Rotfast och fri

I slutet av Maritea Dæhlins Originally A Plant står hon halvt bortvänd, bakom det genomskinliga draperi som skiljer scenen i två

originally a plant

Regi och text Maritea Dæhlin

Med Maritea Daælin

Scenografi, ljusdesign Jakob Oredsson

Ljuddesign Truls Hannemyr

Dramaturg, medregissör Pia Maria Roll

Co-produktion Black Box teater, RAS – Regional Arena for Samtidsdans, Les SUBS – lieu vivant d’expériences artistiques

Sett Black Box teater, 2 oktober 2022

Spelas även 11-12 oktober Lyon, 25 oktober RAD, Sandnes, 9 november Grenland Friteater, Porsgrunn

delar. Hon talar intensivt, med sin mors röst. Hon säger till dottern att hon ska stå still, så att de ska kunna finna varandra. Som att Maritea, både som flicka men även nu, alltid befinner sig i rörelse, mot något annat än sitt ursprung, sin härstamning, och måste stå still så att de kan prata med varandra. Det är som den äldre generationens försök att få koll på och ta reda på «vad de unga gör, egentligen». Samtidigt gjort med stor respekt för moderns sätt att leva sitt liv, hennes varande i livet, en imitation av hennes gestalt. Och det är poetiskt formulerat. Texten förklarar sig inte, den arbetar insisterande, rytmiskt, med upprepningar.

Vad betyder det?

Hela föreställningen är en ständig upptäcksfärd i påhitt och vändningar som förskjuter perspektivet, visar på något annat än det förväntade. Dæhlin börjar Originally A Plant med att balansera en stor trädgren på huvudet medan hon går runt i platåskor. Det ekar av steg. Ljuset tänds sakta upp och släcks nästan ner i en pulserande sekvens medan hon gör det, man anar ibland bara vad som sker på scenen. Så kommer hon krypande fram i sina bruna läderbyxor och adresserar publiken direkt. Vad betyder det? är frågan man hela tiden ställer sig. Det är lite galet, crazy, och utvecklas till en personlig tolkning av vad det innebär att ha identitet. Åtminstone är det så undertecknad tolkar det. För här är man fri att följa hennes idéer utan att verkligen få något som pekar mot en problematik. Hon problematiserar inte, eller det går an att säga att hon gör det in absurdum, hon tycks mest full av infall. Alla dessa tillsammans bildar en enhet som har att göra med att vara udda, en person, mitt i ett kollektiv och/eller en samhällsgemenskap. På det sättet håller hon även fram vår, publikens, bild av sina egna identiteter.

När hon sedan bjuder upp ett antal ur publiken som får läsa en av hennes texter i mikrofoner, som står uppställda påstativ längst bak på scenen, sker en form av interaktion, men den blir regisserad. Det är inte en bejakelse av publikens egna idéer. Hon behåller hela tiden greppet och säger vad de ska göra. Hur de läser hennes text är det enda de får avgöra själva, medan hon för några minuter sätter sig bland oss andra i publiken. Så fortsätter det, med stor humor och stort allvar delar hon med sig av sig själv. Med självklar, sceniskt övertygande auktoritet.

Associativt rum

I sin live-installation gör Maritea Dæhlin sig till själva objektet och ämnet för föreställningen. Det är en form av happening, som hon ändå har förmågan att upprepa kväll efter kväll. Antagligen sker det mycket som skiljer de fyra olika kvällarna åt. Det beror som alltid i performancekonsten på publikens initiativ, på vem som är där. Iscensättningen av en associativ rumslighet är det som hon och hennes medarbetare skänkt som form åt detta. Själva konstverket rör på sig, det gör ju det på en scen, och det är svårt att samla ihop en objektiv bild, som man förmedlar med ett «just detta har ägt rum». Även åskådarens blick och tolkning blir helt personlig.

Det finns en form av retorik och dramaturgi i postdramatisk teater som har gått flera vändor nu. Det går att hävda att Dæhlin faktiskt befinner sig bortanför det som har grundlagts av andra, de som visat på en god del av kritik mot arvet från kolonialismen, det postpolitiska, arbetat i en jämställd dramaturgi och allt det andra som varit signifikativt för den teater som vi konst- och scenkonstintresserade har blivit vana vid. Tänk BAK-truppens bästa föreställningar. Dæhlin går ett steg längre, eller flera steg. Närheten till stand-up, poetry slam, även det som kommit att kallas postdans, är tydlig. Texten är poesi, visad på scen som del i ett performanceverk. Dæhlin utarbetar hela tiden, verkar det som, en helt egen stil och en egen tillnärmning (som det norska ordet tilnærming skulle heta på svenska). Pia Maria Roll gör ett stöttande jobb som dramaturg och medregissör, och teamet är på det klara med att det är Dæhlins egen röst som konstnär som ska lyftas fram i detta sammanhang. Man kunde nästan kalla denna föreställning för postidentitetsteater, eftersom identitetspolitiken också den har gått flera vändor på våra scener (inte minst i Sverige). Här blir den till en avgörande del av den egna personligheten, den har satt sina spår, vilket hon bjuder på men är något som hon också utmanar publiken med.

Utmaningen består i att hon hela tiden överraskar, som när hon plockar upp ett läppstift och under tystnad börjar måla läpparna. Associationerna går till både Marilyn Monroe, det queera, det horaktiga, och så vidare. Det försvinner när hon börjar måla mer och mer av ansiktet. Till slut är hon helt röd från pannan till hakan. Istället för ett «Black face» får hon ett «Red face» – är det kanske ett indianansikte, en sarkastisk bild av den rasistiska benämningen «rödskinnet»? Själva läppstiftet har blivit känt som en make up som innehåller en massa ämnen skadliga för både människa och natur. Hon liksom förstör sin egen planta med denna övermålning, som präglas av den omgivande kulturen och dess produkter, hur andra ser på henne och hur hon uppfattar sig själv. Märk väl att hon inte säger ett ord om det, detta är undertecknads associationer.

Representation

Jag tror mig sällan ha sett en så befriande föreställning när det gäller begreppet identitet. Samtidigt är den lite tråkig ibland, möjligen nödvändigt tråkig, eftersom performanceestetiken ju, för alla oss som är vana vid den, vet att den måste pågå ett tag för att göra sig själv giltig. För att förställa och föreställa, helt enkelt förvränga vår syn så att vi får syn på något annat medan den pågår. Inom musiken talar man om duration, detsamma gäller här. Därför är ocksåMaritea Dæhlin inte bara en slam-poet på scenen utan också en musiker. Hon rappar inte texten, hon behandlar den som ljudelement, på spanska, engelska och norska. Hon går in i betydelserna och ut ur dem, hon gör texten meningslös, och kommer så tillbaka till det representativa.

Just det representativa inom teatern och i det sociala livet, liksom i politiken, får sitt parodiska men allvarliga uttryck när hon i föreställningens bästa sekvens talar om att representera. Att dessutom presentera något som representerar. Även de som inte vill bli representerade ska hon banne mig representera, som med hennes egen mor, hon som aldrig tycks ha bett om det. Hon gör det i alla fall. Det ligger i konstens natur, den måste ju föreställa något, det vill representera något annat än sig själv. Ordets makt mosas sönder och byggs upp igen. Behöver jag nämna att denna text har haft problem med sin egen retorik medan den skrevs?

Här går associationen till Jacques Derridas poetiska filosofitexter. Det är live-dekonstruktion. Byggstenarna är ljud, men orden äger också en egen auktoritet, som Dæhlin tydligt visar på scenen. Samtidigt finns tomheten där. Det som blir intetsägande. Det är baksidan av föreställningen, om man kan säga så. Det som gjorde I want to be traditionalunder Oslo Internasjonale Teaterfestival 2020 så performativt perfekt är här förvandlat till en slags poetisk världsförklaring, genom att det är en slags dissektion. Och sådana experiment är farliga. Antigen får man publiken med sig, eller så bedövar man den. Reaktionerna blir dämpade. Förförelsen är noll. Men en stor del av Dæhlins talang är att hon är väldigt underhållande, och det självklara i hennes närvaro gör att man vill ha mer. Åtminstone underteckad. Det är illa att ha missat andra saker hon gjort, för det här är en konstnär man gärna kan följa. Vad gör hon i nästa verk? Vi ses i min nästa roman – som Strindberg sade. Vågspelet hon begår här, balansen mellan det banalt tristessaktiga och det underhållande och poetiskt-filosofiska, är en risk som hon gärna tar. Därför är hon väldigt modig när hon gör sin scenkonst.

I foajén går en videoinstallation där Maritea Dæhlin utsätter sitt ansikte för en mängd metamorfoser, som i stor grad kompletterar Originally A Plant. Som att identiteten sitter just där, i hennes ansikte – och med det i allas ansikten.

(Publisert 10.10.2022)