Hushjälpen som projektionsyta

Jan Sælid riggar upp en vattenbomb hängande från taket på scenen och ber den nyanställda

Et stykke plastikk

av Marius von Mayenburg

Regi Marius von Mayenburg

Komponister Frode Jacobsen och Gaute Tønder

Scenografi och videodesign Sébastien Dupouey

Kostymdesign Katja Ebbel

Ljusdesign Torkel Skjærven

Maskdesign Hege Ramstad

Dramaturg Ingrid Haugen

Nationaltheatret på Kanonhallen, Løren 24 februari (premiär 23 februari)

hushjälpen, spelad av Lena Kristin Ellingsen, om att ställa sig på en osäker plaststol. Sælid tar ett snöre och ber en i publiken om att dra i det när han satt sig ned. Bomben ska träffa hennes huvud och kropp. Öppningen av Marius von Mayenburgs välskrivna och underhållande föreställning innehåller både ett lättsamt publiktiltal och förnedring av den som står lägst socialt i denna komedi om övre medelklass.

Fint ensemblespel

Här möter strålande skådespeleri en bra text i den pålitlige Mayenburgs egna regi. Han har tidigare regisserat urpremiären på Schaubühne i Berlin, en teater där han sedan länge också är dramaturg. Framför allt är det Marian Saastad Ottesen som briljerar i rollen som hemmafrun Ulrike, som drömt om att bli konstnär men som arbetar som personlig assistent till den självupptagne och uppblåste performancekonstnären Serge Haulupa, spelad av Sælid. Ottesens replikföring är att likna vid vilken screwballkomedienne som helst, och hon är både vass i repliken liksom hon får en hel del medkänsla av oss i publiken för sin låsta position. Hennes man läkaren, spelad av Ola G. Furuseth, anklagas för att inte ta ansvar, och hans position är rutinerat undanglidande. Han skyller på sitt ansvarsfulla arbete. Ingen av dem bryr sig särskilt mycket om deras 12-årige son, spelad av Jonas Hoff Oftebro. När pappan senare i stycket blir tillfrågad att dra med Läkare utan gränser till ett krigshärjat område i Afrika, kallas han med rätta för «en läkare utan gränser». Repliken är uttryck för hans karriärhunger och arrogans, medan han försöker framstå som snäll, och är ett exempel på den eleganta twist som replikerna får i Øyvind Bergs sedvanligt fina översättning.

Dyr design och videokonst

Designmöblerna på scenen är ett ihopplock från dyra scondhand-butiker, visande på denna klass upptagenhet av att vara miljömedvetna återbrukare, fast med dyra saker. Mot båda håll på arenascenen man ofta spelar med påKanonhallen, står två bildskärmar som visar på en ganska så idiotisk videokonst. Man tänker hela tiden på att det är Haulupas konstnärliga frossande i sin egen klass tillstånd. Smart löst av videodesignern och scenografen Sébastien Dupouey. Scengolvet är en inomhusarenas olika basket-handboll och andra sporters glatta matttor, och svettlukten som uppstår när hushjälpen steker grönsaker antyder en sporthalls unkna lukt, den visar samtidigt på den lukt som Ulrike upplever komma från hushjälpens kropp. Det är smart gjort, det skapar en stark upplevelse som faktiskt gör husfruns krav lite rimligt: den anställda tvingas till att duscha inför varje arbetspass.

Fin grund i en bra text

Ensemblen är trygg och levererar i samförstånd och det är ingen ände på absurditeterna. Dessa ligger främst i den utmärkta texten. Rollerna är skrivna på det sätt att ingen har rätt, de är inte talrör för dramatikern själv. Kanske mest hushjälpen då, som mest ser på och finner sig i de resonemang som hennes arbetsgivare nystar upp i sina repliker. Lena Kristin Ellingsen visar ett fantastiskt pokerfejs när hon lyssnar på deras bekännelser, samt deras invecklade attacker mot hennes förmodat dåliga städerskemoral. Styckets äkta par är som Liz Taylor och Rickard Burton i filmklassikern Vemär rädd för Virginia Wolf, bara det att denna Mayenburgska, krisande familj är så mycket mer uppdaterad och samtida. De vill ta politisk ställning, mannens engagemang utomlands är uttryck för hans dåligt samvete och Serge Haulupa är en politisk samtidskonstnär som tjänar enormt med pengar. Det antyds att den senare kan hålla sig med ett helt hov av medarbetare, likt en Odd Nerdrum eller någon annan samtidskonstnär är han beroende av den omgivande kommersiella apparaten inom konstvärlden. Det är en godmodig kritik av hela samhällsystemet, där också det politiska i konsten har blivit självändamål.

Rollarbetet

Kontakten man har med publiken, med direkta tilltal och sökande efter sympatier hos dem för rollens egenheter, gör att man inte stöts bort av dessa självupptagna översittare, snarare är det med igenkänning man ger dem delvis rätt. Vi får tillfälle att skratta åt oss själva. Skådespelarna framställer dessutom sina personer med en stor värme. Det är en prestation. Några av de äldre i publiken lämnar teatern i pausen, men det kanske är anspelningarna på det ödelagda sexlivet och de detaljerade beskrivningarna av sexterapeutiska råd, som Ulrike försöker få av hushjälpen Camilla, som kanske sticker i ögonen på vissa. Det kan framstå som pinsamt för en del. Jag kan inte se någon annan anledning till att man inte vill se färdigt denna välgjorda teaterföreställning.

Sexuella projiceringar

Von Mayenburg undgår att göra Ellingsen till publikens sexobjekt, något som lätt kunde ha hänt. Hon är istället både den negligerade och pubertale sonens och det äkta parets objekt. I separata scener projicerar de sina lustar påhenne, och hon bara finner sig i det, ända intill slutscenen, som inte ska avslöjas här. Konstnären projicerar å sin sida sitt förakt och ser med misogyn blick på henne. Han gör sina försök till förnedring. Detta säger själva öppnensscenen klart och tydligt. Man anar att den tidigare polska hushjälpen Danuta, som omnämns i början, har fått utstå en hel del av ren främlingsfientlighet. Elingsens roll heter Camilla Jensen, alltså är klassperspektivet redan från början att man helst vill se en äkta norsk städerska i huset, men behandlar henne ändå dåligt utan att inse det. Det blir till en norsk klasskonflikt i stycket. Det är drivkraften i texten.

Att Ellingsen då och då står och sjunger väl valda låtar av Alphaville, Eurythmics, Lorde, Kari Bremnes och andra, verkar vara en trend just nu. Poplåtar spelas och sjungs i var och varannan föreställning just nu. Här fungerar det strålande, som ett uttryck för Camilla Jensens egna liv, och blir hennes små kommentarer till arbetsgivarna. Hon äger inte språket att beskriva dem, men kan på detta sätt sjunga om sin erfarenhet.

(Publisert 26.02.2023, oppdatert pga manglende byline, 06.03.23)