Galen Wagnerparodi

När vi inträder i Turteaterns (= Teatern Utan Reaktionärer) Festspielhaus vid tunnelbanestationen Kärrtorp möts vi

Nibelungens ring 2.0. En serieteater i 15 avsnitt

Text: Richard Wagner med flera
Regi: Marie Nikazm Bakken
Scenografi-, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits
Scenografi-, kostym- och maskteam: Julia Herskovits, Maja Döbling
Ljusdesign: Christoffer Lloyd
Ljuddesign: Christoffer Karlsson
Medverkande: Klara Enervik, Maria Zakrisson Mortensson, Moa Niklasson, Paula Sundberg, Tintin Hansson Karlsson, Joel Ödmann, Vilgot Paulsen
Gäster: Lola Zackow, Suzanne Osten, Josefin Wulff med små-nornorna och guden Shango, Teaterkören, Teaterlinjen Sundbybergs Folkhögskola
Kostym lånad från Turteatern är ett mörkt ställe 2022, design Maja Döbling
Mask lånad från Nibelungens Ring 2020, design Jessica Hedin
Regi- och produktionsassistans: Elsa Hammarström
Turteatern, Kärrtorp, Stockholm, 20 mars 2023

(spelast tills 7 april)

av en nattens värld. Fönstren har täckts med färglagda teckningar av eldslågor. På väggarna ser vi streckgubbar som föreställer djävlar, lik, skelett, uppskurna kroppar och annat som får en att tro att teatern inte tagit ner halloweendekoren. Toaletten har omdöpts till «dass» och har, som väl är bara delvis, byggts ut i foajén med en bänk med två hål för akuta behov. På en skylt läser vi «Wagners Arschloch», titeln på den första av de femton delarna i teaterns nu aktuella «serieepos» Nibelungens ring 2.0. som också möter oss på ridån. Varje del är exklusiv och ges blott en gång och dessa rader utgår från delarna 7, 8 och 9. På ytan ganska verktroget tuggar man sig igenom Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök på femton kvällar– men oftast på talad prosa i en uråldrig översättning.
I del sju befinner vi oss under sex ganska långsamma timmar på Hundings Länsteater, ett gult trähus som står mitt på scenen. Hunding, en biperson hos Wagner, har här blivit teaterdirektör i svart rock och hög hatt – ja, som det visar sig efter några scener, två herrar i svart rock och hög hatt. I pausen diskuterar de båda herrarna «gestaltning» med parodisk tysk brytning och länsteatern som fenomen i Sverige. Ironierna är otaliga mot denna regionala form av mainstreamteater, ofta renons på – just gestaltningsförmåga. Så ser huvudstaden på landsorten!

Wagner nalkas bakifrån
Marie Nikazm Bakken, Turteaterns ledare, har förklarat sin konstnärliga avsikt vad gäller sättet att närma sig Wagner: «Vi tänker att istället för att gå in genom hjärnan så går vi in genom röven på berättelsen och ser vad vi kan hitta där».
Vad hittar vi där? Jo, rhendöttrar i ljusbruna trikåer och blonda peruker som vältrar sig i en uppblåsbar vattenbassäng och fumlar med pappfiskar. Ett Valhall i ett ålderdomshem, där Donner, åskguden, har problem med sin syrgasslang och gudarna i tur och ordning halkar på en liten matta är en miljö som iscensättningen återkommer till. Huvudensemblen, förutom de båda Hunding (Joel Ödmann, Vilgot Paulsen), består av fem skådespelerskor: Klara Enervik, Maria Zakrisson Mortensson, Moa Niklasson, Paula Sundberg och Tintin Hansson Karlsson. Var och en spelar flera roller med olika hjälmar, vapensköldar och fula svarta eller blonda lösflätor. Enervik, en begåvad clown, är särskilt lustig som eldguden Loge i rund röd dräkt med påsydda kvinnliga och manliga könsorgan som ser ut att vara sydda av en grundskoleelev i syslöjden. Alla är hårdsminkade till oigenkännlighet, fortfarande i halloweenanda.

Gala mot incest
Den «festföreställning» vi ser hävdas vara en «gala mot incest». Varför just detta? Jo, handlingen rör sig i slutet kring den kärlek mellan syskonen Siegmund och Sieglinde som resulterar i Siegfrids födelse. Men ständigt avbryts skeendet av skämtepisoder, en Micke Magikern från Hallstahammar i blå trollkarlsskrud med topphatt och stjärnor, en Erda som kommer in och säger sig vara Suzanne Osten (enligt uppgift ibland spelad av Suzanne själv) eller Hundings eviga prat med publiken, ölförsäljning och stekande av våfflor. En scenarbetare strippar för Hunding och tigger om löneförhöjning iklädd svarta jockstraps.
Åttonde delen, den långa sången om Siegfried, är ett timslångt uppträdande av de fem damernas orkester och sångkör, «Ringen. The Show», som sammanfattar händelseförloppet med Loge som körledare. Medvetet sjunger man illa, medvetet textar man illa, medvetet rimmar man illa. Musik skapas med dragspel, tramporgel och en klassisk triangel, ungefär som i småskolan.

Siegfried blir vuxen
Mera handling möter åskådarna i nionde avsnittet «Mimes gruva». Siegfried föds och omhändertas av Mime i en ödslig mörk skog med underliga träd och grottor. Mime får besök av lantmätaren, folkbokföringen och socialtjänstrepresentanterna Ann-Marie och Ann-Louise, vilka alla har förebråelser mot Mimes nonchalerande av registrering. Men Siegfried blir till sist en riktig tysk Wandervogel, en blond gestalt i kortbyxor, som brutalt klagar på sin uppfostrare och letar efter sitt svärd. Han möter diverse djur, bland andra flaxande rovfåglar och en mullvad från Gotland. De pseudokusliga skogsscenerna interfolieras med avsnitt med en inrullad container med ett sovrum med rosa väggar och idolporträtt av unga män. Ur sängen reser sig en valkyria, skiftande i varje scen. En av dem är en rödhårig Pippilotta Rullgardina Krusmynta, i röda flickkläder, som bekant en Astrid Lindgrengestalt.

Hednagudar

Allt detta finner vi alltså när vi nalkas Wagner, så att säga bakifrån! Turteaterns brist på professionalism för tankarna till 1970-talets gruppteater, men i motsats till denna saknar dagens Turteater enkla recept på samhällsförändring. Man är bekvämt ironisk mot allt och alla. Nibelungensagan är inte helt okänd utanför Wagnerkretsar; den bygger på den nordiska Völsungasagan och har använts av andra, både förr och senare, och har delvis huggits i sten med runslingor, till våra språkforskares glädje. Gudarna är våra egna gamla hednagudar: Oden, hos Wagner Wotan, liksom Frigga, Loke/Loge etcetera. Men medan antikens gudar, särskilt Venus och Bacchus, fortfarande då och då dyker upp i vår poesi, är deras nordiska kolleger redan hundraprocentigt förlöjligade: Ulf Peder Olrog gjorde exempelvis schlagersuccé 1945 (senare tolkad som hårdrock av Ultima Thule) med «Schottis på Valhall», där texten från början löd: «Höder han hade hiskelig hicka. Balder den bota med suparna stora», «Heimdal i hornet blåste och brumma / Loke låg där och lekte och lulla». Fädrens gudar har reducerats till gamla alkoholister, ofta, alltför ofta, förekommande i studentspexen i Lund och Uppsala.

Gestaltning
Skillnaderna mellan Turteatern och studentspexen är två: dels ger studentspexarna ett mer yrkesvant intryck, dels är tempot högre. Ty förutom det meningslösa i det ironiska projektet är tjatigheten och utdragenheten det som mest karakteriserar Nibelungens Ring 2.0. Ofta upprepas scenerna (om man kan berätta en rolig historia en gång, kan man väl berätta den två, flera eller många gånger?) och gärna drar ensemblen ut dem så länge man kan för att få publiken att skratta och i värsta fall kommenderar man åskådarna till applåder och spontana skratt! Allt mera går spexet över i parodi på en viss sorts barnteater med djur och träd från hemslöjden. Den publik som föreställningarna riktas till måste dels vara någorlunda bekant med den svenska länsteaterns problem och villkor, dels dela värderingen att Wagner är löjlig. Men den måste också vara övertygad om att den själv vet bäst, att den själv är den oförvitlige ironikern som genomskådar allt som är sjukt och ruttet i det svenska samhället, särskilt socialsekreterarna Ann-Marie och Ann-Louise.
Visst finns det en devot Wagnerkult, kanske mera i Tyskland än i Norden, men det är en kult som nog baseras mindre på den idag lätt absurda Nibelungensagan än på Wagners musik, den musik som är helt frånvarande i detta teaterprojekt, där föreställningarna allt mer liknar interna bönemöten för grånade barn som inte vill bli vuxna.

Avskedsord
Efter föreställningen hör vi regissören själv i en högtalare. Hon betonar att hon visat hur gestalternas handlingar bygger på fåfänga och slutar med visdomsordet «Den som vill vara närmare Gud får flytta sängen opp på vinden». Jag tror att hon har rätt och frågar mig stillsamt vad som hänt om hon nalkats Wagner via en annan kroppsöppning.

(Publisert 12.04.2023)