Huppert och Wilson – ett kungapar i samtidsteatern?

I en av de mest hypnotiskt betvingande scenerna av Mary Said What She Said rör sig Isabelle Huppert diagonalt

på scenen, fram och tillbaka, om och om igen, till Ludovic Einaudis repetitiva musiksekvens. Hon är vänd mot publiken, först i framåtrörelsen, där hon upproriskt, triumfatoriskt slår framför sig med armarna, som om de vore macheteknivar, och sedan svänger armarna bakåt medan hon backar mot fonden med raska hoppsa-steg. Hon rabblar haranger om Guds dekret att hon inte ska få se sin son gå, och att sonen inte ska få se hennes ansikte. I sitt ohejdade ordflöde talar hon också om sina kammarjungfrur, som alla heter Mary. Efter åtskilliga turer stannar hon bryskt, blir tyst och står fullständigt stilla som en katt när den fixerar ett byte. Trots den fysiskt krävande passagen har hon full kontroll på sin andning och slår om till ett sökande röstläge, som om hon eller rollfiguren själv försöker förstå det i grunden ofattbara: «Jag är dödsdömd».

Huppert och Wilson – formens frihet

Isabelle Huppert samarbetar i år på nytt med den amerikanske stjärnregissören Robert Wilson. Första gången var i den radikalt antinaturalistiska monologen Orlando, uppsatt 1993 på Odéon i Paris, i en scenversion av Darryl Pinckney efter Virginia Woolfs roman, samme Pinckney som nu skrivit Mary Said What She Said. 2006 spelade Isabelle Huppert Markisinnan de Merteuil i Robert Wilsons elegant stiliserade tolkning av Heiner Müllers Quartett, även den på Odéon-Théâtre de l’Europe.
            Huppert säger om Wilson att han är den regissör hon upplever störst frihet med, eftersom han inte lägger sig i vad man ska tänka eller känna utan bara ger anvisningar till ett stramt formspråk. Wilson å sin sida säger att Huppert är en av de mest exceptionella skådespelare han någonsin arbetat med, då hon har förmågan att tänka och agera abstrakt på en scen. På repetitionerna med henne är han fåordig: «lite snabbarer», «mer åt vänster», «höj armen», och skådespelerskan utför detta med total precision i konkret, levande och – paradoxalt nog – självständig gestaltning.

Fragment ur Maria Stuarts liv

I rollen som Maria Stuart – Mary – är hon iförd en tung, fotsid renässansklänning i rostbruna toner med tunna guldtrådar. Klänningen, signerad Jacques Reynaud, är urringad vid bysten men har en separat krage som går helt upp under hakan. Mary är hårt bunden och begränsad. Efter 18 år i husarrest står hon här, kvällen innan hon ska avrättas, och låter minnesfragment från ett tumultartat, konfliktfyllt liv strömma ut i verbala kaskader.
            Pinckney har komponerat texten i 86 stycken, indelat i tre partier, allt översatt till franska av Fabrice Scott. Varje parti kretsar tematiskt kring aspekter av Maria Stuarts liv: äktenskap och hovliv, fångenskap, dödsdom. Maria/Mary blev ju sex dagar gammal drottning av Skottland, bortgift som 16-åring med Frankrikes purunge kung och alltså drottning även av Frankrike. Efter två år dör maken, hon återvänder till Skottland som är härjat av religionskonflikter. Mary gifter sig med sin kusin Lord Darnley (Henry Stuart) som mördas och då gifter hon sig med den påstådde mördaren, James Hepburn, Earl av Bothwell. Mary abdikerar från tronen till förmån för sin son, vill sedan tillbaka som regent, flyr till England, där hon också är tronpretendent. Den protestantiska drottning Elisabeth I misstänker att den katolska Mary med stöd av Englands katoliker planerar att störta henne. Mary hålls i 18 års arrest och döms slutligen, 1587, till att bli halshuggen.

Ljusspel och ljudeffekter

Denna våldsamma biografi – som ju bland annat Schiller använde till ett klassiskt drama – ligger bara som bakgrund för det 90 minuter långa sceniska verk som ges på Paris Théâtre de la Ville, tillfälligt logerande på Espace Pierre Cardin. Pinckney diktar fram ett slags stream of consciousness som Huppert/Wilson uttrycker i perfekt koordinerade ord, ljud, rörelser, musik och ljusspel.

            Scenen är tom, men hela fondväggen är projiceringsyta för ständigt pågående, subtila skiftningar mellan vita, grå och ljust blåaktiga nyanser. Wilson tycks ha inspirerats av den bleka himlen kring de brittiska öarna. Maria Stuart har formats i och av detta ljus, dessa färger.

            Den minimalistiska musiken av italienske Ludovico Einaudi är i första partiet dominant, med filmiskt svepande stråkar mot en underton av barocka rytmer. Här överröstas Huppert som dessutom i längre passager mimar överdrivet till sin egen röst i playback. Mary verkar i de inspelade avsnitten återge utvalda delar av den etablerade historien om sitt liv och sina äktenskap. Hon är statuarisk, som en levandegjord bild av sig själv, men förflyttar sig med minimala steg närmare publiken – och utbrister plötsligt i ett skrik, live, fast i mikrofon. Monologen framförs i växelspel mellan liverepliker och hennes inspelade röst från olika håll. «Jag befinner mig i stormen av mina särade tankar», säger hon långsamt, för att i nästa sekund vräka ur sig ett besinningslöst välartikulerat batteri av förakt och besvärjelser, som i sin tur plötsligt avbryts av att hon tystnar i en grimas med vidöppen mun och ett giftigt grönt ljus landar precis på hennes ansikte. En sådan distanserande effekt av gyckel och löje är typisk för Wilson.

Huppert i frigjord och hängiven akt

Mary upprepar gång på gång, som ett mantra, att hon är drottning, att ingen annan har något att lära henne, att ingen jordisk domstol har rätt att döma henne. Isabelle Huppert skapar ett porträtt utan minsta sentimentalitet. Det är ingen bruten eller besegrad kvinna, däremot tidvis försvagad så att rösten blir nästan tonlös. Huppert rör sig till synes obehindrat mellan rollfigurens olika stämningslägen: ursinnig och revanschlysten, resignerad och förlamad av sorg, munter och frivol, föraktfull och kreativ. Det är en ynnest att se en skådespelare i en så totalt frigjord, hängiven akt.

            Mary dansar sig genom minnesbilder och fraser, eller står blickstilla i någon bisarr pose där bara fingrarna rör sig. Hennes mun omvandlar textblock till en ansiktskoreografi. Ibland hörs ljud av skrattande barn – och i en blackout kommer Robert Wilsons röst ur en högtalare: «Hi, I am here / I am not here», absurdistiska textstycken som skulle kunna vara skrivna av Christopher Knowles, poeten med autism som Wilson gjort många samarbeten med, bland annat den banbrytande Einstein on the Beach.

En praktpjäs

Mary Said What She Said är ett typiskt stycke Wilson. På allra högsta nivå. Det är inte egentligen texten som är meningsbärande utan snarare hela den mångdimensionella sceniska skulptur som får liv genom Hupperts sätt att skapa en figur genom ordljud, koreografi och gestik. Omvänt skapas hennes gestalt av rummet, ljuset, musiken och ljudeffekterna. I detta helt säregna, teatrala språk får vi tillgång till en idé om Maria Stuart som går bortom historieböcker: en självmedveten, kvinnlig monark i strid mot sin samtid, en dödsdömd kvinna som inte självömkande ser sig som offer. I det avseendet möter hon den formsäkert gränsöverskridande Orlando som Huppert/Wilson skulpterade här i Paris för 26 år sedan, en person som kunde resa genom seklerna. Om levande teater kunde bevaras på museum skulle Mary… och Orlando vara praktpjäser i samlingarna.