Det finns ett stort krav på artikulation om det konstnärliga arbetet idag

1

Hva er dramaturgens rolle, og hva er det som gjør en dramaturg god? 

Jag väljer att svara utifrån min erfarenhet, då en allmän förståelse av dessa frågor är både svårt och något problematiskt. I mina egna koreografiska projekt, har jag ibland haft möjlighet att arbeta med en dramaturg. Det har för mig varit en kostnadsfråga och det som snabbast ryker om man inte får full budget till en produktion. 

Dramaturgens roll har då varit en nära samtals- och lyssnande partner innan och under produktionen. Jag diskuterar metoder i relation till koncept med hen och vi ser och lyssnar tillsammans på det material som uppstår i arbetet och hittar dramaturgin genom materialet. Jag förstår dramaturgi som något som är tätt sammanflätat med kroppen, dansen, scenografin, ljuset och ljudet – i ett ord, materialet. Jag är intresserad av ett lyssnande till materialet som uppstår genom metoderna, för att hitta dess logik och bygga en dramaturgi genom det framväxande materialet. 

Jag tänker att konceptet och metoderna som sedimenteras i särskilda bilder, rörelser, ljud och ljus utgör dramaturgin, snarare än konstruktionen av ett argument. Dramaturgen är ingen som kontextualiserar arbetet, utan en som är med och ser, lyssnar och uppfattar den kontext och mening som redan är där och kommer till genom arbetet.

En bra dramaturg är därmed en som är intresserad av detta material-betonade dramaturgi. En jag kan göra en nära lyssning av materialet med, en som är intresserad av materialet som något som i sig självt är talande, innan det nödvändigtvis är greppbart. Och, en som inte är rädd för att säga när något inte fungerar, kommunicerar eller verkar. 

2

Hvorfor tror du dramaturgen har fått en så mye mer sentral posisjon i scenekunsten (inklusive dans) de siste årene? Dramaturger inntar også i økende grad teatersjefsrollen?

Det bottnar nog i flera aspekter. Personligen väljer jag att arbeta med en dramaturg, då jag är jag intresserad av att ha en med i processen som inte har något annat konstnärligt ansvar än att lyssna och samtala med mig om materialet. Koreografens roll kräver i mina verk en överblick över de olika uttrycken som är med i processen, och att då ha någon som enbart är där för koreografin, ankrar och stöttar mitt arbete. I det fria fältet är det ett högt tryck, och få stödjande apparater runt en produktion, att ha en dramaturg att bolla med, skapar ett lite större fundament att arbeta från. 

En annan aspekt är att det finns ett stort krav på artikulation om det konstnärliga arbetet idag, och jag ser att dramaturgen många gånger axlar den uppgiften. Att kunna artikulera sig väl om arbetet höjer chanserna för att kunna sälja arbetet, vilket pekar på både ett krav och en nödvändighet för att överleva i dagens fria scenkonstfält. 

Frågan är vad denna artikulation utesluter? Det att man ska kunna artikulera sig så väl handlar inte alltid om konsten, och kan därmed bli ett problem. Men det problemet är inte nödvändigtvis dramaturgens fel, utan pekar mer mot en ekonomisk sida och krav om mätbarhet som präglar konsten. 

En tredje aspekt som kanske pekar åt ett lite annat håll är det som kallas «out-side-eye». Jag har arbetat en del som «out-side-eye» för andra koreografer, vilket är en roll som påminner om dramaturgens. Skillnaden mellan en dramaturg och en out-side-eye är att den senare oftast är en kollega som annars arbetar som koreograf eller dansare och sällan har en dans- eller teatervetenskaplig bakgrund. Den rollen ser jag användas ofta i samtidsdansfältet i Europa. Jag uppskattar och förstår den tendensen, då man därmed bygger ett kollegialt arbetsfält koreografer/dansare emellan. Det visar till en relation där man är intresserad av varandras konstnärskap, och ett intresse för ett arbetsfält som består av utbyte och intresse av erfarenhet, blick och kunskap, mer än konkurrens.  

Jag uppskattar att möta dramaturger som teaterchefer, samtalen om det konstnärliga får en ännu mer central plats. Dramaturgens arbetsfält är också prekärt, så att söka sig mot teaterchefens roll visar kanske också till fältets ekonomiska osäkerhet. 

3

Er dramaturgene (i ferd med å bli) et slags scenekunstens motstykke til kuratorene innenfor billedkunsten? 

I Tyskland där jag varit verksam i 12 år, kan jag se en utveckling där dramaturgen ofta är en del utav det programmerade teamet och har en stark röst. De dramaturger jag har träffat i programmerade ställningar har varit väldigt intresserade av den konstnärliga processen och jag upplever att deras kuratorskap jobbar mot en nära dialog med konstnärer och för att skapa en samling kring idéer. 

Då det är lite utanför mitt fält att prata om kuratorn i bildkonst i jämförelse med vart dramaturgen eventuellt är på väg, är det som följer mer en spekulation på möjliga (problematiska) senarior. 

Det är större krav på förmedling idag. Om det blir dramaturgens roll att artikulera, förmedla och förklara konsten, är det synd. Förmedling skapar en förväntan om att något ska vara förståeligt och konsten rör sig inte alltid i det fältet. I viss förmedling idag, tappar man kanske tilliten till konsten, eller den försvagas. 

4
På de fleste institusjonsteatre tilhører dramaturgen/ dramaturgiatet teaterledelsen. De er fast ansatt (og er med på å legge repertoarene), mens regissører (og andre kunstnergrupper) er frilansere. I andre land/ en del sammenhenger er det derimot slik at dramaturgene følger regissørene/ det kunstneriske teamet. Hva tenker du om disse «modellene», og hvordan de preger eller kan påvirke arbeidsprosessene?

Jag arbetar främst i det fria scenkonst fältet och jag skulle gärna ta med «min» dramaturg till ett hus. Det tar tid att arbeta upp relationer och jag är konstnärligt mer intresserad av att stora delar av teamet följs åt. 

Rosalind Goldberg. Foto: Anders Lindén