Makten avsatt och mansvärlden avklädd

Richard II är väl en pjäs som de flesta inte har något förhållande till i såväl Danmark som i Sverige.

richard II

av William Shakespeare

Översättning: Niels Brunse

Regi: Staffan Valdemar Holm

Bearbetning: Benedikte Hammershøy Nielsen och Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostymdesign: Bente Lykke Møller

Ljusdesign: Clement Irbil

Ljuddesign: Rasmus Kreiner

Det kongelige teater, Skuespilhuset, 15 september 2023

Den har aldrig uppförts i Danmark tidigare, och Niels Brunses fina översättning ligger här till grund, den kom redan 2014. Brunses översättningar av samtliga Shakespeares stycken blev också färdiga härom året och har hyllats i dansk media. Särskilt skådespelarna tycks älska den modernisering han gjort. Det leder till uppsättningar, givetvis. Undertecknad har fått till dels både hans Hamlet och Richard III, den förra invigde Skuespilhuset 2008 i Alexander Mørk Eidems regi. Den senare gjordes av kvällens regissör Staffan Valdemar Holm 2009. Det var en radikal omtolkning.

Richard II har i alla fall en viss historia i Norge. Stein Winge gjorde den på Det Norske Teatret 2005, med Ingunn Øyen i rollen som den psykologiskt komplexe och tvivlande kungen. Själv såg jag den första gången på Berliner ensemble i början av 00-talet i Claus Peymanns regi, med Michael Maertens i titelrollen. Bland kungadramerna hos Shakespeare är den skriven sent och beskriver början av det som var förspelet till det inbördeskrig som startade drygt 50 år senare och i engelsk historia kallas Rosornas krig. Två grenar av samma släkt, York och Lancaster, börjar kämpa om makten i Richard II. Först med Richard III blir konflikten avgjord, historiskt nästan 100 år senare. Att Shakespeare tagit sig friheter med fakta är omvittnat. Med dessa båda pjäser och de som ligger däremellan, Henry IV, Henry V (del 1 och 2) och Henry VI (del 1 och 2) finns hela sviten av hans historiedramer.

En vacklande despot

Kungen tittar ut genom ridån innan föreställningen ska börja och berättar att han är den så kallade Richard den andre, alltså inte alls den tredje, inte heller den förste. Han säger att han spelas av Olaf Johannessen, en helt annan och ovidkommande person.

Med denna lättsamma prolog tar Staffan Valdemar Holm ett grepp om det drama som publiken inte förväntas kunna så bra. Kungen släpper liksom motvilligt in publiken i sin historia med en överlägsen och något ironisk ursäkt för det elände som ska spelas upp. Mycket är ju hans fel. Ironin i tilltalet till salongen gör att man får en idé om kungens ambivalens. Han solar sig i glansen av sin makt och sitt stulna välstånd, men har svårt att ta beslut och drar på dem. Johannessen berättar också att han är på scenen ganska lite i början och inte kommer att vara där på en stund, men att han kommer tillbaka i slutet. Sagt och gjort. Greppet leder allas läsning av föreställningen, stycket handlar ju mycket om att förlora sin makt. Här ska vi få något ovanligt till livs. Annars handlar kungadramerna hos Shakespeare mest om att sträva efter eller att gripa makten, och så förlora livet som konsekvens. Här blir han avsatt och går in i det med öppna ögon. I slutändan blir han mördad.

«Englands husvært, ikke konge»

Holm har radikalt strukit hela första akten och delar av andra. Något som jag tror förvirrar publiken en del. Mitt sällskap, som inte kände stycket från förr, hade svårt att ta till sig handlingen till att börja med. Den startar istället med John av Gaunts tal på sin dödsbädd, om hur England ligger förött och en form av apokalyptisk vision visar sig. Hungersnöd härjar och kungamakten står inför förfall. Innan har den övriga ensemblen på sju män – förutom Mikkel Arndt och Olaf Johannessen som spelar sina roller hela tiden växlar de andra ständigt roller, även Nicolaj Kopernikus som bland annat spelar drottningen – legat på «daybeds», ryckande i spasmer och mardrömmar. Gaunts text framförs i en talkör när Richard stiger in på scenen. Efter sitt inledande tal till publiken möts han av kaos.

Greppet att börja mitt i påminner om att även Shakespeare har en flygande start, men han visar ju själva upprinnelsen till konflikten. Holm har däremot valt att börja där den accelererar.

Richard har i originalet kallat till sig sina släktingar Thomas Mowbray och Henry Bolingbroke, som båda hävdar att den andre konspirerar mot Richard. Richard beordrar dem då att i riddarrustning kämpa till döden för att lösa konflikten. Men rätt före kampen avbryter kungen genom att kasta sitt svärd till marken och dömer dem istället till landsflykt. Mowbray för evig tid, Bolingbroke får tio år – sedan plötsligt sex efter lite eftertanke. Det är ju ändå hans goda kusin. Här anar vi Richards svagheter och vacklande karaktär, med flera ödesdigra beslut efter varandra. Detta är akt ett, som Holm alltså har strukit.

Henry återvänder förstås strax till England för att ta tillbaka de egendomar som han menar att Richards lakejer håller på att förskingra. Hovet har kostat mycket pengar och kriget i Irland suger ut statskassan. Richard kommer strax tillbaka från härtåget och är redan slagen och i ruin när Henry stiger iland för att ta tillbaka sina egendomar. Richard gömmer sig på ett slott. Henry Bolingbroke samlar en stor del av adeln, den bara liksom plötsligt ställer sig på hans sida. York, som ska företräda kungamakten medan Richard är i Irland, visar sig än mer vankelmodig än kungen. Peder Holm Johansen gör honom till en sorglig, gammal man som egentligen har fått nog, men som tvingas till handling och försöker att handla klokt. Det blir bara värre.

Makt och värdighet
Att regissören valt att börja mitt i strömvirveln gör att man utmanas som publik. Det ruskar om och skapar orienteringsproblem. För min del fungerar det, men jag har läst stycket innan. Det är för att visa maktperspektivet. Temat är maktens mekanismer, vilka görs synliga och liksom avklädda, något som just Holm varit mycket bra på flera gånger tidigare i sin karriär. Psykologi har aldrig riktigt varit hans grej.

Henry säger sig inte vilja ha kronan och erbjuder ett avtal om maktdelning. Richard står med förödmjukelsen av att ha alltför lite att säga till om i en framtid som marionett. Richard ger då kronan till honom och blir formellt avsatt. Detta leder samtidigt till uppror hos befolkningen, som anar en statskupp och orättfärdiga anspråk på makten. För att kväsa det ser Henry till att låta mörda Richard, men får också stora samvetskval. Han förvisar Exton som utfört mordet påhans egen älskade kusin. Allt i denna tolkning expedieras snabbt och effektivt, liksom en mekanism som väloljat går sin gång, med maktens män springande som hjälpsamma narcissister allihop.

Mikkel Arndt gör Henry till en karl som verkar tillbakadragen och rent ödmjuk, men som ändå tycks drivas av en hemlig lust till ägande och makt, på vakt inför allt som sker omkring honom. När Johannessen ger kronan till Arndt trycker denne våldsamt ner den på hans huvud så att han tvingas ner på scengolvet. Det blir till en bild av en man som förlorar men som ändå handgripligt hävdar sin makt, enligt tidens sed given av Gud. Han har svårt att skiljas från den och fortsätter bete sig som en kung även efter att ha förlorat. Johannessen visar hur Richard gör krumsprång i sin logik, liksom en människa med tillfälliga minnesluckor och i psykosliknande tillstånd. Han pladdrar på och de andra lyssnar, till synes hålögt. Det är svårt att förstå varför han handlar som han gör, eller snarare att han inte alls handlar, vilket gör det till en djupt existentiell kris. Vad är det då som gör makten så attraktiv, egentligen? Richard är en lika stor narcissist som de värsta ledarna i vår samtid, verkar Holm vilja säga, på ett sätt fången i sin tid och sitt system.

Johannessen gör honom till en man som sakta blir medveten om att han måste avgå med döden för att behålla sin värdighet, därmed behålla makten in i döden för att alltid äga den. Det antipsykologiska i Holms tolkning skapar en stark psykologisk grund hos skådespelaren.

Bilder, text, budskap

Nicolaj Kopernikus å sin sida gör en spännande tolkning i den enda kvinnorollen, drottning Isabel, som handfallet och förtvivlat försöker motverka att makten glider ifrån dem. Scenen när drottningen sover och mimar till en aria av Händel har en ansats av dansteater och visar hennes inre kamp och ängslan över sin man, på ett sätt som nästan tar udden av men balanserar den ordrika texten. Holm tar sig dessa friheter, som sig bör. Det är nästan slitna klichéer, men Kopernikus kommer undan med det för att han gör det så elegant.

«Min dronning, kom. I morgen må jeg bort. Den tid, vi har til munterhed, er kort.» är en så kallad kuplett-replik hos Shakespeare, som för handlingen framåt. I inledningen av föreställningen lägger sig Johannessen bara stelt över Kopernikus, som skrevar med benen. En bild av en sista formell kärleksstund då kungen ska ut i fält efter den förmögne John av Gaunts död. Richards cynism visar hur han nu har krigskassa till sin kampanj mot Irland efter att ha ärvt Gaunt, som han bara väntat på skulle dö. På ett talande sätt visas att de är ett barnlöst kungapar. Det spelar stor roll i maktförskjutningen.

Mansvärlden

Salisbury (Peter Gilsfort) försöker att hålla ihop makten kring den allt mer tvivlande kungen. Gilsfort gjorde en liknande roll som Buckingham i Holms och Lykke Møllers Richard III på samma scen för nästan exakt fjorton år sedan. Scenen då var en skolsal, där ensemblen var två krigande ungdomsgäng. Det var samma typ av humor, då mer brutalt drastisk, rå och satirisk, alla försökte strypa varandra i ett ändlöst gängkrig där kvinnorna spelade en helt avgörande roll för att hetsa mot Richard (den hade förtjänat en nyuppsättning i Sverige just nu). Här är kvinnliga skådespelarefrånvarande i mansvärlden, sånär som på tre uppasserskor i guldfärgade balklänningar som serverar drinkar till männen mellan uppgörelserna. Männen är klädda i nutidens uniform, kostymer med olika nyanser av svart, svartblåttoch grått. Humorn är nedskruvad, mörk och bitter, ett mycket effektivt redskap i handlingen. När Richard talar till sin drottning efter att han har avsatts säger Shakespeares text att de byter hjärtan med varandra. Johannessen för sakligt sin kupade hand från sitt eget bröst och håller upp den som ett pumpande hjärta och trycker den sedan mot Kopernikus bröst. Man hör hjärtslag i högtalarna. Humorgreppet blir en vacker bild av deras sorgliga sista stund tillsammans.

En annan utmärkt (!) detalj är frånvaron av mikrofoner. Snart sagt alla uppsättningar på stora scener har så kallade myggmikrofoner på skådespelarna. Här talar man högt, tydligt och stort. Med andra ord ökar det känslan av storslagen teater, med samtidigt med en diskret och stilren dekor där skådespeleriets nyanser lyfts fram. Hela ensemblen spelar på topp.

När Johannessen i föreställningens vackraste scen just innan han mördas mimar till Henry Purcells «Cold Genius»-aria ur operan Kung Arthur stannar tiden till. Hans psykos har lett till ett katatoniskt tillstånd som gör att han utbrister i arians «Let me freeze again to death». Hela föreställningen tycks peka mot detta operaögonblick. Att lyckas med en så ofta använd Purcellmusik visar på mästerskap och ett förtroende för skådespelarens konst. Holm släpper sina skådespelare fria att ge av sina tolkningar.

Det visuella i Bente Lykke Møllers vackra och genomfört pessimistiska vision är en mansvärld som begår självmord. Spartanskt och enkel, med vridscenen som handlingsrum. Ofta promenerar skådespelarna runt den, eller som Johannessen utanför vridscenen medan handlingen försiggår i innersta cirkeln. Kanske är det historiens urskiva och tidens obönhörliga gång mot nästa kung – och nästa.

I slutet skjuts de alla ner en efter en på sina «daybeds», de sängar som maktens män har på sina kontor. Bara Henry står kvar i scenens mörker och duckar för kulorna.

(Publisert 28.09.2023)