«Pandemi, blackout, ræva»

Kvinner i mørket

Av Iryna Serebriakova och Masha Denisova

Översättning: Dina Roll-Hansen

Idé och framförande: Julia Schacht, Lisa Loven Kongsli

Regi: Andrea Eckerbom

Scenografi: Katarina Caspersen

Vega Scene, 2 mars 2024

Föreställningen Kvinner i mørket öppnar i mörker, men det är också en pjäs som vill illustrera eller kanske illuminera att de personer som den handlar om, i Kyiv hösten 2022, i stort sett tillbringar halva dygnet helt i mörker. Den utspelas i olika källare, trapphus, undergångar och lägenheter. Stycket av Iryna Serebriakova och Masha Denisova är baserat på intervjuer med 15 kvinnor som upplever bombningarna av den ukrainska huvudstaden.

Mörkläggning

Men varför ska det då vara nästan helt mörkt på scenen mest hela tiden, är det för att vi ska känna hur det är – utan att verkligen känna det? Det finns ingen poäng med en mörkläggning av teatern under hela föreställningen. Detta är ju teater – inte en källare i Kyiv 2022. Att med enkla medel illustrera hur saker och ting känns, för att få empati, genom att låta publiken träda in i de utsattas existensrum kräver mycket starkare medel. Här undviker man dessa starkare medel. Det tillhör ett av problemen med den här uppsättningen.

Redan i början säger personalen som sköter insläppet att vi i publiken ska gå ut genom bakdörren när det hela är slut. Efteråt delas stearinljus ut i dörren. Var det därför de ville att man skulle gå ut genom en bakdörr, för att hämta ett ljus? Eller kanske för att uppleva Oslonattens mörker och jämföra den med Kyiv? Det känns ofullbordat, framimproviserat och kanske lite snabbrepeterat.

Sympatiska lösningar

Det är två unga skådespelare mitt i karriären på scenen, Julia Schacht och Lisa Loven Kongsli, och de har säkert velat detta väldigt mycket. Man har fått stöd av Den norske Helsingforskomité och på måndagskvällen efter premiärhelgen är det ett publiksamtal om krigets påverkan på ukrainsk kvinnokamp och jämlikhet. Det är bra, det vill vi ha mer av, men när teatern är så illustrativ i förhållande till sitt ämne görs den nästan ovidkommande. Man går runt med LED-lampor och belyser varandra, låter publiken lysa upp den kvinna som talar, en modelljärnväg på golvet med en stark LED på tågsettets lok rullar runt och visar skuggor på väggarna, från vanliga föremål i hemmet som ställt upp i banans väg. De blir till stadens gator, kanske även husruiner. Det hade fungerat lika bra med en enkel reading. Andrea Eckerboms regi och Katarina Caspersen scenografi har tafatta lösningar, men är samtidigt sympatiska. En skådespelare stampar i golvet för att visa på störande grannar när den andra talar. Ljudet av en mansstämma i högtalarna (vem som läst in dem framgår inte) läser upp offentliga myndighetsbeslut, texter från nyhetstjänster, små anekdoter ur sociala media, annonsering från grannar som samverkar om hur de ska planera för att stänga av strömmen i sina bostäder, för att ransonera med gas och diesel.

Anekdoter

Detta hindrar inte de som står bakom föreställningen att kunna förmedla en del anekdoter från krigets Ukraina på ett fint sätt. Flera spelscener innehåller berättelser värda att lägga på minnet, just för att de är äkta vittnesmål. Som den inledande historien Julia Schacht berättar om kvinnan som möter sin 70-årige granne, som visar sig vara en pensionerad officer från säkerhetstjänsten med förbindelser till den ryska. Hon får av honom höra att om hon ställer upp på en del intimitet med honom så ska han se till att man låter henne gå fri i nästa attack mot huvudstaden.

Eller den mer humoristiskt vinklade historien om kvinnan som gett upp arbetet med att bygga sig en image och fantiserar om att vi sektledare istället – hon ska bli helt totalitär, men hon ska bjuda på goda kakor för att locka folk till sig! I texten finns situationer som förmedlar känslor av gemenskap. Som att oväntade saker gör folk glada, när exempelvis militären står och röker ute på gatan, och de civila ser på dem. De vet att det är förbjudet att röka på offentliga platser i Ukraina. Detta gör den berättande kvinnan glad, eftersom det tyder på att det finns normalitet någonstans, med lagar som det går att bryta mot. Det betyder mycket när man inser att folk fortfarande bryr sig om sådant.

Den bästa historien kommer allra sist, och «spoiler alert»: en kvinna har av en beundrande granne mottagit en dikt, hon har stört sig på underskriften «Tack för allt/Sergej» eftersom de inte ens känner varandra. När hon sedan står ute i en undergång och skräckslaget ser mot luftvärnets bombardemang av anfallande missiler, tänker hon att om hon träffas av splitter och dör så kanske man under obduktionen av hennes lik finner denna dikt i hennes ficka – och vad ska då hennes man säga?

Representation

Denna galghumor bildar samtidigt en heteronormativ bild. Pjäsen ger ingen uppfattning om något annat. För att möjligen spränga in andra sorts sanningar hade det varit fint om man kunnat få med en bredare palett än den traditionella kärnfamiljens, särskilt när man ska debattera kvinnors ställning under brinnande krig. De 15 intervjuade kvinnornas personlighet kommer inte heller fram. Det är anekdotiskt och icke-representativt, ungefär som när en TV-journalist fångar upp människor ute på stan.

Ukraina var en stapplande liberal demokrati när ryssarna anföll i Donetsk och Luhansk 2014. Ännu mer stapplande 2022, då ett nytt steg tagits med valet av Zelenskij 2019. När texten i föreställningen också beskriver att det inte finns någon som jobbar längre i Ukraina, så anar man att detta varade endast en kort period. Det som har rapporterats sedan dess är snarast att de allra flesta jobbar hårt och plikttroget, civilt eller militärt. Detta förminskar den aktuella textens förmåga att handla om andra saker än just hösten 2022. Det är lätt att istället undra hur det är att befinna sig i Kiev just nu, i mars 2024, efter två år av fullt krig. Det finns det gott om vittnesmål om i daglig media.

Personerna bakom

«I en tid när Ukraina snarare förknippas med begreppet ‘theatre of war’ än med scenkonst, spelar de riktiga teatrarna på liv och död inför fullsatta salonger», skrev Sofia Nyblom i Dagens Nyheter 19 december i sin rapport om teatern i Ukraina. Det är nog helt riktigt beskrivet. För Lisa Loven Kongsli och Julia Schacht är tydligen dokumentärt drama och verklighetsskildringar typiskt för deras konstnärliga erfarenheter. Föreställningen framstår närmast som aktivistisk. Man vill göra en insats för Ukraina, och det är ju fint. Loven Kongsli har gått från huvudrollen i Ruben Östlunds succéfilm Turist, över amerikanska produktioner som Wonder Woman till tematiska samhällsskildringar på film och teve. Dessa handlar om saker som svensk asylpolitik och om tobakslobbyism. Hon har en roll i den kommande Quislings siste dager av Erik Poppe. Att hon och motspelaren Julia Schacht står bakom själva ídén med denna uppsättning är klart uttalat, Schacht har också hon en snart diger lista med projekt som visar på engagemang, hon låg bakom TV-serien Melk 2017 och har varit med i en rad med filmer och teveserier samt verkar som producent för Den Unge Scenen - Akademiet. Alltmedan regissören Andrea Eckerbom presenteras som att hon övar på teater och personregi efter två långfilmer och jobb som castingansvarig, samt reklamfilmmakare. Eckerbom är i läroprocess.

När jag läser om dem som står bakom, de är inte någon performance- eller teatergrupp eller anställda på en teaterinstitution, så bekräftar det att man i en tillfällig konstellation har försökt hitta rimliga lösningar på ett billigt sätt. Det är Loven Kongsli och Schacht som själva producerat i samarbete med Vega scene. Man försöker vara flink och uppfinningsrik med små resurser. Jag hade gärna sett en stramare produktion, mer berättad rakt på sak, istället för att gömma undan anekdoter i påhittighet.

Igenkänningsfaktorn

De ukrainska manusförfattarna har sagt att de inte velat berätta om krigets allra brutalaste sidor. Kanske det fungerar bra för deras publik i hemlandet. Frågan går då till teamet bakom uppsättningen: varför har man valt en text som ser ut att vilja göra krigets vardag till vår? Varför skulle krigets banala realiteter verka starkare än dess brutalitet? Det positiva som visas här i underförstådd mening är att folk i Kiev, Charkiv, Odessa, Lviv och andra städer hela tiden går på teater och får sådana här pjäser serverade för att reflektera kring den verklighet som de står mitt uppe i. Teatern har med detta fått en annan roll än före det fullskaliga kriget. Repliken «pandemi, blackout, ræva» är talande. Man har gått från ont till värre – till värst!

Bomb Shelter Night

Som teaterpjäs spelad i Norge blir Kvinner i mørket med andra ord mindre intressant när den inte arrangeras som en dokumentär fiktion, som exempelvis den Bomb Shelter Night, som Det Norske Teatret gjorde 2022 i samarbete med Dakh Daughters från Kiev, vilka gästade med sin föreställning Dance Macabre. Där fick man känna på att vara under bombräd, på Vega scene är det mest ett återberättande, vilket gör spelet med Led-lampor i mörker till något teatralt pålagt.

Det är mer som att göra deras sak till vår sak, att till och med tala deras sak. Flera frågor radar upp sig i anslutning till detta: har krig blivit helt främmande för oss? Och med tanke på styckets svenska regissör: genom Sveriges närmandet till NATO och nu i dagarna NATO-anslutningen har detta intensiverat debatten om krigets verklighet. Detta har gjort att många svenskar känner oron för krig in på bara skinnet. Har detta alls varit en fråga för teamet här?

Publisert 12.03.24