Tjechovs Tre Systrar i ovisshetens tid

På bakre scenväggen projiceras familjen Prozorovs lövrika trädgård i svartvitt och vi får upplysningar i skrift om pjäs och plats, ungefär som på bio.

Trädgårdsbilden kommer att skifta under kvällen; en gång avlöses den av en gatubild från Moskva, mot slutet av en bild av marscherande soldater. Själva namnsdaglunchen för Irina, den yngsta av de tre systrarna, får vi aldrig se live utan blott som filmavsnitt. Då och då, projiceras mellansystern Masjas eller Irinas bild på väggen, så att deras sinnestillstånd skall bli observerbart även på de övre bänkraderna. När föreställningen är slut rullar rollistan upp på väggen, ungefär som på bio.

Att spela Tjechov 

I Sverige spelar man Tjechovs fyra stora pjäser Måsen, Onkel Vanja, Tre Systrar och Körsbärsträdgården ofta, alltför ofta. Alltför ofta misslyckas man nämligen. Pjäserna kräver sin regi, sin ensemble, sin lyhördhet för det sköra och sina långa timmar. En falsk ton kan kullkasta en hel föreställning. Tjechov kan spelas melankoliskt, längtansfullt och dröjande, ungefär som Stanislavskij gjorde på Konstnärliga Teatern i Moskva 1901, eller farsartat som Manfred Karge och Matthias Langhoff försökte med Körsbärsträdgården i Bochum 1981. Den idag mest givande traditionen torde vara en tredje, den existentiella, som vetter mot Becketts I väntan på Godot. Lyckligtvis är det den traditionen som regissören Eirik Stubø tydligast ansluter till på Kulturhuset Stadsteatern när han nu iscensätter Tjechov därstädes för tredje gången. Denna kalla vinter har han valt dramatikerns mest mångbottnade verk, Tre systrar. Till föregångarna på samma institutionsteater hör Otomar Krejča 1983 (minnesvärt) och Robert Wilson 2001. En Europaorienterad publik kan referera till Peter Steins legendariska tolkning på Schaubühne i Berlin 1984, som tidvis varit tillgänglig digitalt.

Stubøs Tjechov

Men Stubø har sin egen estetik och sin egen nästan tomma scen, där oviss väntan mera än nostalgisk längtan står i fokus. Sällan har Stadsteaterns stora breda scen verkat så vid och så tom. Irina (Carla Sehn) placerar sig vid sitt piano till vänster och Masja (Louise Peterhoff) sitter i första akt på en enkel stol till höger. Rekvisitan, bland annat en liten samovar, står på ett bord mitt på scenen och snett bakom befinner sig garnisonsläkaren Tjebutykins (Sten Ljunggren) mer bekväma länstol.

Lysande erfarna aktörer

Det är också Sten Ljunggrens (85) rollfigur som med torr utslätad men tydlig röst förklarar att han inte vet om han finns till eller inte i tredje akt, efter eldsvådan. Han har glömt vad han en gång har lärt sig och han har vållat en kvinnlig patients död. Strax skall Tjebutykin i ruset slå sönder Prozorovsystrarnas från modern ärvda klocka och inte veta om den har gått sönder eller inte. I fjärde och sista akt går Tjebutykin ut för att bevaka den olycksaliga duellen mellan baron Tusenbach (Adam Pålsson) och Soljonyj (Linus Troedsson). Baronen är trevlig, men en baron mer eller mindre gör detsamma, menar läkaren. Efter att ha meddelat systrarna dödsfallet försvinner han ut till höger nynnande sitt tara-ra-bom-tara. Illusionslös vet Tjebutykin hur fullständigt betydelselös han är. Den kvinna han älskat på avstånd är sedan länge död och Irina, hennes yngsta dotter, är snarast irriterad över den väldiga blomsterkorg han ger henne.

     En annan aktör som gör det mestadels osynliga i pjäsen synligt är Lars Lind (89) som Ferapont. På grund av sin dövhet har han svårt att kommunicera med Andrej Prozorov (Henrik Norlén), systrarnas broder och familjens överhuvud, numera landstingsman, inte professor i Moskva som systrarna hoppats. Missförstånden mellan budbäraren Ferapont och Prozorov blir en skrattspegel till pjäsens ständiga fokusering av djupare relationslöshet, starkt förstärkt av den fysiska distansen mellan rollfigurerna hos Stubø.

     Grynet Molvig (81) blir däremot aldrig riktigt tydlig som tjänstekvinnan Anfisa, inte ens när hon – i pjäsen får de flesta rollfigurer en bekännelsemonolog inför publiken – berättar hur bra hon fått det när hon fått följa med äldsta systern Olga (Tova Magnusson) och flyttat in i lärarbostaden.

Yngre aktörer – ett hopp?

En insats av helt annat slag gör den i TV ofta förekommande Adam Pålsson (35) som ivrig ung baron Tusenbach. Han lyfter fram det naivt optimistiska i rollfiguren, en officer som lämnat sin tjänst och trakasseras av sin förre kollega och rival Soljonyj. Rollfiguren fördjupas under de fyra akterna, men hans ofta förklarade kärlek till Irina möter aldrig gensvar. En förändring i iscensättningen, tyvärr misslyckad, sker när Stubø låter Soljonyj kyssa Irina, som ju hos Tjechov tar brutalt avstånd från hans uppvaktning. Om denne Tusenbach verkligen vill arbeta på tegelbruk som han säger, eller inte, är en öppen fråga. Trots sin hjärtegoda själ verkar han mest lämpad för sällskapslivet. Soljonyjs självbekännelse som beundrare av skalden Lermontov inför publiken blir i iscensättningen heller inte riktigt lyckad. Det bottenlösa hat mot Tusenbach han hyser i pjäsen blir aldrig riktigt begripligt.

     En enda rollfigur blir löjlig hos Stubø, åtminstone i första akt. Göran Ragnerstam tar som gymnasielärare Kulygin hela scenen i besittning med myndig stämma och maktfullkomliga rörelser. Mot slutet blir han systern Masjas inför allas ögon bedragne make och vi får en mer försonlig bild av honom; han väcker vår medkänsla till liv.

     Shanti Roney gör överste Versjinin till en hemmafilosoferande ömsint familjefar och han fyller aldrig pjäsens roll som elegant förförisk officer och faderssubstitut för stackars Masja. Hos Stubø uttrycks otrohet betydligt starkare än kärlek. Andrej Prozorovs vulgära hustru Natasja (Astrid Drettner), den invasiva växten i den vackra trädgården, bedrar sin make litet väl tydligt denna gång.

Systrarna själva

De tre systrarna själva blir styckevis litet vaga i denna iscensättning, där skönheten i deras vackra värld inte betonas. Den starkaste prestationen gör tveklöst Carla Sehn som den allt elegantare Irina. Stubø låter henne till och med sjunga vid pianot. Hon är den enda av de tre som bryter upp, fast besluten att skapa sig ett eget liv i självständighet. Tova Magnussons Olga blir i sin vänlighet litet vag och stoltheten spelas inte riktigt fram. Stubø har uppenbart inte intresserat sig för den spirande kärleken mellan Masja och Versjinin, som ibland annars tydligt mejslas fram i en kurva från akt till akt. Masja är klädd i svart, som i pjäsen, men inte i sorgkläder som markerar bundenheten vid den döde fadern. Hennes reaktion efter avskedet från Versjinin gestaltas som ett hysteriskt fysiskt utbrott på golvet, knappast förankrat i hennes tidigare reaktioner.

     Som helhet fungerar ensemblespelet dock alldeles utmärkt. Korta intensiva möten och frontala monologer mot publiken står i kontrast till den dominerande ödsligheten. I slutscenerna fokuseras det uppbrott mot det vi vet inte vad som Stubø så starkt vill betona. Detta är en gestaltning av oförmåga att handla, ett limbo, en värld mellan en dröm om Moskva omöjlig att förverkliga och ett likgiltigt liv i landsorten, där person efter person försvinner. Det är lätt att känna igen sig.

Kritisk epilog

För drygt tjugo år sedan, år 2001, anordnade Stadsteatern och dess dåvarande chef Peter Wahlqvist en rysk höst. Publiken skulle studera rysk dramatik kring ryska revolutionen. Idag låter Eirik Stubø Tjechov beledsagas av Jan Johanssons svenska jazzmusik, Bowie och Dylan. Det är som om han ville använda anglosachsisk och svensk populärkultur för att få oss förstå en rysk pjäs. Det hade inte behövts. Den sceniska gestaltningen står sig av egen kraft. Eirik Stubø har gett stockholmarna en i stort mycket välspelad Tjechovtolkning att reflektera över i en politiskt ytterst komplicerad tid.

(Publisert 27.02.2024)