Marknad eller forum för postnordisk dans?

Ice Hot Nordic Dance 2022 ägde rum under några tropiska sommardagar i slutet av juni/början av juli i Finlands huvudstad Helsingfors. Plattformen är

förlagd på flera av stadens stora scener men kretsar främst kring Tanssin talo, ett nytt danshus med två nybyggda scener, som i direkt anslutning till Zodiak, MUU Helsinki Contemporary Art Centre, Kabelfabriken och Teatermuseet fungerar som ett nav, och där majoriteten av programpunkterna äger rum. 

Bortsett från det uppenbara faktum att de flesta av scenrummen inte är anpassade till tropisk värme (som de flesta nordiska scener inte är), vilket skapade en ovanligt öppen och familjär stämning, blev några av de mest brännande frågorna hängande i luften – vad har den här typen av plattform för funktion och syfte idag i den nordiska dansekologin, med dess aktuella kulturpolitik och i de pågående klimat- som samhällskulturella förändringarna? 

För trots denna upplagas försök till att på olika sätt närma sig såväl frågor om makt som hållbarhet och ekologi genom tematiska samtal, hamnar plattformens egna sätt att förhålla sig till dessa, eller plattformens själva existens, aldrig under luppen. Och de få motsägande positioner plattformen artikulerar genererar fler frågor än svar.  

Kontext

I stunder önskar vi att vi enbart kunde se, samtal och skriva om det konstnärliga arbetet. Men konsten har aldrig stått fri från sin kontext och Ice Hot Nordic Dance Platform och liknande scenkonstmarknader utgör en väldigt specifik sådan, nämligen ett internt och marknadsorienterat sammanhang där publiken består av en sluten grupp konstnärliga ledare, curatorer, producenter och agenter vilket skapar ett slags kontextlöst vakuum. Istället för att uppleva och analysera hur de konstnärliga verken förhåller sig till och påverkar sin omgivning kräver sammanhanget att vi intellektuellt försöker iscensätta och föreställa oss detta – med andra ord inte en optimal situation för konstverk och konstnärer, som märkligt nog hamnar i skymundan trots att tillställningen ser ut att kretsa kring dem. 

Urval och format  

I institutionernas juryarbete, där de konstnärliga ledarna från respektive partnerorganisation ingår, framträder framförallt en känsla av nationell som institutionell representation snarare än curatorisk vision. Flera av produktionerna har direkta kopplingar till huvudarrangörernas institutioner, vilket kanhända hänger ihop med att parternas finansiella insats ökat betydligt. Med tanke på detta förefaller det sig kanske naturligt att plattformen utvecklar och förstärker identiteten som just dansmarknad i förhållande till de stora institutionerna och huvudstäderna?

2022 har plattformen prövat en modell med medcuratorer och nationella rådgivare i en ansats att decentralisera makt, skapa transparens i urvalsprocessen och nå fler konstnärer med open call, men detta har till synes ingen märkbar effekt på programmet och skapar än mer otydlighet i relation till just urvalsprocess och ansvar. 

Urvalet av föreställningar representerar kanhända inte heller de mest brännande uppslagen i det nordiska dansfältet; de djupgående dekoloniala danspraktikerna som tar form eller de mer-än-mänskliga perspektiv som alltmer genomsyrar verk och format. Men på något sätt sipprar de aktuella frågornas angelägenhet kanske igenom i programmets helhet trots allt, inte minst genom konstnärerna som medverkar i pitch-presentationsformatet More More More, som Harald Beharie [NO], Jenni-Elina von Bagh [FI] och Mirko Guido [DK] för att nämna några vars arbete lyfter angelägna frågor genom utmanande tankegods och kroppsliga praktiker, och överskrider vedertagna idéer om format och kanske till och med vad dans kan vara och göra. 

Även om pitch-presentationen följer i raden av olika marknadsliberala format, skapar den i sammanhanget en mer inkluderande, transparent och jämlik situation, där konstnärerna bibehåller sin integritet. Presentationerna uppfattas mer på konstnärernas egna villkor, och öppnar också upp för en både djupare som vidspänd förståelse av de konstnärliga angelägenheterna som upptar var konstnär. Därtill inkluderas även verk eller konstnärskap i olika format och stadier av konstnärlig process. Här kan en matchning mellan arrangör/curator/konstnärlig ledare och konstnärskap uppstå, som också kan sträcka sig över tid och lägga grund för mer fördjupade samarbeten. 

Bortom mänskliga perspektiv

Ett antal år tillbaka debatterades definitionen av dans flitigt i en svensk danskontext då det från vissa håll riktades kritik mot att dansen blivit alltför konceptualiserad eller akademiserad. Det påstods att dansen som kroppslig praktik fick stå tillbaka i förhållande till koreografin och dess grepp, och på så sätt skulle kunna gå miste om sin egenart. Men vad vi ser idag i en nordisk kontext är ett återvändande till det kroppsliga och sinnliga men med andra frågor och perspektiv – ett nyvunnet intresse för dansens historiska som rituella former och implikationer, men också nya former av somatiska praktiker med utgångspunkt i diversifierade mänskliga som icke-mänskliga kroppar, ofta förankrade i grundliga diskursiva som praktiska undersökningar och med en politisk aktualitet. Hur speglas denna utveckling under ICE HOT?

Rósa Ómarsdóttir [IS] undersöker en form av koreografiskt ekosystem i verket Spills där hon genom speglingar i och sammankopplingar med andra organiska som teknologiska väsen, ting och element söker sätt att förskjuta uppfattningen av den mänskliga kroppen. Stundom skiftar kroppen form och transformeras likt en kameleont, moment som suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Vissa ögonblick främmandegörs människokroppen genom ljudbaserad bortom-mänsklig kommunikation, mellan det amplifierade droppandet från smältande iskuber hängandes från taket och Ómarsdóttirs reptil-avatars fiskmunsliknande smackningar till svar; vid ett annat tillfälle tar kroppen formen av en sten eller bergskedja som i stillhet översköljs av vågor formade av scenrök.

Två verk som ivaratar och skapar rum för dansens rituella aspekter är Funeral av Lisen Ellard och Mattias Lech [SE] samt Hooman Sharifis [NO] The Dead Live On In Our Dreams. I Funeral skapas en kollektiv ceremoni för det som redan gått förlorat, men också ett rum, en förberedelse inför vad vi (som människor och mänsklighet) kan tänkas bli tvungna att ta avsked från framöver. För Hooman Sharifi är kroppsliga och mentala minnes- och sorgeprocesser snarare ett sätt att hålla det som gått förlorat vid liv. Genom en närmast shamanistisk sorgedans, ackompanjerad av persisk sitar, får vi bevittna en mängd kroppar, varelser och platser inta Sharifis kropp. Genom ett koreografiskt system av mantran och dansande besvärjelser tycks ett konstant flöde av minnen framkallas och återuppväckas, samtidigt som dem, i stunden de framträder och återupplivas, också omskrivs.

Ekologi

Plattformen har i år, och framöver, en ambition att tillämpa ett mer ekologiskt förhållningssätt i juryarbete och organisering – men vad betyder det egentligen? På hemsida och i tryckt program beskrivs olika aspekter av hur plattformen ska låta ett ekologiskt hållbarhetstänk vara en del i utformningen av programmet, samt vikten av att stärka den nordiska dansekologin. Som exempel ges användandet av LED-ljus som scenljus samt att stor del av programmet kan nås digitalt, både under och efter plattformens genomförande. Konstnärerna har erbjudits mer miljövänliga färdmedel och ekonomisk ersättning för att kunna stanna under plattformens alla dagar för att på så sätt maximera nätverkandet och potentiella arbetsmöjligheter. I urvalsprocessen har hållbarhetsaspekter tagits i beaktande i relation till produktion och turné. 

Men att de medverkande konstnärernas presentationer är underbetalda och att ersättningen för att stanna kvar resterande dagar motsvarar per diem, är kanske inte hållbarhetsstandard? Därtill kan de lokala konstnärerna inte ta del av föreställningar, presentationer, samtal och övrigt program, och de utvalda danskonstnärerna till Ice Hot får enbart tillträde till programpunkterna i mån av plats och får vänta utanför dörren för att se om de kommer in, medan arrangörer och programmerare passerar förbi. Hur ska Ice Hot kunna bidra till en hållbar dansekologi utan att värna mer om konstnärerna och den lokala miljön?

Den nordiska dansekologin behöver byggas upp från rötterna och i relation till den lokalitet den tar avstamp i. Här finns mycket att önska, i form av organisering, faktiska curatoriella grepp och alternativa former för turné och konstnärligt utbyte.

Rent konstnärligt är det tyvärr få ekologiska perspektiv som fått utrymme under Ice Hot 2022, men två exempel, som båda visas för en allmän publik på Tanssin talos nybyggda stora scen, är Moving in Concert och Vástádus eana – The answer is land.

Moving in Concert är ett meditativt och visuellt verk av Mette Ingvartsen [DK] för nio dansare. Här står lysrör och den kollektiva kroppen och rörelsen i fokus, i ett försök att likställa och undersöka mänskliga som teknologiska kroppar och material och dess alltmer flytande och avhängiga förhållande. Det är sterilt och spekulativt, men trots verkets tilltro till abstrakt formskapande och dramaturgi framkallas ett pedagogiskt narrativ som begränsar utrymmet för konstens mångbottnade och komplexa meningsskapande. 

Ett mer affektivt verk är Vástádus eana – The answer is land. Redan utanför Kabelfabriken slår Elle Sofe Saras [NO] verk an en ton av angelägenhet och kamp som inte lämnar någon, i varken publik eller ensemble, oberörd. Det är något stort vi alla erfar när ensemblen med merparten samiska dansare tar plats på torget utanför Tanssin talo liksom på den stora scenen. Jojken är det bärande elementet. Den förkroppsligar koreografin och verkets många historiska och samtida dimensioner – den är själva dansen. Kanske är det verkets liksom jojkens storhet, att den intar och på så sätt också förenar alla närvarande kroppar. 

Marknad eller forum för dans? 

Efter pandemi och i en utmanande världsbild tycks det vara ett överväldigande sug efter utväxling och konstnärlig diskussion inom dansfältet. Det är positivt att plattformen försökt ta fasta på detta. Paradoxalt nog tycks de betydande diskussionerna under Ice Hot ske i informella rum snarare än det publika programmet. Seminarierna följer plattformens officiella narrativ kring jämställdhet och hållbarhet, men går miste om ett mer mångfacetterat divergerande samtalsprogram med och för fler aktörer då tillställningen inte är öppen för publik eller danskonstfält i stort.

Kanske är det ett uttryck för att den nordiska regionen har blivit en mer ogenomtränglig, intrikat konstoffentlighet där det avgörande förändringsarbetet alltmer sker utanför de stora institutionerna och huvudstäderna, genom initiativ i olika skalor och oväntade nätverk. Sfärer där den kritiska diskussionen kring det postnordiska paradigmet sker, genom teorier och praktiker inom ekologi, queer, feminism, dekolonisering och klass, som påtalar och ifrågasätter den etnocentriska och västerländska förståelsen av dans som dominerar det så kallade nordiska fältet. Den här formen av förändringsarbete verkar just påbörjats bland de större institutionerna.

        Trots plattformens ambivalenta försök blir vårt bestående intryck att den trots allt förblir en marknad för dans. Men kanske det är just där, i ett marknadsomlopp, som Ice Hot Nordic Dance Platform kan tjäna ett större syfte – nämligen att utveckla en mer miljö- och turnévänlig infrastruktur i och för den nordiska regionen. Men för att bidra till ett mer hållbart ekosystem, som man uttrycker som mål, behöver plattformen skapa mer trovärdighet och transparens i sin egen position och intention.

        För att ivarata det dynamiskt växande dansfältet och dess kritiska konstnärliga praktiker efterlyses ett forum som ämnar kontextualisera och problematisera sig själv i större kulturhistoriska och samhälleliga perspektiv, och som har förmågan att bygga mer likvärdiga och hållbara relationer mellan konstnärer, institutioner, curatorer och publik. Vad vi ser framför oss är att det holistiska tänkandet också sätts i praktiken, som dansen ofta är ett gott exempel på, och i det här sammanhanget Vástádus eana – The answer is land ger en påminnelse om. Där det ömsesidiga beroendet i allt större grad får vara med i skapandet och implementerandet av hållbara ekologier och livscykler. Och kanske kan det här; mellan ett forum som tillvaratar de kritiska konstnärliga positionerna och en stärkt infrastruktur, uppstå en cyklisk rörelse som skulle kunna få kännbara positiva verkningar på fältet. Det här är något som dansekologin både behöver och bör begära.