Marknadsliberal kulturpolitik i ett postnordiskt tillstånd

Nyliberala reformer: I 2005 påbörjades ett omfattande reformeringsarbete av det nordiska kultursamarbetets strukturer, som på den tiden drevs av flera institut med skilda ansvarsområden (t.ex. bildkonst, scenkonst). Instituten gav utlopp för Nordiska ministerrådet för kulturs (MRK) politik, men med en relativt självständig ledning. För scenkonstens del resulterade detta bl.a. i nedläggningen av NordScen – Nordisk Dans och Teater i 2007. Det var ett besynnerligt beslut och överraskande brott då institutionen befann sig i en spännande utvecklingsfas som meningsproducent och operativ medaktör i scenkonstfältet, inte minst för det fria fältet (inspirerat av sin systerorganisation NIFCA – Nordic Institute for Contemporary Art, med fokus på bildkonst.) Man var tätt på olika konstnärliga tendenser och gav plats till diskursiv och konstnärlig utväxling för scenfältets konstnärliga aktörer genom seminarier och textproduktion, ofta genom internationella utväxlingar situerat i nordiska lokaliteter och kontexter. 2

Nordiska ministerrådet för kulturs reformiver kan kanske ses som en reaktion på samtidiga skeenden som digitalisering och EU-inträde, men ytterst handlade det om snävare ekonomiska ramar som inte gav utrymme för nya satsningar på grund av fasta kostnader vid institutionerna. 3 Agendan var klar: man önskade mer inflytande över vad kulturmedlen gick till och hur de fördelades. De frigjorda medlen överfördes till ett nyformat administrativt och förvaltande organ som kanaliserade bidrag genom stödprogram inom mobilitet (individuella rese- och vistelsestöd), residens (plattformar som erbjuder konstnärliga utbytesmöjligheter) och produktion: Nordisk Kulturkontakt. På det här sättet fick MRK manövreringsutrymme för att styra vilka satsningar som skulle göras genom att ta i bruk detta nya organ, som till skillnad från instituten saknar curatoriskt mandat.  

Skeendet är föga överraskande då en störtvåg av nyliberala reformer kom till liv i samtliga samhällsdomäner under 2000-talet och framöver, som inte minst innebar omfattande privatiseringar inom välfärden. Kulturpolitikerna var inte sena med att lyfta fram en entreprenöriell förståelse av konstnären och definiera konstfältet som en kreativ näring 4, där förändrade stödformer tvingade fram såväl olika företags- och bolagsformer som alltmer flexibla och geografiskt rörliga produktionsformer. Parallellt med denna utveckling står det nationella och nordiska inför en kritisk självrannsakan då ett mer komplext kulturellt paradigm framträtt. De perspektiv som nu synliggörs osäkrar och ifrågasätter den snäva, historiska som samtida, nationella självförståelsen och det homogena narrativ som hittills fått råda. Istället kallar de på mer heterogena, multipla berättelser rörande det nationella och nordiska. 5

Strax efter nedläggningen av de konstnärliga instituten sjösatte MRK, inom Nordisk Kulturkontakt, det kreativa näringsprogrammet Kreanord, där fokus var att stärka tvärsektoriella utbyten med konstfältet för ökad ekonomisk vinst och global konkurrenskraft. 6 MRKs nordiska kulturpolitik har sedan dess kommit att präglas av en instrumentell och näringsinriktad konstsyn, där man opererar med ett brett kulturbegrepp, som innefattas av strategiska mål som hållbar utveckling, barns rättigheter och jämställdhet, med konkreta satsningar inom ramen för Nordisk Kulturkontakt såsom fokus på arktis, civilsamhälle och mentorprogram. Detta är inte oväntat, men även om det ekonomiska stödet i huvudsak fördelas genom sakkunnigas rekommendationer är den instrumentella konstsynen som råder likväl besvärande.

I och med nedläggningen av NordScen förlorar det nordiska scenkonstfältet ett samlande organ, som i sitt slutskede önskade vara tätt på den scenkonstnärliga ekologin (på tvärs av konstarter och discipliner) och dess olika aktörer. Ett organ som opererade med växlande konstnärlig ledning (cuartorskap) som sammantaget skapade en kritisk diskurs kring dans, institutioner och centrum-periferi, liksom föreställningar om det nationella och nordiska.

Ice Hot Nordic Dance Platforms uppkomst

I detta kulturpolitiska skifte och frånvaro av ett konstnärligt nordiskt forum tog så de nordiska huvudstädernas danshus och dansinformationscenter initiativ till en gemensam dansplattform för att ombesörja vad man ser som den nordiska nyttan. De europeiska dansplattformarna fungerade som modell (kanske speciellt den tyska som utvecklades på tidigt 1990-tal), som ofta framställs i hyperboler kring att stärka eller vårda den egna dansscenen, men där det ytterst handlar om att marknadsföra dansscenen med hjälp av sina egna produktioner genom att introducera den för internationella presentatörer, och tillika vara en branschträff för de producerande leden i fältet. Den nordiska plattformen pitchas därmed påpassligt i en tid där just MRK söker denna form av näringsinriktad kulturpolitiska initiativ, och Ice Hot beviljas följaktligen ett mångårigt stöd och förverkligas i 2010. Men vad hände med de kritiska konstnärliga perspektiv som tidigare fått utrymme genom fördjupade curatoriella grepp? Får dagens kritiska och omprövande infallsvinklar det utrymme de behöver, då de går på tvärs med den nordiska kulturpolitikens rådande marknadsliberala hållning och de initiativ som fötts ur denna?  

Med denna kuliss är det således lätt att förstå att plattformen genom åren, och inte minst idag, brottas med frågor kring alltifrån utformning till urval. Hur återspeglas de kulturpolitiska riktlinjerna i plattformen; opererar man på självständig konstnärlig grund eller låter man sig instrumentaliseras och tillgodose marknadslogiken? Ska plattformen visa bredden av det nordiska danskonstfältet eller föra fram det nordiska dans- och koreografifältets specifika och mest angelägna konstnärliga frågeställningar, verk och konstnärskap?  

Fotnoter: 

1 Se Mariann Möller. 2021. Konst, kultur och kullerstenar – kort historik över nordiskt kultursamarbete och kulturinstitutionerna på Sveaborg sedan 1978. Helsingfors: Nordisk Kulturkontakt. Tillgänlig på: www.nordiskkulturkontakt.org/sv/nkk-publicerar-historik-over-de-nordiska-kulturinstitutionerna-pa-sveaborg/

2 T.ex. Connecting Barents som faciliterades av Ong Keng Seng i 2006, som var ett samarbete med de övriga nordiska konstnärliga instituten.

3 Mariann Möller. 2021. Konst, kultur och kullerstenar – kort historik över nordiskt kultursamarbete och kulturinstitutionerna på Sveaborg sedan 1978.  

4 Med inspiration från Richard Floridas tankar om den västerländska post-industriella stadsutvecklingen, där konst-kultur är bärande som instrumentella faktorer i form av näring och för att skapa attraktiv

5 Där är den säregna nordiska exceptionalismen ofta skymmer sikten för nordiska organs inblandning i att befästa
den historiska ordningen istället för att förändra den. Lundström, Catrin & Hübinette, Tobias (2020). Vit melankoli:
en analys av en nation i kris. Göteborg: Makadam

6 Kreanord pågick 2008-2015. I programutvärderingen framgår att det främsta resultatet var att stärka samarbetet
på tjänstemanna- och politisk nivå för att utveckla nya kulturpolicies inom kulturnäringen. Tillgänlig på:
https://www.norden.org/sv/publication/utvardering-av-kreanord