Alla vi barn på Oslo S

Det gamla Økernsenteret lyser upp av ordet TILLIT, konstnären Lars Ø Rambergs installation, som använder hela

höghuset till att lysa upp fönstern, texten syns ändå ut till Nesodden på andra sidan fjorden. Den tänds på kvällarna, och vad kunde vara mer passande, när man på det gamla köpcentret i bottenvåningen nu gör en modern, norsk klassiker, Døden på Oslo S. Inne är det varm stämning redan från början, med skön bakgrundsmusik. Det finns barer, klädaffär och pizza (central i en av bokens kapitel – där kompisen till Pelle, Proffen som bor en våning ner, är mästare på italiensk snabbmat.) Publiken placeras vid bord, på stolar och soffor runt omkring ett stort rum. Scenen går i en L-formation, men ligger egentligen i hela det stora rummet. 

En triumf för hela teamet

Hur ska man kunna skapa fokus och spelbarhet i en så stor lokal med så många människor utspridda i mitten och längs väggarna? Det klarar man helt enkelt galant. Att ensemblen hela tiden är i rörelse bidrar till en levande teater. Det finns inte heller något som hindrar att publiken själv flyttar sig när den så vill, det är gott om plats, och man uppmuntras till att bidra i ett par scener. Efter paus är det en kort konsert med stage diving mitt på golvet där de tvåsom spelar Filla och Stein, Rafid Arsalan Islam och Deniz Kaya, rockar loss och hatar Oslo. Det är punk mixat med norsk singer-songwriting, rap och musikal om vartannat i musiken. Den är skriven av nyligen avlidne Frank Hammersland (Pogo pops) och är härligt använd i en tilltalande blandform för alla.

I scenen efter Filla och Steins lilla konsert ombeds publiken att sätta sig på huk, så att skådespelarna kommer till synes mitt ibland oss. Det är ett annat exempel på hur smart gjort det är. Publiken bidrar gärna och villigt, för att vara en del av fiktionen, nyfikna på vad som ska hända i nästa scen. Ingvar Ambjørnsens gamla historia lyfts fram med en del omarbetningar. Hade den inte varit så enkel som berättelse hade formen kanske känts högtravande, skrikig, löjlig, men här bidrar hela ensemblen. De vill verkligen berätta detta, det har regissör Simen Formo Hay tagit hand om på ett lyckat sätt. Man gillar också att samarbeta med de många teknikerna på scenen med lösningar. De körs runt på plattformar byggda av lastpallar, eller kommer in stående på Mercedesbilar och sjunger. Festligt och med uppmickade röster i högtalare som finns sprida över taket i rummet.

Ensemblen har funnit en riktig form, allt är egentligen imponerande i sitt detaljarbete, frågan om hur man ska kunna följa med i föreställningen är löst. Undertecknad kommer att tänka på Backa Teaters största uppsättningar på Norra Älvstranden i Göteborg, med husband, statister, och stor ensemble. Det är ungdomsteater som tilltalar många, här som där.

Detektivarbete

Det är ren Folkteater, om man med detta menar en enkel folklig form som tilltalar många, med både masscener och fina effekter. Det är ovanligt för nationalscenen, väl tajmat och med god kontakt med Oslos olika miljöer, nu när man inte kan spela så mycket inne i moderhuset.

Ninas roll är utbyggd, i romanen är hon en biperson. I Eva Isaksens film från 1990 visas hon stumt i olika stadier av fysiskt förfall. Hon är ändå en viktig person i berättelsen och ges här en röst. Maria Kristina Hildonen gör henne strålande: gränslös, utan privatsfär, som man kan uppleva människor som gått för långt både sexuellt och i sitt missbruk. De som ständigt spelar på sin gränslösa attityd för att det har blivit deras sociala roll. Rollen som Lena gör Flo Fagerli till en liten och rädd tonåring, medan hon försöker vara tuff på ytan, offensiv i smink och kläder, en typisk flicka på gatan. Det är bara de lite mer tafatta Pelle och Proffen, spelade av Filip Bargee Ramberg och Sjur Vatne Brean, som inte riktigt svarar. Som vanligt är unga, kvinnliga skådespelare bättre på scenen, medan killarna lätt faller tillbaka i klichéer och imitationer. Här ligger det förstås mer i rollens natur, då de båda kompisarna upptäcker Oslos baksidor, något som i boken också gör den till en bildningsroman för ungdomar. Här har man lyckats behålla Ambjørnsens fina navigering mellan klichéer, naiviteten hos tonåringarna och de politiska fallgroparna som historien lätt hamnar i under dramatisering.

Filip Bargee Rambergs Pelle är trots allt fin, med många igenkännande skratt i dialogerna med de båda föräldrarna, spelade av Tone Mostraum och Bernhard Arnø. Romanen är byggd på att detalj på detalj ska finna svar, pojkarna är upptagna av att vara detektiver, det är hela grejen med deras vänskap. Flera av sångnumren i Hammerslands musik är njutbara, bäst är när Pelle cyklar uppe på ett plattform, med mikrofonen på styret, och med nästan hela den övriga ensemblen springande bredvid på stället. Som en förvrängd bild av en VIP-person med livvakter. Men det är först när missbrukarproblematiken tar över, i form av Ninas och Lenas roller, som föreställningen berör på riktigt.

Dåtid och nutid

Man försvarar inte och dömer inte, pekar istället på att det finns fel i samhällssystemet. Romanen är trots allt fortfarande engagerande och gripande. Filmen av Isaksen känns daterad, så lik så mycket annat från den tiden. Förebilden är Ulrich Edels Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, den tyska filmen som utspelas på Västberlins centralstation, från 1981. Denna uppsättning är en bra uppdatering av något välkänt. Däremot är det lite svårt att förstå varför man inte har gått hela vägen och förlagt den helt och hållet till samtidens Oslo, utan alluderar på ett låtsas-80-tal. Är det för att tilltala den del av publiken som växt upp med filmen och romanen? Dagens missbruk är om möjligt ännu hårdare, med droger som verkligen dräper omgående. Situationen är kanske farligare än någonsin.

Det hade varit fint med en uppdaterad historia, som inte blinkar åt de i publiken, utan sätter fingret på hur situationen är i huvudstaden just nu. Nya generationer knarkare är kvar i stort sett på samma platser idag. Läkaren Sverre Eikas död härom året påminde oss alla om att arbetet i missbrukarmiljön är hårt och långdraget. Arild Knutsen fortsätter jobba för en human narkotikapolitik. Han och många andra är faktiskt med i seminarier i anslutning till föreställningarna hela våren. Det är både konserter, debatter, och något som kallas för introduktioner under spelperioden. Det är en bra aktualisering. Men som föreställningen mister mycket av sin angelägenhet, blir historiserande och smått charmig i sin tillnärmning. Det krävs en helt annan research att göra något på det som sker nu. Något jag tror både Isaksen, Ambjørnsen och Hellstenius ville göra på sin tid. Och den tyska förebilden.

            Nationaltheatret har till och med försäljning med utrangering ur sitt kostymförråd. Second hand-kläder som köps av oss andra ges gratis till prostituerade och missbrukare. Det är en fin anspelning på att vi alla hör samman på flera sätt, återbruk är ju grejen nu, men det går inte att återbruka människor. Kanske kan man starta om. Det budskapet är väl bokens och föreställningens största – att det finns en väg ut, man kan skapa sig ett nytt liv. Det är tufft, men det går, som Pelles pappa säger. Vid sidan av Tillit, som det kanske finns lite av i samhället just nu, så måste man också sätta Hopp.

(Publisert 11. 03.2023)