Verklighet och referenser

Det mest aktuella av Malmfrid H Hallums stycken, hon har nu skrivit ett tjugotal, är Prometeus er død. Det har i

Prometheus er død

Den unge scenen (DUS)

festivalprogram her:

https://dus.as/programs/152

början av februari gjorts som ungdomsteater på DUS (Den Unge Scene) i Drammen, och spelar innevarande helg i Teater Manus festival. Nyligen kom också tre av hennes pjäser ut i bokform på Solum bokvennen/Transit. Det är en ypperlig möjlighet att bekanta sig med ett dramatiskt författarskap som låter tala om sig mer och mer, även internationellt.

Det obegripliga dråpet

Prometeus er død tar utgångspunkt i en verklig händelse på Holmlia i Oslo 19 september 2001. Därmed är det åtta dagar efter terrorattackerna mot USA, som dominerade världshändelserna och nyhetsrapporteringen. Detta nämner stycket inte alls, men koncentrerar handlingen kring vänner och familj som försöker bearbeta sorgen och finna förklaringar på varför pojken Victor är död.

Victor kallas i stycket Prometeus, men också Herakles. Han är både den plågade guden som skänkt ljus i tillvaron hos de som befunnit sig omkring honom och den halvgud från den likaledes grekiska mytologin som framstår som en hjältarnas hjälte. Prometeus, ljusbringaren till människan, som fick straffet att kedjas fast vid en klippa där en örn varje dag kom för att spisa av hans lever. Herakles slogs i sin tur heroiskt mot mytologiska monster. Men vad som faktiskt har hänt denne unge invandrarkille Victor är oklart. Han sägs ha hittats, hängd i ett träd, men också att han låg påmarken i bara pyjamasen. Människorna runt honom tror att han blivit dräpt av nynazister, och att det är dessa som har utfört den brutala hängningen. Sorgen är tung, som alltid när en ung människa dör, och texten visar på hur man bearbetar sorgen genom att borra i det öppna såret.

Mytologisk tid

Formen i texten är uppbyggd kring ett antal personer som var och en är bokstäver i namnet HERAKLES, samt gemensamma körpartier. Stycket går också gå in i ett slags drömtillstånd, en annan tidsuppfattning, enligt anvisningarna. Det är skrivet för ett fritt valt antal, unga skådespelare, och ställer stora krav på både gestaltning och färdigheter för att sätta sig in i och hantera stoffet. Det är rymiskt uppbyggt, emellanåt med angivelsen «stille», eller «puls». Texten är som en inre monolog uppbruten i röster och svår att orientera sig i. Den liksom associerar sig framåt. Alltså ett krävande textmaterial för unga skådespelare. Hade Hallum istället presenterat texten helt utan rollnamn hade den varit lättare att förstå – och kanske enklare att få ordning på för en ensemble. Nu står bokstäverna H, E, R, K, etc. i vägen, man försöker som läsare förgäves orientera sig i en karakeristik av vad de olika rösterna står för. De säger saker och får svar, frågar varandra om det obegripliga, försöker helas genom att ge förklaringar. Stycket stampar helt enkelt på fläcken och har ingen egentlig utveckling.

Det slutar med att en av personerna dröjer kvar och beskriver hur deras vänskap tog slut. Den ofrånkomliga skulden kryper fram, den som beror på det plötsliga dödsfallet. Plötsligt smyger det sig alltså in något man borde ha tagit tag i innan det var för sent, ett nytt tema och så klart en mycket allmänmänsklig känsla. Men det är abrupt som nödtvunget slut. Det blir också tydligt att stycket är skrivet som en ungdomsteaterpjäs. Den svåra och orealistiska formen parad med det som tycks vara förenklingar om ett sorgearbete. Varför måste en del ungdomsdramatik vara så full av förenklingar? Vad är det man är rädd för att ungdomar inte ska förstå?

Varför Victor kallas Prometeus är egentligen ganska oklart, jag gissar att Hallum velat visa ungdomarna på en koppling mellan mytologi och verklighet. Att Victor skulle ha blivit hängd av nynazister och att dessa på något sätt skulle kunna representera örnen i mytologin, är lite svårt att få grepp om. Hänvisningen till Herakles verkar mer relevant, å andra sidan är det väl en sliten liknelse: det stora «herkulesarbetet» som det heter i den romerska formen av namnet, och liknande uttryck. Känslan är väl ändå att detta är ett pedagogiskt grepp för ungdomars bildning, mer än att det har verklig förankring i teaterstycket.

Utmärkt läsdrama

Det är ändå en fin dramatiker vi har att göra med här som brukar kunna sina saker. I den utgåva med tre av

Rekonstruksjoner, Solveigs 2. sang, Leieboeren

av Malmfrid H Hallum
Oslo, Solum bokvennen och Transit førlag, 2022

Malmfrid H Hallums pjäser som nu har kommit ut är det den Ibsenprisvinnande och Prix Europa-nominerade Solveigs 2. sangsom är den som pekar mot något verkligt unikt. Den har både gjorts som radioteater och scenpjäs, och fungerar utmärkt som läsdrama.

De båda andra verken i volymen är svagare. Texten är för enkel och situationen känns konstruerad i Leieboeren, baserad på en roman från 1969 av isländska Svava Jakobsdottír. Den småabsurda historien handlar om en man som bosätter sig i en villa som ägs av ett barnlöst, äkta par. Det lockar fram lite för många typiska situationer och känns daterad som idé. Dock är Hallums drama välskrivet som text. Formen i den andra, Rekonstruksjoner, är allftör komplicerad för att man ska orka hålla koll på vem som talar och inte. Det är som att formen är till för sin egen skull. Ett stycke av typen som brittiske Martin Crimp skrev på 1980-talet (Attempts On Her Life) och som hans adept Sarah Kane (Crave) var bra på under 1990-talet. I Rekonstruksjoner ges en form av uppbruten dialog med röster, benämda H, C, M och K. Varför de heter så, får vi inte veta. Det är också svårt att följa texten.

Satirisk udd

Solveigs 2. sang är desto starkare, det är det stycket som gör Hallum till en betydande norsk dramatiker. Hallum slår ut i full blom, där önskan om att skriva teatertext också blir fantastiskt spännade att läsa. Det är inte ofta man får detta i utgivning av dramer, ska det sägas.

Referensen Peer Gynt är livsfarlig. Själva titeln hotar att förminska texten, eftersom den på sitt sätt parasiterar påIbsen. Å andra sidan är en klar referens alltid bra. Jag får vid min läsning stor lust att se den på en scen. Den innehåller den bakåtvända ton som man nästan förväntar av titeln, och Solveig är här en dam på en inre och yttre resa, hon möter både Liv Ullman och tar livet av flera män på löpande band. Den drömspelasartade texten utspelas på en ö, på Amerikas östkust och i inlandet. Hela tiden närvarar i bakgrunden en behövande man, som kvinnan måste trycka undan eller dräpa, bildligt eller på riktigt. Det ger ett underbart kritiskt-satiriskt perspektiv på Ibsens självgode och manipulerande narr Peer. Kvinnan i texten söker sig själv. Det står inte den bästa internationella dramatiken efter.

(Publisert 05.03.2023. Oppdatert 05.03.2023)