Akademins Nobeltale til Jon Fosse

Allt bästa.

Edersmajestäter, ärade pristagare, mina damer och herrar.

Att träda in i Jon Fosses värld är att komma till en trakt av största oro och beslutsvånda.

Hans rika författarskap kretsar kring den enskilda människans vilsenhet och svårigheter att finna en väg i livet.

Vare sig han skriver prosa, dramatik eller lyrik, närmar han sig ett osäkert tillstånd som kan öppna en förbindelse med det gudomliga.

Här räcker inte de gängse orden till.

Men det sällsamma med Fosse är att han lyckas, som prismotiveringen lyder, att ge röst åt det osägbara.

Redan tidigt fångar Fosse det osägbara i det lilla prosastycket, jag kunde inte säga det till dig.

Vi möter en gammal man som inte kan bli kvitt.

Det glimrande minnet av något han inte förmått säga till sin älskade genom alla år.

Han kan inte glömma hennes blick när hon sitter ensam vid ett bord i skolmatsalen.

Och minnet har obevekligt bitit sig fast i honom. Inte ännu. Än på hennes dödsbädd är det möjligt.

Ord och liv har glidit isär.

Men när Fosse ger din gamle röst åt det omöjliga förvandlas det till en berörande elegi och triumf över språklösheten.

I det sena storverket Septologin som fullbordades 2021 är huvudpersonen Asle en åldrad målare som med bön vänder sig till en gud bortom alla begrepp och föreställningar i den kristne medeltidsmystiken Mester Eckharts anda.

Men både i det tidiga prosestycket som jag nämnde, och i den sena romanen är huvudpersonen uppfylld av en oro som skapar en spänning mellan det vardagliga och det gudomliga.

Det är denna oro som ger hela förhållandet, författarskapet, den inre dramatik.

Jon Fosse är ingen svår författare. Han använder de enklaste ord och skriver om erfarenheter som vi alla har en relation till.

Separation, död och sårbar kärlek.

Det svåra hos Fosse rör snarare vår beredskap att öppna oss för den existentiella osäkerhet som han ständigt känner.

Rörvid. Men att han är en av samtidens mest spelade dramatiker vittnar om att också denna vålda kan delas av många.

Det speciella med Fosses enkelhet är att den får djup och intensitet genom att upprepas och varieras.

I Fosses tidiga gastkramande roman Stäng gitarr där en mor låser ute och därmed skils från sin lärardotte är det paniken som blivit ett med språkformen.

I den skimrande berättelsen Morgon och kväll övergår oron i förundran och djup förtröstan där den gamle Johannes en morgon håller på att dö och hans verklighetssinne börjar svikta.

I Septologin blir den böjande prosan utan punkt ett med målaren Asles irrande tankar och suger in läsaren med hypnotisk kraft.

Antingen kretsar Fosse runt det osägbara som är de här verken, eller så väljer han tystnadens språk som är sin radikala förnyelse av värdstramatiken under 1990-talet.

Med början i det internationella genombrottet Någon kommer att komma upptäcker han möjligheten att låta språklösheten ta kropp i scenen.

På teatern måste allt inre komma ut och det som inte kan sägas måste också få en röst.

Och det sker i en lång rad emotionellt laddade pjäser som Namnet, Dröm om hösten eller Dödsvariationer.

Där vidgas också tiden där de döda tar plats i scenrummet.

Jon Fosse är den första Nobelpristagaren som har gjort det här.

Han är en av de Nobelpristagare i litteratur som skriver på nynorska. Och precis som sin store norske föregångare Tarjei Vesaas förenar han en stark lokal anknytning med en tro på samtidslitteraturens möjligheter.

Han skyr den slutgiltiga formuleringen, vilket gör det nästan omöjligt att citera honom.

Han är på så sätt ambivalensens och det oavgjordas mästare.

I hans värld vibrerar osäkerheten av ett hemligt ljus.

Kära Jon Fosse, tillåt mig att framföra den svenska akademins varma gratulationer

och be er stiga fram och motta Nobelpriset i litteratur ur hans Majestät Koningens hand.

(Publisert 10.12.2023)