Ett kusligt och fängslande flickrum

Det är en helvetisk värld som en blond klofrau (toalettvakt) ledsagar oss in i på Turteatern. Hon leder oss bland annat förbi några uppstoppade lamm

och helvete är bara en bastu

Av Katja Brunner

Översättning: Linus Kollberg

På scen: Maria Zakrisson Mortensson

Regi: Marie Nikazm Bakken

Scenografi, kostym, mask och rekvisita: Julia Herskovits

Ljusdesign: Christoffer Lloyd

Ljuddesign: Elize Arvefjord

Premiär den 13 april på Turteatern

fram till något som liknar ingången till en bastu. Här väntar oss yvig, associationsrik och fascinerande teater i ett skrämmande och på samma gång nästan sagoaktigt universum, skapat av regissören Marie Nikazm Bakken, Turteaterns konstnärlige ledare, och scenografen Julia Herskovits. De samarbetade även i Nibelüngens ring 2.0, en serieteater i 15 avsnitt som hade premiär för ett drygt år sedan.

Vi har hamnat i en klaustrofobisk källare, ett rosa flickrum med idolaffischer på väggarna – Leonardo di Caprio och Britney Spears – dit inget dagsljus når in. Och där skräpestetiken frodas. Här samlas bebisdockor i papperskorgar och skelett tar plats på scen. Ett draperi som föreställer en mur döljer ett inre rum, som kan leda tankarna till allt från livmoder till brottsplats. Runt väggarna står det skrivet «Källaren är mitt kungarike». Här har «Hon där nere» skapat någon form av hem till sig själv och barnen, om än ett sjavigt sådant. Ovanför henne bor hennes våldtäktsman – och pappa, som håller dem fångna. Och helvetet är bara en bastu tar avstamp i Elisabeth Fritzls otäcka historia, hon var inlåst i källaren hos sin pappa Josef under 24 år och blev våldtagen gång på gång på gång.

Pjäs som ger mersmak

Den unga, hyllade, schweiziska dramatikern Katja Brunners pjäs skildrar maktutövning och hur våldet har färgat vår historia fram till idag – i synnerhet våldet mot kvinnor. Liksom hur vi normaliserar det som är outhärdligt, för att överleva. Mycket kretsar också kring det kroppsliga, kring blod och födande. I manuset ingår rader om att könet är ett sår och att livmodern är en farlig plats.

Det hela börjar med att vi tas med till Edens lustgård, Eva och den förbjudna frukten, sedan får vi ta del av kolonisatören John Smiths förhållande med den unga Pocahontas och därefter snabbt vidare till Romarriket där nyfödda flickebarn betraktas som skräp och slängs på sophögen.

Det är första gången som någon av Katja Brunners dramer spelas i Norden. Temat övergrepp tycks ha återkommit i flera av hennes tidigare pjäser och det ingår alltså i allra högsta grad även i denna, hennes andra, skriven 2013. Den ger mig mersmak. Tankarna går lätt till Elfriede Jelineks dramatik – ilskan mot patriarkatet, den språkliga spänsten, de populärkulturella inslagen och att de båda har skrivit om Josef Fritzl och hans brott. 2014 spelades Jelineks Faust och Faustin and out på Göteborgs stadsteater, där hon i sitt sekundärdrama utgick från fallet Frizl.

Elisabeth Fritzl födde totalt sju barn under sin fångenskap i källaren, varav ett av dem dog. «Hon där nere» berättar att hon fött tolv barn och när hennes trettonde är på väg vill hon att det ska få en annorlunda tillvaro än de andra: «Du är utvald att inte tillhöra oss», säger hon, varpå barnet sänds ut i världen och ombes att inte välja något av de två könen utan skapa ett nytt. På scen dyker det sedan upp en gigantisk snigel – en hermafrodit.

I starten av föreställningen blir jag lite orolig för att flamsighet och knashumor ska ta över iscensättningen, men den oron försvinner i den scen där vi för första gången får stifta närmare bekantskap med «Hon där nere» med sitt knäveckslånga, korpsvarta hår och sina håliga, svartskuggade ögon. Maria Zakrisson Mortensson växlar om, tonar ner det lekfulla och uppskruvade och adderar istället något isande till sin gestaltning. Hennes roll berättar om övergreppen som om de vore bagateller, något vardagligt – ett sätt att överleva. Samtidigt kan man känna hennes raseri sjuda därunder medan hon försöker sopa det skitiga golvet rent.

Föds ut ur mörkret

I nära tre timmar står Maria Zakrisson Mortensson ensam på scen, kastar sig mellan humor och smärtpunkter, det är inte många stunder som hon tappar sitt grepp om mig. Här skildras hur kvinnor blivit offer för våld, men det finns ingenting i hennes gestaltning som signalerar offerskap. Tvärtom. Hon tar sig an många roller – alltifrån en trenchcoatklädd man, tänk privatdetektiv, som kåtar upp sig över en mördad filippinska till en kvinna i dirndl-klänning som fiskar upp sitt vänstra, långa hängbröst och använder det som mobil. Och så har vi «Hon där nere» som försöker intala sig att enda problemet med att inte få komma ut i dagsljus är att man kan få rakit. Till slut kommer hon att födas ut ur detta helvete och det verkar som att samhället och stjärnhimlen väntar på henne.

I en intervju på Turteaterns hemsida (från 2021) säger Marie Nikazm Bakken att denna teater är «en plats där smutsen får bli poesi». Det lyckas de definitivt med i denna uppsättning. Den som uppskattar nyansering och subtiliteter har kanske inte så mycket att hämta här. Däremot får vi ta del av en egensinnig, rolig och ursinnig föreställning, fylld av galenskap och fantasi, som stannar kvar i mig med en dov efterklang.

(Publisert 26.04.2024)