Svar till Geir Uthaug

1. Naturligtvis har jag aldrig jämfört vare sig antistratfordianismen eller Uthaug med «en igle». Tvärtom konstaterar jag att «boken är tankeväckande även för den som inte ser någon grund för oxfordianernas teorier». 

2. I sitt svar på min recension tydliggör Uthaug att han själv nu icke står för Oxfordteorin, vilket jag ser som positivt. När man läser boken får tyvärr icke bara jag ett annat intryck. I Bob Meyers intervju «Talking with Geir Uthaug about The Battle for Shakespeare’s Identity» den 6 juni 2023 (https://www.youtube.com/watch?v­Ve6wS-5WHtA) talar intervjuaren om «the book about Oxford». Uthaug säger sig ha fått intuitionen att «this is the man» och avslöjar (även om han anser att hans egen konstruktion med en mäktig beskyddare som inte kan erkänna sitt författarskap själv är ett «scenario») egna rön mot slutet, exempelvis om en bakgrundsteckning föreställande Oxfords slott på en bild, vilken enligt honom ger «a small suggestion». I intervjun i Politiken i mars 2023 heter det: «I lighed med Geir Uthaug er Derek Jacobi af den opfattelse, at en anden skrev stykkerne, og den anden er efter deres mening den 17. jarl af Oxford, Edward de Vere (1550-1604).»       

Uthaug är inte den förste i Skandinavien som undersökt Oxfordteorin. I sin bibliografi nämner Uthaug Gösta Fribergs & Helena Brodin Fribergs Täcknamn Shakespeare (Stockholm: Bonniers 2006). I Bob Meyers intervju nämner han att han inbjudit Friberg till ett seminarium 2016. Däremot nämner han inte litteraturdocenten Pär Hellströms grundliga vetenskapliga kritik av Fribergs bok i Samlaren 129, 2008, sid. 402–408. (https://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid­diva2%3A352317&dswid=-7654).

3. Det är delvis riktigt att Kampen om Shakespeares identitet är en skildring just av kampen om Shakespeares identitet. Jag framhåller också att «det mest värdefulla» i boken är den genomgång av raden av de eventuella spökskrivare som Uthaug gör. Men bara delvis. Redan på bokens första sidor framgår en annan agenda. Skeptikernas argument redovisas sakligt och vi får veta vilka betydelsefulla personer vissa av dem är, bland andra Sigmund Freud och Derek Jacobi. Vad gäller de så kallade stratfordianerna, det vill säga de som hävdar att mannen från Stratford är författare till Shakespeares verk, så beskrivs dessa däremot negativt, som de som «hadde virkemidlene og maktmidlene til å definere den versjonen de selv aksepterte» (s. 37); «Det fantes ikke noe forfatterskapsproblem. Det var en konstruksjon som var funnet på av kverulanter og forvirrede personer. Det hele bygget på ønsketenkning, forkludring, historieløshet, fantasme og rene vrøvl» (s. 27). Skeptikerna borde enligt dem «holde sine absurde meninger for seg selv og overlate forskningen til dem som hadde greie på det» (s.29). Uthaug menar att «stratfordianerne sto vakt på broen og holdt stø kurs» och jämför dem med professor Higgins (ibid.). Visserligen nämns Edmond Melones (1741–1812) undersökningar av Stratfordmannen, som senare vedertagen forskning vilar på, med akribi, men den bild som läsaren får av senare stratfordianer är att dessa utgör ett slags maktlystet etablissemang. Uthaug har alltså en egen agenda. 

Detta minskar naturligtvis bokens vetenskapliga värde, även om man juridiskt kan förstå Uthaug. I en rättegång (sic!) i London hade stratfordianerna nämligen vunnit över skeptikerna en tid innan boken blev färdig, enligt intervjun med Uthaug. (För en skandinav ter det sig självfallet absurt att avgöra textkritiska frågor i domstol.) 

På sidan 33 redogör Uthaug för sin förvåning över att Malone icke fann mer intressanta dokument. Det är lätt att känna igen sig! Detta är tyvärr varken första eller sista gången ett studium av manuskript, papyrusrullar eller lertavlor, där forskaren väntat sig finna litterärt eller religionshistoriskt guld i stället finner torra räkenskaper. 

Vanligtvis i en vetenskaplig diskussion återger forskaren först argument för och argument emot en tes någorlunda «objektivt» för att sedan antingen själv ta ställning, eller som oftast numera nöja sig med att väga de båda sidornas argument mot varandra. Uthaug, däremot, visar ett tydligt ställningstagande som präglar särskilt början av framställningen.

4. Uthaug anger som kriterium, särskilt i intervjuerna, att främst Shakespeare sonetter skulle bygga på personliga erfarenheter av själslig smärta (som mannen från Stratford i motsats till Oxford icke skulle ha haft). Han spelar ut mitt memento att vi knappast kan anta att exempelvis Petrarca och senare sonettförfattare utgår från personliga erfarenheter mot Goethe, som menat att varje stavelse är levd och erfaren. Just det! I och med Goethe och Sturm und Drang eller romantikerna i England ändrar litteraturen karaktär till att ofta bli just styrd av författarens erfarenheter. De forskare som så att säga har ifrågasatt Petrarca och hans efterfökjare tillhör ju 1800- och 1900-talen, så Goethe kunde naturligtvis tämligen oproblematiskt projicera sin egen estetik bakåt.  

Självklart är att läsare gärna vill veta något om författarna till de texter de uppskattar, särskilt mer ickeprofessionella läsare. Exempelvis trodde vissa läsare att Dante, på grund av sin på äldre dagar mörknande hy, faktiskt hade varit i helvetet. Skillnaden mellan fakta och fiktion var åtminstone så långt tillbaka icke särskild viktig, och som vi vet omdaterade ju Shakespeare – vem han nu var – historiska händelse i sina krönikespel utan att detta verkar ha stört.

5. De bibelmarkeringar i Oxfords så kallade Genèvebibel som Uthaug refererar till som dokumentärt belägg för Oxfordtesen är jag fortfarande skeptisk till. Skälet är att vissa Bibelcitat ständigt återkommer på skilda håll utan att framställningarna behöver vara beroende av varandra.

6. Att vissa forskare som Uthaug anför har en annan syn på Heminges och Condell som utgivare av First Folio än den gängse markerar jag i ärlighetens namn, liksom att Ben Jonson föreslagits som utgivare. Oklart för mig fortfarande är om Uthaug vill göra gällande att raden om ringarna i Shakespeares testamente kan vara en förfalskning.

7. Uthaug tycks tro att jag icke vill veta något annat än vad jag tror mig veta. Kanske han har rätt, men jag vill snarare formulera det så att jag i en historisk fråga som denna vill skilja mellan yttre kvarlevor som dokument eller andra bevis och inre kriterier och hypoteser, vilka kan vara stödjande men icke avgörande. Jag vill snarare instämma i Mark Twains kommentar att Shakespeare kan jämföras med en brontosaurie på ett museum, med nio ben och sexhundra tunnor gips – med tillägget att skeptikernas brontosaurieskelett, som kanske står bredvid stratfordianernas, totalt saknar ben och bara består av gips. 

8. Uthaug tycks mena att stratfordianer som Bate, Shapiro och Greenblatt skulle göra hypoteser till säkra sanningar. Men problemet med exempelvis Greenblatts «new historicism» för många av oss är ju tvärtom dess godtycklighet i dess jämförelser mellan dramer och pamfletter, icke i att sanningar hamras fast.  

9. Det är för mig förvånande efter studium av John Russell Browns iakttagelser om «plays in performance» – han själv hänvisar bakåt till Allardyce Nicholl – att debatten om författarskapets upphovsperson sällan tar hänsyn till scenen. Utmärkande för Shakespeare är nämligen icke bara att hans texter exemplifierar djup bildning i många ämnen och vid beläsenhet, utan att han faktiskt kan skriva för scenen. Detta borde innebära att kandidater utan praktisk teatererfarenhet knappast kan komma i fråga som kandidater i upphovspersonfrågan. 

10. Skulle någon ha påstått att Uthaug vore galen? Icke jag i alla fall. I Bob Meyers intervju säger Uthaug själv att «someone» sagt «maybe I am a bit mad». Själv syftade jag mera allmänt med min fromma önskan. Vilken forskare som helst, också jag själv, riskerar sin mentala hälsa genom att länge haka upp sig i frågeställningar om det förflutna som knappast går att lösa. Vi kommer troligen aldrig att finna en författare till Shakespeares verk som tillfredsställer oss alla. Däremot finns det mycket annat att framgångsrikt utforska såväl om Shakespeares dramer som om hans tid.

                                                         (Publisert 12.08.23)