Åh, den stackars Woyzeck!

Att sätta upp Georg Büchners Woyzeck och ta bort en av huvudkaraktärerna, den gode kamraten Andres, som den

woyzeck

Av Georg Büchner

Översättning Jens Bjørneboe
Bearbetning Tabita Friis Kristensen och Endre Sannes Hadland

Regi: Tabita Friis Kristensen

Scenografi och kostymdesign :Nina Kay

Ljusdesign: Kine E. H. Kvendseth

Komponist: Åsmund Solberg

Maskdesign: Helga Synnøve Flateland

Dramaturg: Endre Sannes Hadland

Intimsalen, Kilden Teater og Konserthus, 24 maj 2023

danska regissören Tabita Friis Kristensen i samarbete med dramaturgen Endre Sannes Hadland gjort på Kilden Teater, är inte så lyckat. På scenen står fem skådespelare som ska fylla hela persongalleriet i denna fragmentariska klassiker. De borde ha varit åtminstone sex personer. Hade man haft en skådespelare till hade det troligen blivit en mer lyckad föreställning.

Lyckad scenografi

Detta är en diplomuppsättning från den danska regiskolan i Köpenhamn, med Kilden Teaters ensemble. Danska scenografen och kostymdesignern Nina Kay hänger på. Känslan av skolprojekt dröjer sig kvar, efteråt, en ofärdig tolkning, en skoluppgift som skulle lösas, som inte når hela vägen.

Scenografin är väl utförd. Ett draperi bestående av små runda speglar hänger i mängder från taket och ner till golvet både på scenens sidor och bakgrund. Allteftersom handlingen fortgår förs dessa draperier närmare centrum, liksom för att illudera klaustrofobin hos huvudpersonen. Hur snaran dras åt mer och mer in till det oundvikliga mordet och självmordet. I slutet lyfts den lilla runda manegeliknande plattformen, och månen visar sig därunder. Den får en vacker corona. Det är gott tänkt och fint, men blir trots allt endast en illustration. Scenografin framstår här bättre än regin.

Kysk regi

Trotjänarna Ulla Marie Broch och Henrik Rafaelsen är stabila, de gör Doktorns och Kaptenens roller. Elias Moussaoui Anseth gör Tamburmajoren, men mixas också med rollen som marknadstältets utropare. Men han görs inte farlig. Han är inte besatt av sin egen sexualitet, av det som får texten att ånga av lust till brännvin och utlevelser. Hela inramningen med en omvärld full av lustar, där den fattige Woyzeck försöker få styr på sina egna känslor, hålla ihop en familj, och göra sin fördömda plikt, allt detta haltar omkring i Kristensens regi. Moussaoui Anseths Tamburmajor (och hans diverse andra roller) gör så gott han kan för att finna sin förföriske, översexualiserade mansgris. Att han skulle vara en sådan är kanske ett alltför vanligt grepp, och förväntat efter Metoo, men vad är han då egentligen annars för karaktär? Büchners text är alltför fragmentarisk för att ge svar, den ställer mest frågor och man måste fylla rollerna med sina egna erfarenheter av det mänskliga.

Ödets logik

Marie i Ragnhild Meling Enoksens blygsamma tolkning visar att hon står mellan två män, en som försvinner alltmer för henne in i vansinnet och en som erbjuder underhållning, lek och erotisk glädje. Anklagelserna om att hon är en prostituerad, de kommer också från Woyzeck då han inte står ut med att hon säljer sig till hans överordnade, är bortkopplade här. Kvar finns svartsjukan, borta är skammen över svek och smuts. Det tycks som att man velat göra Marie till en starkare kvinna än hon brukar porträtteras som. Hennes valsituation torde göra hennes öde starkare, när hon väl blir mördad av sin man. Istället blir ödet faktiskt svagare eftersom scenen där Woyzeck väljer att dra kniv mot henne bara känns som att den är uttänkt och en akt av svartsjuka, inte en konsekvens av ett skende som ingen kan stoppa. Marie uttalar strax innan mormoderns monolog, med sagan om det i världen helt övergivna barnet, medan hon vaggar sin son på armen. Texten ekar hos Büchner av tomhet och ångest. Så inte här: den framstår som överflödig i en psykologisk övertolkning.

Med Georg Büchners genialiska grepp är det själva tragedins logik som dödar Marie, hon faller offer för vad som är dramatiskt upplagt och ödesbestämt. På samma gång blir det moderna med Büchner att han verkligen sätter frågetecken kring vad som egentligen är en människans öde. Är hon inte egentligen helt fri? Han hade en politisk agenda, hans tidigare pjäser visar detta till övermått.

Büchner säger dessutom aldrig rent ut att Marie verkligen säljer sin kropp, det är den manliga blicken på henne som säger det och som dominerar genom pjäsen, vilket är en sak som gör honom mycket modernare än man kanske tror vid en första kontakt. Dramatikerns blick svävar över det korta livsverket. Den manliga blicken är helt frånvarande i Kristiansand.

Psykisk sjukdom

Texten är omvittnat besvärlig att sätta upp, just för att den är så fragmenterad. Det är lätt att förstå detta försök till en samtida, psykologisk tolkning. Det må vara hänt att man inte kan ta till sig de religiösa grubblerierna, Woyzecks och Maries känslor av sexuell skam som stycket är så fullt av, den dramatiserade diskussionen av fatalismen. Men när stycket reduceras till en studie i psykisk sjudom, orsakad och utlöst av samhället runtom, representerat av doktorns medicinska experiment på Woyzeck, då saknas Andresrollen ännu mer. Han är den karaktär som hade kunnat hjälpa, som blir den ljusa motpolen till den mörke och upprörde Woyzeck. Ungefär som George väger upp för Lennys egenskaper i John Steinbecks Of Mice and Men. Inte heller han lyckas hindra mord, men det gör också tragedin så mycket större och drabbande. Dieten gör Woyzeck sjuk, nervig och kraftlös, ett rov för sina vanföreställningar. Kaptenens självupptagna översitteri och undervisning gör soldaten ännu mer förvirrad. Men med Andres finns ett hopp, det som går förlorat när stegen i tragedin blir allt kortare.

Att visa på medicinsk missbehandling ger visserligen en modern variant. Resultatet är att man glömmer mobbingen, den stora kyla som Woyzeck möts med som en föregivet svag person, dessutom hans nöd och fattigdom som förvärrar hans situation. Hans försök att ångestfyllt hävda sin bortdöende manlighet och naturliga behov av att vara både familjefar och älskare, blir mer till ett konstaterande av bristerna i samhällets funktioner.

Blicken påWoyzeck

Tabita Friis Kristensen säger i en intervju på Kildens hemsida att hon vill sätta frågetecken kring om det är samhällets fel eller individens när det kommer blod på ens händer. Ett dilemma som är bekant för var och en – och så pass igenkännbart att en uppsättning verkligen måste skruva åt allt för att man verkligen ska känna det på kroppen. Huvudrollen är utmanande, och innebär väl snarast att göra den utan att förklara, att liksom bara göra honom i det tillstånd han befinner sig. Khalid Mahamoud verkar i början alldeles vanlig och normal, men så blir han alltmer gripande. Det blir en hedervärd tolkning. Problemet ligger i regin och i de dramaturgiska valen. Det omgivande samhället känns inte, frånvaron av Andres vänskap gör Woyzecks psykiska tillstånd paradoxalt nog mindre ensam. Det verkar som att han skulle kunna ha sökt hjälp istället för att begå ett obegripligt mord och självmord.

I flera scener står de övriga karaktärerna och följer Woyzecks handlande. Det skapar inte en omvärld, det blir alltför vagt. Snarare pekar de på honom med sina blickar. Det medverkar till att man tycker synd om honom. Var det detta som var tanken?

(Publisert 25. 05.2023)