Distanserad glädje

Golvet på Dramatens lilla scen är tänkt av en tjock matta av glänsande rödgula lönnlöv, så vackra att de måste vara konstgjorda.

Och där sitter i vardera ändan på en sliten parkbänk, typ extra large, Lena Endre i ljusblå byxdräkt och tomatröd polotröja som rollfiguren «En mor» och Maia Hansson Bergqvist i kort vinröd kappa och blå jeans som «En dotter» i var sin ända. Endres första replik är «En mor säger: Det är fint här nere vid älven.»  Så småningom får Bergqvist ett ord med i laget: «En syster tänker: Är det det här mamma vill visa mig?»  Mamman vill visa att det här är den kyrkogård vid älvens kant (Jon Fosse hälsar) där hon vill bli begravd, hellre än på kyrkogården bredvid villan där hon bor. Men Arne Lygres pjäs Tid for glede är inte vilken pjäs som helst. Ständigt återkommer dessa «säger»och «tänker». Med hjälp av dem distanserar sig rollfigurerna från sig själva – vi iakttar ett metaspel. Precis som vissa gestalter hos Tjechov uttrycker sig Lygres rollfigurer gärna i citat och precis som Tjechov lämnar Lygre de viktigaste frågorna öppna.

Lygres texter

I fjol utkom fyra av Lygres pjäser i utmärkt svensk översättning av Marie Lundquist på förlaget Faethon: Jag försvinner, Ingenting av mig, Låta dig vara och Mig nära. Endast den första har iscensatts på Dramaten, nämligen år 2013.

Dialogen mellan mor och dotter i Tid for glede med dess pendlande mellan generationsavstånd och återvunnen ömhet – dottern är bosatt utomlands – lyfts därmed från realistisk schablon till lätt beckettsk absurditet. Lygre själv insisterar på att hans pjäser främst är litteratur och i motsats till Henrik Ibsen avstår han helst från scenanvisningar, så själva miljön, höstlandskapet, är till stor del en skapelse av regissören Stéphane Braunschweig. Lygres text är rytmisk som musik, men faller ibland ner i talspråkets alldagliga banalitet – precis som dialogen i vissa pjäser av Mattias Andersson.

Aktörerna går alltså inte i dialog med varandra, utan härmar dialog. Men modern insisterar på att deras samtal är enskilt och därför irriteras hon när ytterligare fem figurer gör entré: En granne, En exfru, En änka, En faderlös, och En annan faderlös, alla i mörka vardagskläder. En efter en slår de sig ner på den långa bänken. Också de har konflikter bakom sig. En av dem söker en gravplats för sin far, helst samma gravplats som Endres En mor vill ha. I början är grupperna distanserade från varandra, men småningom inleder de trevande enkel konversation, som mellan främlingar. Det lustigaste är naturligtvis när de tänker en sak och säger en annan. Trivselfascism råder; de säger så ofta att de är glada att vi inte tror dem.

Den förlorade sonen

Allra sist anländer «Ett jag» (Hannes Fohlin), tvilling till Bergqvists rollfigur, döpt till Aksle. Han är den person som En mor väntat på. Han är försenad.

Detta jag skall visa sig vara centrum i pjäsen, den person som försvinner. Efter hans slutreplik «Jag säger: det är inte ett försvinnande som inte slutar bra», därmed markerande att det nog inte rör sig om ett planerat självmord, tonas ljuset ner och scenarbetarna kommer in, bär ut bänken och möblerar inför andra akt, kallad «Natten inomhus».  

Andra akt

Scenen är nu ett vardagsrum med matsalsbord och stolar till vänster och stor vit soffgrupp till höger. Hannes Fohlin har nu blivit David, Aksles övergivne sambo och pojkvän. Först är han ensam på sin födelsedag. Han vill till varje pris driva ut Akslegestalten ur sitt liv, vilket försvåras av att Endres oroligt beskäftiga En mor gör entré. Situationen är naturligtvis så ansträngd som en relation mellan en övergiven pojkvän och hans alltför familjära svärmor kan bli. 

Bättre blir det inte när de övriga gestalterna – samma aktörer som förut suttit på bänken – träder in och hälsar på, men nu som andra rollfigurer. Speciellt uttrycksfulla är paret där mannen, spelad av en kärlekskrank Shanti Roney, lärt känna en ny kvinna på sin hustrus begravning.  Nu hamnar iscensättningen i en trivsam vardagsrealism som i vilken anglosachsisk dussinpjäs som helst och som åskådare undrar man vart pjäsen är på väg. Men samme aktör spelar ju Aksle som flyende och David som sällskapssjuk, så kanske tanken är att man skall se det enkönade paret som två sidor av samma individ?

En annan mor

I sista scenen gör En annan mor, Davids mor, entré, även hon spelad av Endre, ett självupptaget rödklätt modersmonster som vräker ur sig uppretade tirader om sin otrogne make. Men eftersom David har födelsedag, är det bara att korka upp flaskan, sjunga och äta tårta på tu man hand i exmakens och exsambons frånvaro. Kanske ett gensvar till slutscenen i Ibsens Gengangere – här är allt tvärtom!

Medan En mor förlorar en son, får En annan mor fira födelsedag med sin.

Braunschweigs regi

I Johannes Holmen Dahls iscensättning av Tid for glede på Det Norske Teatret i Oslo spelade aktörerna delvis i rokokokläder. Så icke här. Braunschweigs iscensättning vågar sällan lyfta sig från vardagsrealismen. Psykologisk blir den däremot knappast, eftersom aktörerna spelar två roller var. Homosexualiteten kan väl sägas matcha Carl Johan Karlsons sentimentaliserande iscensättning av Matthew Lopez Inheritance som just nu spelas på en av Dramatens andra scener, Målarsalen. Tänk om Braunschweig vågat ta ut svängarna med de Verfremdungseffekter som Lygres pjäs försett honom med!

Lena Endre

Men iscensättningen är absolut sevärd. Ständigt associerar man till teater, till andra pjäser från andra tider. Man kan säga vad man vill om Lena Endres båda moderstolkningar, helt olika, men var och en tryggt sammanhängande. Trots texten och regin söker hon en enhet i sina rollfigurer och båda mödrarna har det gemensamt att de med överraskande kraft kör ut medaktörerna från scenen när de vill bli ensamma med sin dotter, respektive son. Endre finner ett djup och ett allvar i den första rollfiguren, som talar om glädje, men är upptagen av den försvunne sonen och dottern som inte kan få barn – och icke minst döden. Hon förenar detta allvar med en sympatisk komik. Man skrattar gärna med henne, men aldrig åt henne. Den andra modern blir en figur från farsens värld, där en med möda dold förtvivlan blottas i de aggressiva utbrotten. Endres insats – hon står på scenen nästan hela tiden i den två timmar och tjugo minuter långa föreställningen – är enastående.

(Publisert 01.12.2022)