Årets forestilling 2023

Ragnhild Tronstad: 

Ušllu Álbmotgaskasaš Teáhterriemut (Oslo Internasjonale Teaterfestival)

2023 har budt på flere scenekunstneriske høydepunkt, uten at én enkelthendelse skiller seg så mye ut at den overgår alle de andre. Likevel, når det står noe viktig på spill i verden utenfor teatret som kunsten kan relateres til hender det at publikumsopplevelsen får en ekstra dimensjon der man opplever seg selv som del av noe vesentlig og større: At man befinner seg akkurat der man burde være, på rett plass til rett tid. Slik hadde jeg det under Ušllu Álbmotgaskasaš Teáhterriemut (Oslo Internasjonale Teaterfestival), kuratert av Maria Utsi og Camara Lundestad Joof på Black Box Teater. Festivalen hadde fokus på arktiske urfolk og deres kunstneriske uttrykk, historier, estetiske og performative praksiser som ofte har en tett og naturlig forbindelse til livspraksis. Tilfeldigvis sammenfalt festivalen i tid med at urfolksrepresentanter aksjonerte utenfor departementene i Oslo i protest mot vindkraftanlegget på Fosen, som Høyesterett har slått fast er et brudd på urfolks rettigheter og krenker samenes rett til kulturutøvelse. Festivalens originale, rituelle og genuint nyskapende scenekunst forsterket opplevelsen og forståelsen av hva som står på spill. Et avsluttende, medrivende NordTing (Amund Sjølie Sveen) – der vi kunne stemme for en større representasjon av samisk kunst og kultur i Kulturrådets tildelinger, og ta stilling til om Sápmi burde skilles ut som et eget land – bidro ikke minst til følelsen av felles sak og fellesskap med vårt nordiske urfolk.

Berit Einemo Frøysland:

All the Way Around, Meg Stuart/Damaged Goods, Rimi/Imir Scenekunst 

Kanskje var det òg reisa dit, det å sette seg på bussen frå Bergen til Stavanger og sjå landskapet forandre seg, ta ferja over og stå ute i den varme aprilsola med svele og kaffi, som bidrog til at denne førestillinga vart eit høgdepunkt for meg i året som gjekk. Å få treffe Rimi/Imir-teamet gjorde opplevinga heilskapleg, å høyre bakgrunnen til denne institusjonen, frå verft, til daglegvare til progressivt scenekunstrom i regionen som programmerer internasjonale stjerner i samtidsdansen (t.d. Dana Michel og Trajal Harrell). Frå utsida ser det ut som tryllekunst – det er heilt unikt å trekke so store namn i so hyppig frekvens – i røynda er det vilje, samarbeid og høg arbeidsmoral som ligg bak. All the Way Around av Meg Stuart/Damaged Goods var ei riktig sterk oppleving – i sin enkle form makta den på ein lun, sjarmerande og handverksmessig måte å formidle kjærleik mellom menneske, musikk og dans. Meg Stuart og Doug Weiss på bass sto for konseptet med den intime jazzballade-konserten, med seg hadde dei pianist Mariana Carvalho. Førestillinga blenkjer enno i minnet – dansen var både desorientert, skråsikker og karakteristisk, musikken omfamnande, utstrekt og varleg – eg kjem til å hugse april 2023.

Ilse Ghekiere:

DJUPVASSTRÅKK by Julie and Cecilie Solberg

In the beginning of May, as spring reluctantly began showing its face, I saw DJUPVASSTRÅKK, a «by and in the lake» performance by the sisters Julie and Cecilie Solberg. Identical twins, the artist-duo poetically played in this project with the uncanniness of their almost, though not exact, ‘sameness’ and did this surrounded by the element of water. When their bodies, dressed up in brown wigs (natural looking, but also not) and giant rubber hands, entered the waters of Isdammen in Årvoll, I was guided through images and genres ranging from true crime to mythology and sci-fi. The Solbergs have found an interesting performative intersection, weaving in figure theatre with movement research and choreography. As the performance unfolds, the audience is taken from evening light to dusk, as the air turns cold and nature falls silent. DJUPVASSTRÅKK touched me deeply with its durational approach, offering an open meditation on the elements and the fictions they gradually reveal. Returning home, I could only wish for DJUPVASSTRÅKK to meet many more waters in Norway and abroad.
 

Cristina Gómez Baggethun: 

Billy the Kids samla verk, Nationaltheatret

Denne forestillingen bet seg fast i meg og slipper ikke taket. Den er basert på Michael Ondaatjes The Collected Works of Billy the Kid (1970); en løs blanding av dikt, kortprosa og fiktive intervjuer rundt den mytiske cowboyen som rakk å drepe 21 mennesker før han ble skutt ned som 21-åring. Eller det er i hvert fall det man tror om han. Ondaatje fortalte at det som lokket ham til prosjektet var nettopp at man egentlig vet så lite om Billy. Det gjordet at han kunne dikte fritt rundt hans liv. 

Flere av anmeldelsene klaget over at forestillingen ikke gjorde dem klokere på hvem Billy the Kid var. For meg fremstår det ganske klart at Billy, som så mange andre både før og etter, simpelthen var en guttunge som levde i helvete. Nettopp dette, at forestillingen så suverent viser hvordan det kan gå med en foreldreløs unggutt som vokser opp i ekstremt voldelige omgivelser, fascinerer meg med forestillingen. Spesielt fordi den gjør det uten noen form for sentimentalisme eller melodramatiske effekter, og absolutt uten å moralisere. 

Regissør Jonas Corell Petersen forteller at han valgte skuespillere som kunne ta avstand til karakterene: «De lever så tett på døden at de må ha en viss distanse for å være til stede.» Fem skuespillere veksler på å si fram Ondaatjes sterke tekster, alle er de både Billy og vennene og fiendene hans, og avstanden mellom disse er egentlig ikke så stor. Spillet er aldri realistisk: Skuespillerne forteller de mest groteske episodene uten å dykke inn i hverken smerten eller skrekken. Og på forunderlig vis gjør dette at jeg klarer å se inn i dem på en helt unik måte. 

Her bidrar også Ida Grimstads glimrende scenografi. Den består kun av et stort berg av gamle klær som snurrer rundt og rundt i en dreieskive midt på Torshovsteatrets runde scene. Berget får meg til å tenke på haugene med klær på tyske konsentrasjonsleirer. Gjennom hele forestillingen klyver skuespillerne seg opp og ned av dette berget av lik. Slitet er til å ta og føle på, også frykten og sorgen. Og selv om alle skuespillerne gjør en suveren jobb, faller jeg som som vanlig pladask for Helene Naustdal Bergsholm der hun sliter seg fremover med den spinkle kroppen sin.

Vold og krig sprer seg om en brann i disse dager. Situasjoner som den vi nå ser i Gaza viser hvor akutt vi trenger å forstå hva vold og uutholdelige levevilkår kan gjøre med unge sjeler, hvordan håpløse situasjoner kan få helt vanlige guttunger til å bli drapsmenn. Forestillinger som denne kan hjelpe oss med det. Men den hadde nok hjulpet hvis den var litt mer tilgjengelig.

Melanie Fieldseth:

Byggmeister Solness av Vinge/Müller, Det Norske Teatret, Frå form til famling av Solveig Styve Holte, Henie Onstad kunstsenter, Ivars kro av Mine Nilay Yalcin, Nordic Black Theatre

Den siste scenen av forestillingen 21. september så ut til å være av en bilulykke. Karosseriet av en ekte bil ble trillet ut på scenen. Inne i bilen var dukker av Ragnar og Kaja. Hvis jeg husker riktig sto Solness på scenen og iakttok det hele. Kanskje var den levende Ragnar også til stede? Jeg har grublet over denne scenen i lang tid. Var det en filmreferanse? Et forvarsel om skjebnen til Ragnar og Kaja etter byggmesterens død? 

Fortolkningsdybden som denne scenen er et eksempel på, er noe av det jeg setter størst pris på ved kunstnerskapet til teaterkompaniet Vinge/Müller. Det oser teaterkunnskap av deres arbeid. De rike og storslåtte scenebildene favner bredt og byr på mange mulige lesinger, samtidig som de fremstår spisset og med relevans. Slik åpner de teaterkunsten sin mot publikum og verdenen. Som paret som satt ved siden av meg på premieren oppglødende bemerket, ivrer man seg etter å diskutere alle inntrykkene. 

Den skarpe spissen ved akkurat denne forestillingen skyldes Vinge/Müllers evne til å konfrontere oss med den voldelige arven som preger vår kultur og samtid. De har pløyd dypt inn i Ibsens tekst og laget en treffsikker skildring av makt, maktmisbruk og avmakt. Ingen av scenene fanger tiden vi lever i bedre enn den med stridshodene Fat Man og Little Boy laget i stort format av papp. 

Med Byggmeister Solness forlanger Vinge/Müller tid og rom til å lage teater som ser samtiden i hvitøyet. Ved å rette en institusjons- og kulturkritisk pekefinger mot hvordan markedstenkning påvirker vilkårene for og forståelsen av teater som kunstart, spør de om forutsetningene for dette vil være til stede fremover.

     Frå form til famling viser oss hvordan kunstens språk kan åpne arkiv og minne oss på det som er glemt og tapt av så vel kunsthistorien som samfunnet for øvrig, på måter som overskrider tilgjengelig dokumentasjon og historieskriving. Prosjektet, som er en del av Holtes stipendiatarbeid i koreografi på Kunsthøgskolen i Oslo, er en konseptuelt sterk og gjennomarbeidet behandling av et historisk materiale som tar utgangspunkt i det banebrytende arbeidet til Høvik Ballett (1969–1989). Det henter sin styrke fra Holtes koreografiske praksis hvor hun over lang tid har utviklet metoder for tverrkunstnerisk og utøverorientert medforfatterskap, åpen kildebruk og arbeid med allerede eksisterende materiale og arkiv. Ved å la prosjektet utfolde seg både innendørs og utendørs på Henie Onstad Kunstsenter skaper Holte en koreografisk parallell til hvordan materialet beveger seg mellom kontekster og perspektiver.

Ivars kro er et godt eksempel på hvordan en nært personlig og lokalt forankret historie kan være utgangspunktet for betydningsfull scenekunst. Fortroligheten Yalcin har med historien om puben på Grønland som faren hennes eide og senere mistet, bruker hun til å trekke frem perspektiver på klasse, innvandring og byutvikling, hele tiden forankret og formidlet gjennom fortellingen om Ivars kro, familien sin og egne minner og refleksjoner. Yalcin beveger seg med letthet mellom den sosiale rammen av å være på pub, fortellerrollen og iscenesatte situasjoner. Ivars kro skaper en følelse av tilhørighet og engasjement uten å havne i sentimentalitetens fallgruver.     

Hedda Fredly:

Økohelter av Sticky, Djupvasstråkk av Julie og Cecilie Solberg, Black Box teater, My Twisted World av De Utvalgte, Teater Innlandet/ Black Box teater

Helt i starten av året så jeg ei av de mest oppløftende barneforestillingene jeg har opplevd på lenge: Økohelter av kollektivet Sticky er ei skarp, vakker og omsluttende danseforestilling, som virkelig skaper en opplevelse av nærhet og fellesskap med alle de koko rare skapningene som befinner seg i en frisk norsk skogbunn. 

Det har jo etter hvert blitt produsert en rekke forestillinger her til lands med et post-humantistisk/økologisk perspektiv. Håpet er gjerne at en desentralisering av mennesket i kunstmøtene vil skape større emosjonelt engasjement for alt som omgir oss, og slik mobilisere til kamp mot klimakatastrofen. Men der klimatematikk i barneforestillinger lett kan få varsellampene til å lyse, er Økohelter er noe helt annet enn moraliserende Blekkulf-teater. 

Med underlige sammenviklede kropper, en rekke utsøkte ritualer, karatespark, torden & brak, mye humor, stort alvor og enda større sensitivitet er det som om Økohelter jobber rett i kroppen og underbevisstheten til publikum. Forestillinga framhever virkelig «superkreftene til skogens arter og økosystemer», slik ambisjonen til kollektivet Sticky nettopp var. Og det skjer gjennom å bygge opp en sterk fellesskapsfølelse mellom alt og alle i rommet.

Også seinere på våren fikk jeg en direkte fysisk fornemmelse av de avanserte komposisjonene vi alle er del av i verden. Men i Cecilie og Julie SolbergsDjupvasstråkk skjedde på mer lavmælt, meditativt vis.  

Jeg tråkket med vadebukser ut i den iskalde Isdammen på Årvoll i Oslo, mens de to utøverne fløt stille rundt i vannskorpa. Og i løpet av en drøy time fikk de meg til å oppleve en underlig varhet mot både krusninger i vannskorpa, joggere på skogsstien like ved, pusten til de andre publikummerne ved siden av meg, Nøkken, druknede flyktninger i Middelhavet - og lykkelige, hekkende ender. 

Denne eiendommelige vesaaske sammenblandingen av det mørkest menneskelige og det uendelig idylliske naturscenariet opplevdes både brutal og beroligende på en gang. Liv og død føltes helt sammenviklet. Jeg skjønner fortsatt ikke helt hvordan de fikk det til.

Og til sist, men ikke minst: Den urovekkende, originale og uendelig menneskelige sceniske fortellinga My Twisted World hadde strengt tatt premiere på Teater Innlandet i 2022. Men siden jeg så den på Black Box teater først i 2023 og den har blitt spilt flere ganger i løpet av året, velger jeg å nominere den nå. På hypersmart vis kobler den sammen det politiske og det mest private. Med små geberder, men med enorm emosjonell effekt. 

Det er ikke sjelden jeg svimler ut fra teatersalen etter De Utvalgtes forestillinger, hudløst fylt av kjærlighet mot alt i verden. Her til og med mot incels, som ellers skremmer livskiten ut av meg. De Utvalgte klarer ofte å avdekke det mest sårbare i oss alle, og slik blir det vanskelig å se noe som helst menneskelig som skittent. Noen ganger overgår Norges sterkeste teaterkompani seg selv, slik de gjør med My Twisted World. Det går nesten ikke an å overdrive rosen.

Grethe Melby:

Piazza Dale, Teaterfestivalen i Fjaler

Årets beste teaterbegivenhet 2023 er etter min mening arrangementet Piazza Dale, der regissør Simen Formoe Hay satte hele teaterfestivalen i Fjaler i sving for å lage folkefest i anledning teaterfestivalen i Fjaler sitt tiårsjubileum. Jeg kommer aldri til å glemme talen til daværende ordfører Kjetil Høgseth Felde, en tale han absolutt ikke hadde skrevet selv.  Likevel lot han seg tillitsfullt iscenesette som en megaloman politiker med visjoner om å gjøre Dale sentrum om til en ekte italiensk piazza med importerte løshunder og gjøglere i tradisjonen etter comedia dell’arte. Det var ustyrtelig morsomt, men også en nydelig kommentar til den politiske valgkampen som foregikk samtidig som teaterfestivalen gikk av stabelen. En hel lørdag kveld ble Fjaler sentrum gjort om til en slags italiensk markedsplass, med salgsboder, gatemusikanter, rockeband og karnevaleske innslag. Her deltok lokale kor og spelemannslag, musikkorps og tilreisende rockeband – alt iscenesatt slik at fiksjon og virkelighet gled sammen på en måte som synliggjorde hvordan scenekunsten kan peke fremover og utover, mot det umulige, men også mot det som er mulig og som kan bli til noe, når alle tar del og danser i gatene, uten å ense at regnet høljer ned.  

Elin Lindberg: 

Oslo Internasjonale Teaterfestival, Tani Dibasey m.fl.: Sorte gutter gråter ikke, Hos Arne, Arne Lygre: I vårt sted, Nationaltheatret

Teateråret 2023 har vært preget av det mørke alvoret i verden rundt oss. Flere forestillinger har vært lyspunkter og gitt håp og tro på mennesket, tross alt det vanskelige.

Ušllu Álbmotgaskasaš Teáhterriemut 2023 – Oslo Internasjonale Teaterfestival 2023 på Black Box Teater i vår, er uten tvil den viktigste av alle årgangene av festivalen. Kanskje festivalen bare skal skifte navn permanent og bli en årlig samisk teaterfestival? Forestillingene hadde gjennomgående svært høy kunstnerisk kvalitet. Sterke inntrykk ga også presentasjonene og samtalene i mellomrommene mellom forestillingene. 

En annen teaterbegivenhet i 2023 var Sorte gutter gråter ikke der Tani Dibasey hadde regi. Det ble et knallsterkt lærestykke der fem unge menn konfronterer hverandre og publikum med sine erfaringer med tro og tvil, fedre og ære, rasisme og vold, sex, homofili og kultur.

Søndag 29. oktober arrangerte Motforestillinger en dugnadslesning av Gazamonologene på Nordic Black Theatre, fulgt av en appell ved Erik Fosse. Teksten ga et innblikk i krigsopplevelsene til barn og unge i Gaza. Det ble en av årets viktige teaterhendelser.

Øverst på pallen havner, i år som i fjor, Arne Lygre. I år med sitt seneste stykke I vårt sted. Etter kjempesuksessen medTid for glede, var det selvsagt store forventninger til det nye stykket til Lygre. Og ingen fare – han innfridde. Nationaltheatret satte stykket opp på Kanonhallen som igjen minner oss på det skammelige faktum at restaurering og nybygging av teatret ennå ikke er i gang. I vårt sted opplevdes mer som et kammerspill enn det foregående. Arbeid med relasjoner, mennesket som skjørt i en foranderlig verden og det grunnleggende behovet for å ha noen i livet sitt, er tema Lygre skriver om i tekstene sine. Det gjør han også her i det stille, men intense og formsterke I vårt sted. Ikke bare er det en god tekst, Sigrid Strøm Reibos regi er enkel og presis og får de fantastiske skuespillerne Gisken Armand, Ragnhild Tysse og Laila Goody til å skinne. Stykket treffer samtida så godt, samtidig som det løfter fram noe grunnleggende menneskelig som alle kan kjenne seg igjen i. Stykket formidler klokt og berørende en bønn om omsorg og kjærlighet.

Theresa Benér: 

Rädsla urholkar själen, Romeo och Julia på Malmö stadsteater, Inferno, Malmö Dockteater

Malmö stadsteater har under danska Kitte Wagners konstnärliga ledning blivit en alltmer vältrimmad teaterinstitution, inte minst tack vare dynamiska samarbeten med danska scenkonstnärer. Efter sex konstruktiva år blir Wagner nu VD på Dramaten, men hon lämnar Malmö med flaggan i topp.

De rosade danska regissörerna Helle Rossing och Sargun Oshana gjorde 2023 strålande egensinniga tolkningar, av Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen respektive Romeo och Julia.
Rossing var helt frigjord från Fassbinders kultfilm från 1974. I historien om den «omöjliga» relationen mellan en ung marockansk hamnarbetare och en medelålders, ordinär, svensk städerska byggde Rossing upp en scenisk fantasi som i rappt groteska former gisslade den svenska chauvinismen och vardagsrasismen.

Genom fantastiskt ensemblespel, där skådespelarna bar latexmasker som angav deras tillhörighet till olika etniska grupper, skapade Rossing en skrattspegel över vår samtids projiceringar och värderingar, samtidigt som hon höll fram den sanna kärleken mellan huvudpersonerna.

I motsvarande former formade Sargun Oshana en oemotståndligt originell version av Shakespeares Romeo och Julia. Första partiet iscensattes virtuost koreografiskt som stumfilm! Evighetsstrider pågick mellan släkterna Montague och Capulet, där medlemmarna likt stumma marionetter bankade på varandra, utan att någon egentligen kom ihåg varför de var i fejd.
Ur detta steg Romeo och Julia fram, med ett språk fött ur ren kärlek.

Oshanas grepp gjorde att tragedin blev desto starkare. Ur det unga parets revolutionära konflikt med släkternas hedersbegrepp och normer uppstod en psykedelisk mardröm, där alla blev inlåsta i destruktiv tomgång. Uppsättningen, som helgjutet förenade livemusik med scenens alla visuella element, var en teatral, poetisk fest av infall, associationer, stilgrepp och oväntade utspel.

I samma innovativa anda verkar den lilla frigruppen Malmö Dockteater, ledd av Erik Holmström, som fått en rad priser för sina enastående scenkonstverk. Med enkla små dockfigurer gjorda av toalettrullar, livevideo, atmosfärrik ljuddesign, och scenografier uppbyggda i flyttkartonger målar han med Inferno en nidbild av dagens prestationskultur. En framgångsrik regissör har hamnat i kris och lyckas inte leverera annat än tomhet till ivrigt väntande producenter och medarbetare.
Holmström blandar friskt från Dantes respektive Strindbergs Inferno och Fellinis 8 ½, för att inringa de absurda villkoren inom de kreativa industrierna. Finns det över huvud taget någon konstnärlig «frihet»? Det är roligt, tragiskt, ångestfyllt och väldigt pregnant. Konstnärligt genomför Holmström med ensemblens två aktörer ett virtuost kraftprov av komplext samspel och koordination.
Med dessa tre spetsuppsättningar visar sig Malmö 2023 som en vital teaterstad, mitt i den europeiska scenkonsten.

Erik Exe Christoffersen:

Natten, Aarhus teater

Natten er et spændende koncept, en teaterkoncert, som bringer mange virkemidler i spil: velkendte, danske sange fra højskolesangbogen, Ole Lukøje, musikalske ny- og re-kompositioner, en varieret bevægelig og funktionel scenografi, lys og røg og det store klassiske scenerum. Det er en multisensorisk rejse ind i nattens pulserende verden udfoldet gennem vores fælles sangskat og iscenesat med en visuel variation som et abstrakt modernistisk maleri i flere dimensioner. Natten har ikke et selvstændigt narrativ eller en bestemt fortælling. Det er stemninger, oplevelser, følelser, billeder og ord uden et overordnet handlingsforløb. Forestillingen har ikke dramaets form, men i højere grad ritualets, hvor sangen skaber ord, situationer, klange, rytmer og rim. Dramaturgien har således en løst associativ og affektiv karakter. Den følger dog fire dele: Natten falder på, Nattens vågne timer, Søvnens drømmefaser og Opvågning og slutter med lyset, der vender tilbage.

Roland Lysell: 

Mary Said What She Said, Robert Wilson/Isabelle Huppert, Bergmanfestivalen

I en guldram på den röda extraridån springer en vit hund med svarta öron och en svart fläck i halva ansiktet runt, runt, och jagar sin egen svans. Så inleds Robert Wilsons iscensättning av Darryl Pinckneys monolog Mary Said What She Said. Och där står hon, Maria Stuart / Mary i Isabelle Hupperts gestalt! Hon står alldeles stilla i några minuter som en silhuett mot en vitgrå bakgrund. Sedan rör hon sig, först nästan omärkbart framåt, i en stram precis koreografi över scenen – ibland snabbt, ibland överdrivet långsamt, men alltid extremt kontrollerat. En stolt upprorisk kvinna, på skoningslös väg mot döden. Pinckneys monolog är här ett ordflöde i ett rasande tempo, där Hupperts livepassager interfolieras med mimade partier där hon går i dialog med sin egen röst i playback. Rösten är mörk, ibland hes, grov och skrovlig, alltid nyanserad. I en gåtfull scen lyser Marys ansikte med öppen mun skrikigt grönt. I en av de starkaste scenerna rör sig Huppert diagonalt på scenen, fram och tillbaka, gång på gång, till Ludovic Einaudis lätt abstrakta musikaliska komposition. Hon är vänd mot publiken, först i framåtrörelsen, där hon slår framför sig med armarna. Sedan svänger hon armarna bakåt medan hon backar mot fonden med raska steg. Då och då tystnar Huppert helt och stannar upp i en frusen bild. Hennes stillhet hypnotiserar oss. Hennes andning ät hetsig under ordflödet, men tycks i de stumma scenerna helt stanna upp. Kort sagt: Hupperts Mary blir en staty! Ibland utstöter denna staty ett chockartat kraftigt skrik.
       Jacques Reynaud har designat en tätt åtsittande tung, mörk, höghalsad, fotsid klänning med guldtrådar, värdig en drottning, åt henne. Dräkten stänger in henne, tvingar henne antingen till stramt höviska gester, eller ibland till att totalt bryta den aristokratiska koden med hysteriskt fäktande arm- och handrörelser, ibland med fingrarna wilsonskt spretande. Frisyren, stramt bakåtkammad med hårknut, lyser i mahognybrunt. 
Wilsons dekor är minimalistisk, består nästan bara av ständigt skiftande starkt ljus. I en scen ser vi överraskande nog en stol. Färgskiftningarna som hos honom ofta är klara och bjärta är här reducerade till olika nyanser av grått och vitt med enstaka blå inslag. Bakgrunden mot Marys ibland mörklagda gestalt är ständigt kraftigt lysande och ständigt lätt varierad i denna ganska kalla färgskala. 
      Wilson besitter självironins konst utan att bli påträngande; i en blackout hör vi hans röst ur en högtalare: «Hi, I am here / I am not here».                  

Venke Sortland:                  

Livre d’images sans images, av Mette Edvardsen, Black Box teater. 

Jeg vil trekke frem Mette Edvardsen forestilling Livre d’images sans images som jeg så på Black Box Teater i juni i år. Forestillingen, der Mette og datteren Iben på 14 år er utøvere sammen, er vevet sammen av ulike tekstlige og musikalske fragmenter, først i form av ord og korte beskrivelser, så av ulike fortellinger. Fragmentene, som blir spilt av fra en platespiller, eller lest av Mette selv, danner en generator for å vekke minner, men også for å utforske nye bilder og meninger – kanskje begge deler i en og samme bevegelse. Gjennom avspilling og opplesning av fragmentene greier Mette og Iben dessuten å sette fingeren på det sosiale ved en historiefortellings-situasjon, og hvor det som fortelles påvirkes både av den som forteller, rommet det fortelles i, og de andre som lytter. Det som imidlertid gjorde sterkest inntrykk på meg, og som jeg har tenkt mye på siden, var at både vi i publikum og utøverne var plassert sittende nede på gulvet gjennom hele forestillingsforløpet, og at Mette og Iben flyttet seg rundt i rommet utelukkende ved å krabbe. Denne uformelle måten å innta og være i et rom på føltes som et viktig grep, som en kroppslig forankring av de mange referansene som forestillingen inneholder. En annen ting som gjorde inntrykk på meg var handlingen Iben og Mette brukte hele forestillingen på å gjennomføre, det å tegne en stor sirkel midt på scenegulvet og fargelegge den svart; ikke bare fordi det var så vakkert å se dem holde på med dette, men også fordi denne sirkelen kunne være så mange ting. Et hull å forsvinne i, å gjemme seg i eller glemme i, men også et sted for det som vi (enda) ikke kan sette ord på. 

Jeg vil også trekke frem Nordpolen Magiske Trikketransport av Feil Teater, som jeg så på Kloden Teater på Økern før jul. Forestillingen er i seg selv en fantastisk reise for 20 publikummere av gangen, der vi både får klatre gjennom en tunell som åpenbarer seg under senga til den tidligere trikkereparatøren, overnatte i foajeen på Nordpolen hotell, og kjøre undervannstrikk. Heldige er de barna som får oppleve denne reisen.

Svante Aulis Löwenborg:

Idol av Adrienn Hód, ArtMenök och Hodworks, DUNApart, Budapest, Natten. Kaos. Stillheten. Regi Eirik Stubø, Trøndelag Teater, Elektra av Richard Strauss, regi Ole Anders Tandberg, Den Norske Opera og Balett.

Bästa dansföreställning 2023: En av Ungerns största namn är koreografen Adrienn Hód, som med sitt kompani Hódworks envist arbetat på sedan 2007 med sin egen form av dokumentär dans och dansteater. Jag har sett dem flera gånger och denna förställning får mig att tappa hakan. Idol är gjord med lika många funktionshindrade och psykiskt varierade som assistenter och dansare. Först är det som en uppvisning från en workshop, med folk som i stort sett bara kan röra på ett finger och vad de kan göra med sin elrullstol. Dansaren bredvid är samtidigt vital som en atlet. Det sker egentligen ingenting, förrän en av männen i rullstolarna plötsligt reser sig upp och börjar gå över den tomma scenen. Det är ett magiskt ögonblick som ställer allt på huvudet. Idol är en föreställning som ställer ut allas förväntningar som en fälla, och den slår igen bakom oss, i en fantastistkt mänsklig och varm känsla av samhörighet och skönhet. Förhållandet mellan vi och dem försvinner, och alla i publiken blir berörda. Med sorg måste man tänka på att de på scenen inte har annat än institutionsvård eller sina egna familjers hjälp i Ungern, medan vi i Skandinavien har något så viktigt som Personlig assistens. Det finns en mild kritik mot att de tvingas leva utanför samhället och med denna föreställning visar Adreienn Hód vilken konceptuell mästare hon är.


Bästa teateruppsättning 2023: I Eirik Stubøs sakliga och närgående tolkning av Lars Noréns stora trilogi från 1980-talet kryper både Lars Noréns humor och de långa mörka uppgörelserna fram utan att man slår på trumman för den stora dramatiken. Det är lågmält, samtidigt som i ett grekiskt drama där våldet försiggår utanför scenen. Resultatet är fyra timmar njutbar teater.

Bästa musikteater 2023: Den danske regissören Nicolas Winding Refns miniserie för Netflix, Copenhagen Comboy, med sitt drömska förlopp i förorterna och på landsbygden utanför Köpenhamn, påminner starkt om opera i sin estetik. Det är denna jag först kommer att tänka på när jag ser Erlend Birkelands hus och kvinnorna som kommer ut ur det i första scenen av Elektra (regi Ole Anders Tandberg). De är «liksom» tjänstefolk, men man fattar att de troligtvis är tvångsprostituerade som har trafikerats som papperslösa flyktingar. Ett lik bärs ut, lindat med tejp i en plastsäck, och spår av blod finns på den slitna, putsade fasaden på husets vägg. Scenograf Birkelands förkärlek för färdigmonterade hus blir här en direkt hänvisning till slitna bostäder utanför storstäderna som kan hysa den ena hemskheten efter den andra. Att Elisabeth Teige fick Kritikerpriset för sin roll som Krysotemis var bara logiskt!

(Publisert 28.12.2023. Oppdatert med bidrag av Sortland og Löwenborg, 29.12.23)