Har Edward de Vere, Earl of Oxford, skrivit Shakespeares pjäser?

Shakespeareforskningen har starkt transformerats under det senaste halvseklet. Wolfgang Clemen betonade det sceniska i diktarens bildspråk, en

utveckling av Caroline Spurgeons rent språkliga undersökning av Shakespeares metaforik. John Russell Brown påvisade element av latent iscensättning i pjäserna. James L. Calderwood dekonstruerade tragedierna och lyfte fram det metadramatiska. Stephen Greenblatt har såväl berömts som kritiserats för sin new historicism, där dramerna läggs bredvid samtida sakprosatexter för jämförelse. Harold Jenkins avslutade den vetenskapliga Ardenutgåvans andra textserie med sin Hamletedition 1982, där ambitionen var att komma en urtext så nära som möjligt. I Hamletutgåvan i tredje Ardenserien 2006 anses detta projekt obsolet. De nya utgivarna ser de tre varianter som existerar som stadier i en process, där varken ursprung eller fast text är av störst intresse: man utger helt enkelt alla tre varianterna (Q1, Q2 och F), eftersom det värsta man vet är kontaminerade (= sammanblandade) texter.

En biografisk fråga

Av dessa moderna diskussioner märks intet i Geir Uthaugs Kampen om Shakespeares identitet. Verdens største litterære gåte. Här fokuseras i stället en fråga de flesta forskare undviker: vem skrev Shakespeares pjäser och dikter? Uthaug säger sig ibland vilja belysa denna problematik blott analyserande, men intrycket att han starkt och ganska ensidigt tar ställning består. Ställningstagandet kan förklaras utifrån hans syn på Shakespeares sonetter: «sonettene er altså både allmenne og sterkt personlige, de er private betroelser og filosofiske betraktninger over mange aspekter ved liv og død, ensomhet og savn, kjærlighet og begjær, fornedrelse, skyld og svik» (s. 407). De ger sig dessutom ut för att vara skrivna av någon som närmar sig döden. Medan biografiskt inriktade forskare sökt identifiera såväl den unge man som sonetterna tillägnats (Southampton eller Pembroke?) som den «dark lady» som förekommer i de senare sonetterna, fokuserar Uthaug på den skrivande själv. Han kan inte vara mannen från Stratford, som inte kunde ha sonettdiktarens erfarenheter! 

Märkligt är att Uthaug här går direkt i en fälla, trots att han tycks ha informerat sig om sonettformen. Redan hos Petrarca, ofta betraktad som den idealiske eller i vart fall förste sonettdiktaren, finns fiktiva drag – Petrarca skrev brev till sedan länge döda och epos som behandlar mer än tusen år avlägsna fälttåg. Vad gäller sonettkonsten handlar den om form och komplexitet och huvudsaken är att visa virtuositet, inte att skildra erfarenheter (åtminstone inte före Wordsworth). Vad gäller skaldens tillbedda Laura har till och med hennes existens ifrågasatts; i vart fall tycks hon mera ha varit den på avstånd tillbedda än ett kärleksobjekt i modern mening.

Vilka erfarenheter måste då William Shakespeare, dramatikern och poeten, ha, enligt Uthaug? Han bör vara välutbildad, i synnerhet vad gäller latinsk och grekisk litteratur. Han bör känna till det engelska hovets och den engelska aristokratins öppna och dolda koder. Han bör vara berest, i synnerhet i Italien. Han bör dessutom likt en Lear eller Timon av Aten ha upplevt förlust av makt, utsatthet och förnedring. Vad gäller mannen från Stratford stämmer inget av detta, men vad gäller en viss Edward de Vere (1550–1604), 17th earl of Oxford och dessutom i (?) släkt med Henry Howard, Earl of Surrey, som tillsammans med Thomas Wyatt introducerade sonetten i England, stämmer allt detta perfekt. Oxford framträdde dessutom själv som poet. Enligt Uthaugs logik är alltså Oxford trolig författare till William Shakespeares verk.

Shakespeare/Shakspere

För att motivera sitt resonemang använder Uthaug först 200 sidor på att ifrågasätta i princip varje rön som gjorts om den historiske mannen från Stratford, inklusive de porträtt och byster som fortfarande finns att beskåda. Han utnämner dem som hävdat att William Shakespeare faktiskt skrev sina verk själv, exempelvis biografen Jonathan Bate, till stratfordianer. Den man som Uthaug föredrar att kalla William Shakspere (utan a-et och det första e-t; Uthaug är mycket noga med att skriva Stratfordmannems namn på detta sätt) var nämligen en ganska grov affärsman och husägare, som i testamente och andra handlingar uttryckte sig på ett språk knappast värdigt dramatikern. Det var denne Shakspere som testamenterade sin «second best bed» till sin änka, Ann Hathaway. Men det var, dessvärre för Uthaug, också denne man som testamenterade 26 shillings och eightpence vardera till John Hemminges, Henry Condell och Richard Burbage för att köpa sorgeringar. Om denne man som undertecknade handlingar som William Shakespere ­inte varit vår William Shakespeare skulle han väl inte ha ägnat teatermän i London denna generositet? Det var ju Hemminges och Condell som utgav First Folio, Shakespeares samlade verk, 1623, ett faktum som Uthaug i och för sig ifrågasätter och menar att Ben Jonson nog kan ha varit spökutgivare. Burbage avled redan 1619.

Ett problem för de så kallade oxfordianerna är förstås att Edward de Vere avled utblottad 1604. Uthaug gör fåfänga försök att datera Cymbeline och The Tempest bakåt – det senare dramat skulle till och med ha nämnts med en annan titel på 1590-talet. Datering är alltid osäker och många av oss har i vår utbildning fördjupat oss i viktorianen Arthur Wilson Veritys (1863–1937) utförliga argumentering i grundligt kommenterade och i någon mån från oanständigheter befriade små röda utgåvor av Shakespeares skådespel. Yttre grunder för datering diskuterades och inre kriterier, i synnerhet utvecklingen från regelrätt blankvers i de första dramerna till allt friare vers i senare pjäser, angavs som stödargument. Men det var aldrig fråga om att göra hypoteser till sanningar som Uthaug tycks tro. (Däremot ställer naturligtvis 2000-talsbetraktelsen av Shakespeares dramer som processer dateringsfrågor i ett nytt läge – pjäserna kan ha utvecklats och förändrats under speltiden.) 

Var är fakta? Hypoteser? Bacon?

Givet att vi känner till Ben Jonson och andra engelska renässansförfattare tämligen väl är det underligt at vi har så få faktauppgifter just om William Shakespeare. Medan gängse forskare nöjer sig med de uppgifter vi har och låter turistindustrin i Stratford och Globeteatern i London bygga upp de hypoteser och myter vi kan konstruera utifrån det lilla vi vet, går oxfordianerna motsatt väg. Utan ett enda historiskt dokument eller annan historisk källa utgår de från den man som författaren helst borde vara, nämligen ovannämnde Edward de Vere, 17th earl of Oxford. Metoden manar knappast till efterföljd: är verkligen Knut Hamsun, en värdig författare till Hamsuns verk?

Det mest värdefulla i Uthaugs bok är faktiskt de 130 sidor han ägnar de andra kandidater som framställts som Shakespeares spökskrivare. Först i raden står Francis Bacon (1561–1626), viscount St. Albans. Uthaug skildrar hur Delia Bacon (1811–59) lanserade filosofen som den verklige Shakespeare och mobbades av stratfordianer. Hennes metod var än mer originell än oxfordianernas. Hon gick så långt att hon ville öppna gravarna, vilket hon varken fick tillstånd till i Stratford eller i Bacons St. Albans. Hon slutade sina dagar på sinnessjukhus. Uthaug redogör utförligt hur baconianerna har betraktat Shakespeares verk som krypterade – Bacons namn röjs exempelvis när man löser koder i pjäserna. Uppenbart är nog för oss alla att Bacons vore en värdig författare, men yttre bevis saknas och även om han besitter en Shakespeares filosofiska och juridiska bildning, så besitter han knappast dennes dramatiska skicklighet (jfr. Russell Brown). Och hur skulle viscount Bacon utöver sina filosofiska verk ha haft tid med ett omfattande litterärt författarskap under pseudonym?

Övriga kandidater

Så följer argument för och emot övriga kandidater till författarskapet: William Stanley, earl of Derby, lanserad av Frank Harris 1909, Roger Manners, earl of Rutland, Mary Herbert, countess of Pembroke, född Sidney (syster till poeten Sir Philip Sidney), dramatikern Christopher Marlowe (1564-93), vars död alltså skulle vara «fake news», Plutarkosöversättaren Sir Thomas North och dramatikern Thomas Sackville, lanserad 2010. I motsats till flera av dessa är Oxford enligt Uthaug såväl passande vad gäller ålder och erfarenheter som poetiskt och dramatiskt kompetent. Den irriterande frågan varför en särskilt av Elizabeth I men också av James I uppskattad hovman skulle ha behövt dölja sina dramer genom pseudonym besvaras inte. Shakespeares verk visar ju Tudorätten och Elizabeth I:s ännu äldre anfäder i en tydlig positiv dager.

Uthaug stöder sin teori med att påvisa att Oxford var bosatt i Fisher’s Folly nära de första teatrarna och nära bohemkvarteren. Fisher’s Folly kallas till och med för tankesmedja. Argumenten för Oxfords kandidatur är självfallet enligt Uthaugs metod många, men de förtigs gärna av stratfordianerna, menar Uthaug. Efter kapitlet om Oxford följer nämligen en lång diskussion av själva den nutida ganska hätska debatten om Shakespeare eller Oxford skrivit Shakespeares dramer. De övriga kandidaterna är ute ur sagan. (Den en gång i världen lanserade drottning Elizabeth I själv har fallit ur fokus redan hos Uthaug.) Källor för argumenten anges i detalj, och gång på gång uppehåller sig Uthaug vid de så kallade stratfordianernas lömska förtiganden och misstag.

Epilog, supplement, post scriptum och en mycket behövlig femtonsidig översikt över shakespeareforskarna och de samtida aristokraterna, ett slags «who’s who?», avslutar framställningen. Engelsmän adlas nämligen, eller gifter sig, och byter namn. William Cecil

(Oxfords förste svärfar), Elizabeths statssekreterare och skattmästare, blir Lord Burleigh, exempelvis.

Mycket i Uthaugs alltför snirklande och utförliga framställning – en förlagsredaktör borde ha hjälpt honom – är tankeväckande, även för den som inte ser någon grund för oxfordianernas teorier utan nöjer sig med det lilla vi någorlunda säkert vet om den historiske William Shakespeare, tar fram sin tekanna formad likt Shakespeares hus, drar sin shakespearedocka i benet och fördjupar sig i dramerna. Låt oss hoppas att Uthaug slipper dela Delia Bacons sorgliga öde! Det vore synd.

(Anmeldelsen er publisert i Norsk Shakespearetidsskrift, nr. 2-3 2023)