Lovande debutanter

Dramatikkfestivalen 2023

Under sklia av Anna Renolen

Adrasteia av Ida Fugli

Vuggevise for barnløse livmødre av Benedicte Sundsbø

Feriefaen Kaffefaen Pappafaen av Elisabeth Helland Larsen.

Byen av glass av Erlend Rødal Vikhagens

Eg slepp ho aldri av Marie Longva Danielsen

Seminariet Ukrainske stemmer med Andrii Palatnyi, Sofiia Melnyk och Mariia Drachuk

Presentation av dramatikerna Maiken Schjøll Frisch, Julian Karenga och Even Torgan

Workshop i dramatiskt skrivande med Lot Vekemans

Lost and Found production: presentation av projektet Witch Club Satan

Dramatikkfestivalen, Dramatikkens Hus, Oslo 14-16 juni.

Andrii Palatnyi berättade utförligt på länk direkt från Kyiv om Bomb Shelter Night, som arrangerades förra våren på Det Norske Teatret, liksom gästspelet med Dakh Daughters föreställning Dance Macabre. Det som öppnade Dramatikkfestivalen denna gång var seminariet Ukrainske stemmer. Illustratören Sofiia Melnyk var också med pådirektlänk från Kyiv. Trondheimsbaserade bildkonstnären Mariia Drachuk deltog från scenen.

Att ukrainska konstnärer tillåts ta plats på en sådan här festival är viktigt och bra, men att så lite handlar om skrivande gör att Dramatikkfestivalen som sådan inte tar greppet. Det ges väl mycket plats åt Dakh Theatre i Kyiv och deras produktioner under namnet Gogol Fest. Mycket som det berättas om har redan visats i Oslo. Det finns andra scenkonstnärer, inte minst dramatiker, som fortfarande verkar i Ukraina mitt under brinnande krig.

Regi i vägen för texten

Den illustrerade kortfilm av Andrii Palatnyi och Sofiia Melnyks som visas, där de berättar historien om Mariupol, är ändå starkt rörande och en kamp mot glömskan. Mariupol. A 100 Nights, fick nyligen pris på Krakows internationella filmfestival och Melnyk tillerkändes silverdraken för bästa regi i kategorin animerad kortfilm. Det sätter en sordin inför de readingar och seminarier som ska följa under tre dagar på Dramatikkens Hus. Första stycket som presenteras är Feriefaen Kaffefaen Pappafaen av Elisabeth Helland Larsen. Det är en sorts långdikt från det helt banala vardagslivet, i god mening, en dikt presenterad i dramatisk form. På samtalet efteråt berättar Helland Larsen att den inte alls skrevs som dramatik från början, tanken var att skriva en text för ungdom. Hon sände ändå in den till festivalen och detta blev därmed hennes dramatikerdebut.

Tre skådespelare gör rollerna. Ofta refererar de till sig själva i tredje person i välkända men eleganta grepp. May slutar på ungdomsskolan och vill hellre gå på folkhögskola. Det kostar pengar. Hon uppdagar att hon har en far – en av hennes mors många, tillfälliga bekantskaper. Fadern letas upp, han är en vanlig servitör på café, och han bidrar med pengar när han får reda på att han har en dotter. May tar också hand om sin lillasyster Sara, som fortfarande går på förskolan. Mamma tycks vara en slarvig person, med lite för mycket festande för att det ska kännas bra i magen. Texten är fragmentariskt berättande, vardaglig men med känsla för tonårsdilemman.

Det är bara Ivar Furre Aams regi som gör texten en liten otjänst. Den hade blivit mer spännade utan det upprepade, mystifierande ljudet av en gong och att ljuset försvinner under en del av läsningen – han visar sundtals bara skådespelarnas silhuetter. Regin verkar försöka göra texten obehaglig, något som den inte är. Att istället berätta rättframt och ärligt en text som beskriver en 15-årig flickas verklighet hade hade väckt ett tillräckligt stort intresse.

Det finns en lite märkligt lyftande av regissörernas betydelse på denna utgåva av festivalen. De medverkar alla under publiksamtalen med dramatikerna. Som att man ska promotera också dem för att de lyfter fram texten i sitt arbete. Det hade varit intressantare om de bara gjorde sitt enkla, förväntade hantverksjobb och att skådespelarna istället fick berätta hur det har varit att arbeta med texten. Regi av den här typen av enkel «staged reading», där man inte ansträngt sig nämnvärt för att få till scenografi eller ljus, är inte så väldigt betydelsefull.

De som redan kommit en bit – och Hedda

Tre dramatiker visades fram som «markante stemmer i ny norsk scenekunst» där de läste ur sina senaste texter som är under produktion. Julian Karenga är just nu husdramatiker vid Dramatikkens Hus och ska göra sin regidebut med sitt eget stycke Veien til ansikt under Festspillene i Nord-Norge, med urpremiär 27 juni. Even Torgan, ledare för frigruppen Antiteatret slängde in festivalens brandfackla, när han sade att «teater er kjedeligt» och att han gör sina stycken färdiga först med hjälp av sin ensemble. Det är inte formen som är viktig för honom utan vad de faktiskt säger med uppsättningen. Han är uppvuxen med en teater som han uppfattade som helt apolitisk, därför är det härligt att tillåta sig att skriva politiskt. Hans stycke Rasisten har premiär på Oslo Nye Teater till hösten och han vannHeddapriset för bästa ungdomstycke med Før vi dør 2020.

2023 års Heddapris i kategorin bästa föreställning för ungdom vann Maiken Schjøll Frisch med Varm melk med honning. Den hade premiär på SALT i Oslo 2022 och har spelat över 60 gånger, senast för fulla hus på Nationaltheatret. Välförtjänt, att döma av det korta utdrag hon själv läste inför publiken på Dramatikkens Hus.

Festivalpärla

Som tidigare dramatikfestivaler har man tillämpat metoden med anonyma inskick av manus. Juryn valde bland 160 inkomna – ett nytt rekord. Sex valdes ut som sattes i två olika kategorier. Tre presenterades under samma läsning som «shortlisted», de tre andra som «vinnere av festivalen» kvällstid i större och längre format. Lösningen var en fråga om festivalens resurser, enligt dess konstnärlige ledare Kristofer Grønskag.

Av de kortlistade lästes Under sklia av Anna Renolen och Adrasteia av Ida Fugli. Men det var Vuggevise for barnløse livmødre av Benedicte Sundsbø som blev hela festivalens lilla pärla. Ett stycke som inte presenterades i sin fulla form, men som är det säkrast skrivna – liksom det mest frispråkiga om ung sexualitet. Alla tre styckena regisserade av Espen Hjort. Hos Sundsbø finns det en vildhet i absurdismen och en tät, sammanhållen form. Det bådar gott för framtiden: Sundsbøs text kan verkligen komma till användning, både konstverk och undervisning.

Associationsrikt

Byen av glass utvecklades på Unge Viken Teater och har därför kommit en bit till produktion. Erlend Rødal Vikhagens stycke är intrikat och har en spännande form. Den handlar om en isolerad by där det byggts en mur, och där man automatiskt kommer att tänka på Dylan Thomas Under Milk wood, Thornton Wilders Our Town eller varför inte Edgar Lee Masters Spoon River. Den sista är röster under jorden i de döda by, där deras liv kommer till synes.

Vikhagens röster kan lika gärna vara döda i en stad som tycks ockuperad. Det är split mellan människor och tribalistiska stämningar. Mänskliga möten skiftas med olika tillstånd av att vara utan mat. En uteliggare som i fem år förblivit osedd är plötsligt som alla andra då samtliga hamnat i misär. Det ger associationer till alla sorters krig, inte bara i Ukraina. Erlend Rødal Vikhagen har skrivit en text som är en utmaning att iscensätta. Läsningen ger ett förslag, men visar på dess kvaliteter. Toril Solvang har regisserat.

Igenkänningsfaktor

En workshop med den nederländska dramatikern Lot Vekemans inledde sista dagen och hölls under fyra timmar. En skicklig undervisare med välbesökt sal, många av de norska, unga samtida dramatikerna var närvarande. Hur man bevarar sin egen röst som författare, och hur man går tillväga när man ber om hjälp när man kört fast, var viktiga frågeställningar. En typ av workshop det borde finnas fler av.

Upplevelsen av sex för första gången står i centrum för Marie Longva Danielsens Eg slepp ho aldri. En skickligt genomarbetad text, här med tre röster och i regi av Maritea Dæhlin. Danielsens bästa ögonblick ligger i humorn, när bajsandet jämförs med att föda barn eller när rädslan uppstår att om hennes kille sätter in sin penis i hennes stjärt ska hon tömma tarmen över hela golvet. Absurda fantasier om sex paras med en annan kvinnas hat och groteska fantasier om att kväva sin pojkvän med hans avskurna penis medan hon leker med hans pung. Slutet av texten är en stilla, öppen och sårig monolog om en tänkt våldtäkt, och visar på en rädsla som måste finnas konstant hos många. Det är fysiskt och frispråkigt och Danielsens första pjäs. Det kommer säkert mer, identifikationen är total från de unga i salongen, som för inte så länge sedan gick igenom precis samma skräckblandade saker.

Häxornas klubb

Avslutningen av festivalen är ett panelsamtal med gruppen Lost and Found Productions som med sitt Witch Club Satan-projekt väckt mycket uppmärksamhet i Oslo på Black Box teater i september 2022. Man kan verkligen fråga sig vad deras projekt har med text att göra: när de får frågor från unga dramatiker i salongen handlar det mest om arketyper och de roller de har gått in i för att bli. De menar att de faktiskt har blivit häxor. Det är ett radiktalt annorlunda och friskt projekt i den norska scenkonstmiljön, som också har väckt ont blod från Black metal-håll då de gör teater av en hel musikgenre. Men Gunnar Stubberud från Mayhem har varit deras mentor. De är passionerat intresserade av att en stund få vara detta rockband och dessa häxor som spelar Black Metal på sitt personliga sätt. Text kan vara mycket, detta pekar mot koncept, egenregi och bearbetning av klichéer. Att ta sig an något som man inte är och transformeras, en självklart viktig del av teaterkonsten det med. Det är generöst att ta med detta i festivalprogrammet, och perfekt att låta den genuint intresserade Saila Hyttinen från Verk Produksjoner att leda samtalet.

Publisert 22.06.23.