inte säga sarkastisk, och stundtals självömkande. I uppgörelsescenen, där Alexander samlar dem alla för att tala om att han skulle vilja sälja gården och flytta till Florens, får Thorsson spela ut rejält. Vad har hans slit på gården tjänat till om den säljs? Han som i själva verket är begåvad, han kunde ha blivit någon, en ny … Elon Musk. Men han bor fortfarande kvar i sitt pojkrum. Med laddat gevär jagar Janne genom salarna efter Alexander.

Den gestaltning som nog lägger sig närmast karikatyren (säkert medvetet) är Peter Anderssons narcissistiske Alexander som osar av självförhärligande och pösig kulturman och deklamerar att han är «en ordets man», som hade kunnat ingå i Svenska Akademien om det inte varit för deras skandal.

Mer nedtonad är Lina Englunds Helena, Alexanders frustrerade troféhustru, som känner sig som en statist i sitt eget liv. Ta ansvar för din egen lycka, det är rådet hon ger till Sonja, hennes mans dotter. Lättare sagt än gjort. Sonjas förtvivlan över att känna sig ful och att inte bli bekräftad som kvinna blir på allvar i Isabella Kyeds inkännande gestaltning.

Hjärta och patos

Allra starkast i ensemblen lyser nog ändå Björn Bengtsson i rollen som Micke. Bengtsson förmedlar både hjärta, sorg och patos, inte minst när han diskuterar skogspolitik och att urskogarna håller på att försvinna: «Vad kommer de som vi förstör världen för att tycka om oss?» Det är en av de passager där föreställningen bränner till som mest, tillsammans med ett par intimare scener där det ges plats för finlir i skådespeleriet. Som i den tonsäkra förförelsescenen, ett hett möte där Micke rabblar skogsfakta på löpande band för den trånande Helena, samtidigt som han knappt vågar möta hennes blick.

Alexander Mørk-Eidem är som regissör skicklig på att skaka liv i scenerna och skapa en konsekvent ton i sina föreställningar, att kunna pendla mellan komik och tragedi och hålla ihop det även om det kränger ibland. Det som främst stannar kvar efter denna föreställning är nog hans ömsinta blick på dessa människor. I slutscenen, när allt har lugnat ner sig, mörkret sänkt sig, stockholmarna lämnat gården och plikten kallar, upprepar Sonja, som för att trösta sig själv och Janne: Allt kommer bli bra. Här finns ett vemod, en sorg över kärlekens irrgångar och livets svårigheter, över våra tillkortakommanden. Men vad kan vi göra annat än att försöka leva?