En storartat lågmäld Norén

Bänkarna är oroande tomma på Trøndelag teaters stora scen denna premiärafton i november,

kanske är det en miss i bokningen? Det känns i alla fall mindre högtidligt så, med salongen lite mer än halvfull, som en vardagskväll – man kan breda ut benen, sitta lite var man vill. Jag tror att denna uppsättning kommer att vinna trönderna i längden då det både är som stark, klassisk teater den vinner sin publik, men också är en föreställning som gör att man lyssnar med spetsade öron till tonfallen i texten. 

Slitstyrka

Det är dristigt av teaterledingen att ge plats på stora scenen till detta projekt, som hade kunnat spelas på en av de mindre, intimare. Titeln är inte heller särskilt spännande, den är rent avtändande i sin dekonstruerande form. Tre pjäser, nedstrukna och nedpackade för att passa på en kväll: Natten är dagens mor är en timma 45, Kaos är granne med Gud 80 minuter, medan Stillheten är lite mer än en timma. Det finns för lite plats här att avslöja vad som är struket, men som vanligt är de mardrömslika sekvenserna inte med, som kanske mest är ämnade för skådespelarnas arbete med att fånga den plågade stämningen i det gamla värdshuset där pjäserna utspelas. Men att Lars Norén är en stor dramatiker, med ovanligt slitstarka texter, det är det inget tvivel om. Här får vi serverat det allra bästa. Nog lutar han sig väldigt mot amerikansk efterkrigsdramatik i sina 80-talspjäser, vilket är något som är igenkännbart i våra amerikaniserade nordiska länder. Starkast blir det när pjäserna fungerar som besvärjelser av hans egen uppväxt och till en utdrivning av hans egna demoner. Testade nu, två år efter hans död, blir det kännbart – betyder verkligen denna dramatik något i dag? Svar ja.

Välsittande

Skådespelarna är Trond-Ove Skrødal som pappan Martin, Janne Kokkin som modern Elin, Jo Saberniak som brodern Georg och Paal Herman Ims som dramatikern och poeten in spe David. En rätt igenom fulländad ensemble, utan att för den skull visa något stjärnskådespeleri. Sådant är vi lyckligt befriade ifrån numera på de flesta scener. Som regissör koncentrerar sig Stubø framför allt om skådespelarkonstens möte med texten.

Publiken sitter och hummar med, storskrattar och småskrattar, några intensivt framåtlutade, ivrigt lyssnande. De dricker också sitt vin, kanske lite bedövade av alla alkoholinfattade halvsanningar och lögner uppe på scenen. Kvartetten av skådespelare där spelar på toppen av sin förmåga på en i stort sett renskalad scen med få rekvisita och möbler, med scenljuset och scenrummet med sin teknik fullt synligt. Som var det en reading eller en öppen repetition. Stubø-style och välsittande elegant. Bøckmans projektioner på fondens rå tegelvägg används sparsamt, vilket är klokt. Jag hade gärna sett Skrødal och Kokkin sitta med ryggen emot publiken och bara lyssna på deras repliker en stund. Men man kan välja bort att se på projektionerna. De som däremot mer skapar stämning, som sveper över en glesbygd som troligen är Genarp i Skåne, en Norénsk, drömd barn- och ungdomstid, är så mycket mer stämningsskapande. Skådespelarnas ansikten och kroppar klipps in där och överlagras. Det ligger linje med det som spelas upp medan publiken går in och sätter sig inför den första akten/pjäsen. Klipp ur olika teveprogram om och intervjuer med Lars Norén, samt även med Jon Fosse, flimrar fram innan klockan slår föreställningsdags.

Personligen tycker jag inte att myggmikrofoner behövs. Härom månaden var det befriande att höra skådespelarnas egna röster och helt oförstärkta men ändå lågmälda i Staffan Valdemar Holms stora Richard II uppsättning på Det kongelige teater i Köpenhamn. Är vi inte snart färdiga med denna förkonstlade intimisering av teaterrummet som myggmikrofoner är ett uttryck för? Känslan av att vara på en musikal där replikerna måste höras är påfallande. Lyssnandet blir inte mindre för det, skådespelarnas teknik blir bara annorlunda.

Noréntraditionen

Denna Lars Noréns trilogi om hans familj (som kan läsas mot den yngre utmanaren Jon Fosse och hans trilogi, som tar avstamp i dennes egen släkthistoria) bör kunna intressera såväl Oslobor som Stockholmare. Någon av de större scenerna i dessa båda städer bör genast ta in Natten. Kaos. Stillheten. som gästspel. Inte minst för Lygres tydliga och rena bokmålsöversättning. Vi har här att göra med en presentation av en verklig klassiker, som både väcker till liv äldre uppsättningar och ger referenser till Lars Noréns egen betydelse för nordisk teater. Det är ytterst sällan att modern dramatik bildar en så stark tradition, och här har vi något som många faktiskt har ett förhållande till. Kjersti Horns numera närmast expressivt klassiska versioner av Natten är dagens mor 2015 och Kaos är granne med Gud 2017 på Nationaltheatret är samtidigt bara två i raden. Det är fint att Lygre är med här. Som dramatiker och översättare framstår han alltmer som en norsk arvtagare. Det finns ännu ingen Lygretradition och Jon Fosse är inte heller riktigt där än: Fossetraditionen kan anas bakom ett teatraliskt hörn, mest för att Norén verkade så många fler år, debuterade långt tidigare och spelades på de största scenerna i Sverige redan på 1970-talet.

Denna uppsättning tillåter ändå Paal Herman Ims som David att tala sin egen dialekt, á la Det Norske Teatret-tradition. Det bidrar till att göra språket nytt när man hör Lars Noréns realistiska repliker talas på ett sådant språk, inte direkt förhöjt, men man spetsar öronen: vad var det egentligen han eller hon sade i originalet? Norén är en modern klassiker och har påverkat generationer dramatiska författare.

Det lågt mälda

Vad som är struket är egentligen oviktigt, men bearbetningen håller hela vägen, utan några långörer eller allvarliga missar. Det är som byggt kring fadern i Natten, kring modern i Kaos, och mer kring dem alla i Stillheten. I den sista pjäsen tilåts även brodern Georg lyftas fram i all sin enkla, mänskliga förnuftighet. Den skrivande David, Lars Noréns alter ego, får stå för slutmonologen. Där har David just debuterat som författare, det har gått några år, modern är fortfarande sjuk i cancer. David begår flera självmordsförsök, sitter med jämna mellanrum på mentalsjukhus.

I slutet av Kaos. blir Ims sittande vid scenkanten och upprepar repliken ‹‹Jag vill att du ska dö››  medan Kokkin kommer in och ställer sig och ser på honom bakifrån, sedan går ljuset sakta ner. Önskan att denna familj ska försvinna är stark och moderns cancerdöd är ett paradoxalt hopp för dem alla. I Stillheten är sedan konflikten mellan David och modern starkare, nu mer i form av ett utfall från sonen. Han gör upp räkningen och har för länge sedan slutat beskydda den stackars modern från den egentligen hjälplöse fadern. Nu efter några år finns insikten hos honom om att hon istället har varit en dålig mor genom att hon har beskyddat fadern när han druckit som värst och svikit familjen som mest. Bladet är vänt. Vi har barnet som som nu beskyller den andra föräldern för att hålla maskineriet (självaste Norénfamiljen!) igång. Här finns samtidigt försoningen, det som måste sägas innan hon dör och känslan av att hon mår bra av att höra det. Det är ett lågmält, finstämt spel, Ims är nedtonad medan Kokkin sitter framåtböjd och tar emot.

Att Lars Norén långt senare satte sig och skrev en fjärde del som en slags epilog, kallad Efter Stillheten, bekräftar att han inte var helt färdig där. Eirik Stubø har gjort dessa pjäser tidigare. Han satte också upp Etter stillheten på Nationaltheatret 2021. Ironisk nog var detta ett av de sista stycken som Norén skrev. Även där är modern närvarande, men mötet med fadern är nu åter det som sätts på spel. Pjäsen har drag av uppgörelse, men är också en försoning med det som aldrig blev gjort och aldrig blev sagt. Försoningens process försvinner inte, den pågår.

Den bitska humorn i replikerna, beteendet hos personerna och det tredubbla lyssnandet efter tonfallen (Norén själv i pjäsen, skådespelarna på scenen, vi som ser på) är det bästa med Natten. Kaos. Stillheten. Lyssnadet efter tonfall, var får man det annars? På kollektivtrafiken? I alla poddkastares självhävdelser och iscensättningar? Här får vi ett teaterspel, där teaterns förslag visar människan i sin späda och sårbara ömklighet, där teatraliteten och förkonstlingen bidrar till det som är sannare, i alla fall upplevs som sant. Tonfallet samt det som känns äkta i det blir till en mild, paradoxalt vacker sorgesång över livet som enligt Lars Norén tycks vara fyllt av glädje, olycka, smärta.

(Publisert 12.11.2023)