Utan rädsla för döden

Riket på Oslo Nye Teater är baserad på en så känd teveserie att man måste beskriva skillnaderna, jämföra allting

RIKET

av Lars von Trier og Niels Vørsel

Bearbetning för scen: Nicolei Faber

Bearbetning för Oslo Nye Teater: Kasper Wilton

Översättning: Kristofer Grønskag

Regi: Kasper Wilton

Scenografi och kostymdesign: Camilla Bjørnvad

Musikalisk rådgivning/ körinstudering: Simon Revholt

Kompositör av The Kingdom: Joachim Holbek

Musikarrangemang: Maria Brym

Ljusdesign: Øyvind Wangensteen

Ljuddesign: Mathis Dikkanen

Videoproduktion: Lars Opstad

Maskdesign: Katja Langer

Dramaturg: Marianne Sævig

Oslo Nye Teater, Centralteatret, 15 mars 2023

med originalet. Vad är det som har tagits med, vad är struket i förhållande till originalet? Innehåller det som görs påscenen samma problematik?

Riket är en svår nöt, eftersom den är så lyckad som teveserie. Med skådespelare av den tidens yppersta klass som visar sitt yttersta. Att dessutom bedöma teatern på sina egna premisser för vad den vil göra just här och nu är viktigt. Det handlar om relevans. Vill kvällens danske regissör Kasper Wilton säga något utöver att erbjuda ren underhållning?

Underhållningsteater

Det ser dessvärre inte så ut. Underhållande är det, det är det som har vunnit över alla andra ambitioner. Replikerna från filmen är igenkännbara pärlor inströdda i teatermanuset, de är lätta att komma ihåg, i ikoniska scener för den som var med på 1990-talet. Den svenske överläkaren Stig Helmers många utbrott mot alla «danskjävlar» är bara en del. Här säger Henrik Mestad i den rollen istället «norskjävlar».

Eftersom serien bygger på den urgamla rivalitet som har funnits och omvittnat finns mellan svenskar och danskar, fungerar inte riktigt konceptet. Vad har Norge att komma med? Ett gott liv, pengar, jovialitet och naturupplevelser? Det är lätt för en kritiker från Sverige att tillgripa ironi här, men på Oslo Nye Teater blir det liksom inte samma schwung, med en humor som spelar på fördomar och rent ut sagt förakt. Men så klart är väl svenskarna den största minoriteten i Oslo, och har präglat staden sedan länge då de ofta arbetat i serviceyrken. Man känner igen Mestads dryga Stockholmare.

Den svenske fan

När man driver med svenskar i Norge blir det gärna med Stockholmare, för oss andra svenskar är detta uppenbart. Det görs med en glimt i ögat och vänligt. Stockholmarna själva säger att de inte talar något annat än rikssvenska, resten av Sverige hör med känsliga öron det som snarast är en sociolekt. Stockholmssociolekten är en mycket tacksam måltavla för drift med översittarattityder och uppblåsthet i Sverige. Det finns det mycket av i Stockholm, tycker man i resten av Sverige. Henrik Mestad gör sitt bästa för att undgå det mest klichéartade när han talar svenska på scenen, och så klart roar det Oslopubliken. Men en svensk som undertecknad hade gärna åkt på lite fler råsopar, för att ställa sakerna mer på sin spets. En dryg Stockholmare är en dryg Stockholmare, liksom, det finns inget att hålla tillbaka!

Stig Helmer är i originalet från Skåne, med huvudrollsinnehavaren Ernst Hugo Järegårds perfekt demoniska, skånska diktion. I den skillnaden mellan det föregivet svenska och det danska finns en del av själva essensen i Niels Vørsels och Lars von Triers ursprungsidé. Det är fördomar som styr människors beteenden som upphovspersonerna lyckas förmedla som mänskliga egenskaper. von Trier är känd som kulturkritiker och en mycket politisk filmregissör. Men den här föreställningen stryker publiken medhårs.

Norge som ett mini-Danmark

Det blir en förminskande, så att säga minidansk version. Vi talar ofta om lille bror och store bror bland nordiska länder. I Norge kallas Sverige Söta bror. Se där också namnet på det groteska monster som föds i Riket I, Lillebror, vilket anspelar på pojken som blir kompis med den elake Karlsson påtaket i Astrid Lindgrens berättelse. Referenser finns det gott om, men man kunde alltså ha varit tuffare, Stig Helmer kunde varit mer maktarrogant. Kanske är det för god stämning mellan broderfolken idag? Är det därför dessa val har gjorts? På sin höjd skämtas det med Helsereformen, när läkaren Moesgaard (Johannes Joner) erkänner att man i Norge har ett ineffektivt system som inte är ordentligtdigitaliserat, som i Sverige. Samme Moesgaard talar också om substitutet med att ta upp problem på morgonmöten. Här finns en släng av något viktigt, att man bara till synes tar upp allvarliga saker, men som blir till pynt på möten i personalen, men som sedan aldrig dyker upp igen. Här har föreställningen en ansats, min tanke går till Børge Lunds utmärkta satirserie Lunch, som handlar om sådana problem på jobbet. Det stannar dock vid tanken.

Farsens lagar

Teveseriens första fyra avsnitt visades första gången 1994 och Riket II är från 1997. Förra året presenterades RiketExodus, och alla 13 avsnitt sändes denna vinter i DR. Undertecknad har sett dem alla. På Olso Nye Teater är det endast första säsongen, med inströdda citat här och var från Exodus i Stig Helmers tirader om svenskar och danskar. I manusform är texten en absurd komedi om ett minisamhälle, sjukhuset, där överläkarna har all makt och sköterskorna viljelöst tvingas löpa efter dem. De som diskar tallrikar i sjukhusets kök befinner sig längst ner. Dessa sitter inne med en överblick som ingen annan, fyllda med kunskap om den andra världen. De är själva sociala parias, att betrakta som mänskliga misslyckanden. Medicinens misslyckanden är de mörka bilderna av ett samhälle som löpt i omänsklig riktning. I seriens två första säsonger var det skådespelare med Downs som spelade dessa parias. På Oslo Nye är det istället två barn, i rollistan kallas de läkare, men ser mer ut som oskuldsfulla korgossar. Alltså helt ofarligt. Barn kan se saker som vuxna inte ser, men här görs det ingen poäng av deras intuitiva egenskaper.

Dessa små gossar kan se saker som bara de och fru Drusse ser, hon som är berättelsens andliga och lite klumpiga sökare. Drusse är en simulant till patient, spelad av Birgitte Victoria Svendsen. Hennes komiska clou under kvällen är att hon sträcker upp sin låtsat förlamade vänsterarm varje gång någon påpekar att hon är sjuk. Det river ned skratt varje gång och är fint om man följer farsens lagar. Hon försöker ständigt få kontakt med andevärlden, med hjälp av sonen, den hopplöse sängtransportören Bulder (Ferdinand Falsen Hiis). I slutet av Riket I kommer hälsoministern påbesök, politikern som fördelar resurserna. Kim Helge Strømmens dialekt avslöjar en drift med den nuvarande, omstridda hälsoministern Ingvild Kjerkol. Jag har inget emot politisk revyteater, men vad är det som är relevant här, egentligen?

Skräckteater utan skräck

Det sker saker när man på teaterscenen inte grundlägger arbetet i den dödsångest som originalet utstrålar. Man borde ta hand om den kusliga stämningen av hemsökelse. Det är med förlov sagt svårt att få publiken med sig påskräck om man samtidigt ska behålla en ganska så vildsint humor. Dettta är den stora utmaningen med materialet.

Låt mig säga att man lyckades att få mig att hoppa till i Maria Gripes spökhistoria Agnes Cecilia på Nationaltheatret förra året. Där byggde man upp en spänning innan man plötsligt chockade publiken. På ett godlynt sätt – men oftast fungerade det. De yngre i publiken skrek till. Här verkar det inte som att man har lagt ner särskilt mycket energi påsådana spökeffekter. Bäst är när styckets gengångare, flickan Mari, plötsligt återfinns i en glasmonter strax innan ridån faller för ett aktslut. Anden som hemsöker Rikshospitalet visar sig härstamma från ett barn, inlagt i formalin i obducenten och cancerläkaren Dr Bondos samling. Hon har utsatts för medicinska experiment under början av 1900-talet. Men har man sett mycket skräckfilm är sådana effekter inte annat än söta.

Den lust man har att bli skrämd är grunden till varför man ser skräckfilm. Skräck blir liksom humor daterad med tiden, den måste förnyas och göras relevant. Här skrämmer man inte med avsågade huvuden eller uttagna levrar. Det är bara smått pinsamt och lite äckligt när Stig Helmer opererar en patient som är under hypnos. Dr Bondos tal om rädslan för döden, som sakta är med och bygger upp spänningen, en scen som Baard Owe gjorde suveränt i teveserien, är här helt borta. Jag tror inte att det beror på Eivin Nilsen Salthes bristande förmåga i rollen. Det är regins.

Rädsla för allvar?

Riket handlar om människors tilltagande ondska när de bara handlar i sina egna eller i sin grupps intressen, eller de danska intressena mot de främmande svenska. Vetenskapligt maktanspråk på pengar och status resulterar i ren galenskap i möte med det okända. Allt slår ut i full ondska när krafterna ges fritt utlopp. De bästa skräckfilmerna handlar mest av allt om människans basala rädslor och fördomar. Oslo Nye Teater och regissör Kasper Wilton lyckas göra en teveserie med våld, sex, blod och gore till något så trevligt som en familjeföreställning. Det är inget som man förbjuder sina barn att se. Men kanske biljetterna är för dyra för att våga erbjuda något annat än en glad stund?

(Publisert 18.03.2023)