Holberg i takt med dansk samtid

Det är en vital Ludvig Holberg som denna säsong lyfts fram på danska scener för att fira «Dansk Teater 300 år». Jeppe på bjerget

DEN VÆGELSINDEDE

Text: Ludvig Holberg

Regi och bearbetning: Katrine Wiedemann

Scenografi, kostym: Maja Ravn

Koreografi: Niclas Bendixen

Ljusdesign: Egil Barclay Høgenni Hansen

Medverkande: Marie Bach Hansen, Marie-Lydie Melono Nokouda, Joen Højerslev, Rasmus Fruergaard, Lila Nobel, Andreas Jebro m fl

Det Kongelige Teater, 2 oktober 2022

har iscensatts som vandringsföreställning på slottet Charlottenlund, med klimax i baronens riktiga säng. Och Folketeatret spelar Geir Sveaass nya bearbetning av Ernst Bruun Olsens pjäs Den poetiske raptus (från 1976), där professor Holberg diktar och funderar över sina rollfigurer, inspirerade av hans samtid. Pjästiteln är hämtad från det man brukar kalla Holbergs «poetiska raptus», dvs åren 1722-25, då han författade inte mindre än 25 komedier.

En av dessa pjäser är Den vægelsindede, med urpremiär 1722, som Det Kongelige Teater nu valt att sätta upp för att fira dansk teaters 300-årsjubileum. Detta var inte den allra första pjäs som spelades på danska, för det var en uppsättning av Molières Gnieren (senare omdöpt till Den gerrige), som 1722 uppfördes på Holbergs egen teater i Lille Grønnegade. Den första Holbergpjäsen på samma teater var Den politiske kandestøber, 1722.

Holbergtraditionen är stark i Danmark, och även om man oftast lyfter fram favoriter som Jeppe på bjerget, Erasmus Montanus, Jean de France eller Maskarade, så finns det än i dag stoff att hämta i pärlor som Don Ranudo de Colibrados, Melampe och Ulysses von Ithacia.

Holbergs främsta funktion i dansk teater är att få publiken att skratta åt sig själv, skratta åt den danska provinsialismen och det oreflekterade flockbeteendet. Dessutom fungerar hans dramatik som fantastisk skådespelarträning, både vad gäller språkbehandling och fysiska utspel. Just denna commedia dell’arte-inspirerade ekvilibrism hålls vid liv varje sommar av Grønnegårdsteatret: i en vacker parkmiljö till Designmuseum Danmarks 1700-talspalä samlas toppskådespelare i välgjorda Holberguppsättningar.

Starka kvinnor i jubileet

När stjärnregissören Katrine Wiedemann nu fått hedersuppdraget att sätta upp Den vægelsindede är det första gången hon arbetar med en Holbergtext. I programmet förklarar hon att hon inte tidigare varit särskilt dragen till hans pjäser, då hon finner dem rätt förutsägbara. Katrine Wiedemann bestämde därför att Den vægelsindede skulle bli otraditionell och modern. Till detta har hon enastående hjälp av Maja Ravns scenografi och kostym. Och pjäsen har passande modernt en stor kvinnoroll i centrum.

Det kretsar nämligen kring änkan Lucretia, ägare till en tyghandel, vars humör skiftar betänkligt. I första scenen får vi höra av hennes trofaste tjänare Torben att det är som om hon besitter två själar, hon är sol och regn på samma dag. Hennes beundrare, herr philosophicus Peder Iversen, förklarar att hon har ett vægelsind, eller på modern danska: hon är neurotisk.

Katrine Wiedemanns bearbetning har genom hela föreställningen lagt in nutida ord, uttryck och referenser, i en skönt anakronistisk anda. När man upprörs över något, så «er det noget lort», och «hun tager pis på dig», eller det framförs «en joke», enligt dagens anglicistiska danska.

Lucretia och friaren Peder skriver senare brev till varandra i form av pop och schlager, med ett sångnummer av Bonnie Tylers «Total Eclipse of the Heart» i ljuvlig satir över Eurovisiontävlingen. Och det blir svar med den danska schlagerhiten «Smuk som et stjerneskud» av Brødrene Olsen.

Detaljerat stiliserat formspråk

Dessa språkliga inpass och kulturella referenser ligger till grund för Wiedemanns och Maja Ravns uppfriskande nytänkande med Holberg. Tolkningen är nämligen en skrattspegel över dagens kultur, och hur den formar våra beteenden och uttryck.

Scenbilden är skapad som ett brant lutande golv med ett lyckohjul i ljusa pastellfärger, vars ringar löper från golvet upp på väggar av tyg. Skådespelarna gör entré och sorti genom osynliga hål i väggarna. Deras kostymer och mask är komiska varianter på dagens mode och fixade utseenden. Borgaren Sparenborg (Nicolaj Kopernikus) har chinosbyxor, kortärmad pikéskjorta, stort hårsvall, solariebrunt ansikte och vitblekta tänder. Hans blivande brud Terentia (Christiane G Koch) ser ut som hämtad från ett poolparty på Mallorca; blonderad, solbränd, iförd lösögonfransar och med långtunika hängande över en ymnig och komiskt vippande silokonbarm.

Huvudpersonen Lucretia är omåttligt självupptagen. Hon domderar med sin tjänarinna Øllegaard – underbart plastisk och fysisk Marie-Lydie Nokouda – och Torben, antingen så att de blir utskällda (för att de utför något hon begärt) eller att hon kramar om dem moderligt. Titelrollen spelas nyfiket kreativt av Marie Bach Hansen som fick överta rollen en vecka före premiär, då den tilltänkta Lucretia, Johanne Louise Schmidt, som format porträttet, blev rejält skadad och fick ersättas. I den föreställning jag såg blev även Torben ersatt av en blixtinhoppad Sigurd Holmen le Dous som imponerande tillägnade sig uppsättningens helt egna spelstil.

Det finns nämligen inte en gest eller replik som inte är i detalj formgiven. Wiedemann har etablerat ett språk där skådespelarna rör sig delvis akrobatiskt, talar uppsluppet affekterat och beter sig stiliserat, var och en i sin egen figur. Ofta ackompanjeras de också av ljudeffekter, så det krävs enorm precision i spelet.

En ärlighet värd respekt

Katrine Wiedemann rör sig bort från den traditionella commedian och snarare in i en humoristisk, satirisk kommentar till vår tids kulturella uttryck. I grunden framställs en rad rollfigurer på jakt efter en egen identitet. De väcker alla sympati, samtidigt som de är omåttligt löjliga. Lucretias oförutsägbara tillstånd väcker efterhand upprörda känslor hos alla i hennes omgivning. Men det intressanta med Holberg är att hans «omöjliga», kompromisslösa huvudpersoner ofta tydliggör det hållningslösa flockbeteendet hos alla andra. Så även här. Folk är fåfänga, giriga, opportunistiska och lata.

Lucretia, däremot, är faktiskt ärlig, och sann mot sig själv, även om det gör henne till en väldigt ensam människa. Hon förmår reflektera över de situationer hon befinner sig i och fatta sina beslut utifrån det, vilket inger respekt.

Det verkar sålunda som om Katrine Wiedemann med denna jubileumsuppsättning kan ge inspiration till nya vägar att arbeta med Ludvig Holbergs texter. Hennes sätt att närma sig nationaldramatikern höjer kraven på skådespelarnas språkbehandling, fysiska närvaro och på teaterns moderna teknik. Men detta kan väl enbart vara till gagn för dansk teaters fortsatta utveckling. Tillykke!