Liv Bernhoft Osa i «Og verden forsvinner sikkert med meg», regi: Mari Kjeldstadli. Nationaltheatret, Torshov 2024. Foto. Erika Hebbert

Frustrationer på ålderns höst

Trots en välspelande kvartett med skådespelerskor i sina bästa år och goda intentioner når Sibylle Bergs text inte riktigt fram på Torshovteatret. Ändå finns en stor behållning i att den visar på en tradition av satir och aktivism som kanske särskilt nu är stark inom tyskspråkig teater.

En kvinna har utfört ett sprängdåd, och förlorat en arm och ett ben, och ligger därför på en intensivavdelning. Det är utgårngspunkten. Kvartetten Marika Enstad, Andrine Sæther, Marte Magnusdotter Solem och Liv Bernhoft

og verden forsvinner sikkert med meg

Av Sibylle Berg

Översättning: Elisabeth Beanca Halvorsen

Regi: Mari Vatne Kjeldstadli

Scenografi och ljusdesign: Norunn Standal

Kostymdesign: Synne Reichelt Føreland

Musikaliskt ansvarig: Simon Revholt

Ljuddesign: Stian Kristensen

Maskdesign: Marte Billington

Dramaturg: Elin Amundsen Grinaker

Koreografisk assistent: Magnus Myhr

Nationaltheatret, Torshovteatret, 19 april 2024

Osa ligger där i patientkläder som man får på sjukhus, med knäppning bak, här mer liknande enklare tvångströjor, för att binda gamla människor vid sängen. På slutet kommer de ut klädda som till fest. Bernhoft Osa leder an pratet, de tre andra fyller i och agerar självständiga röster, men de är alla en och samma kvinna som inför döden vill ha svar.

Livets uteblivna fest

Och det må vara hänt med dessa festkläder i slutet av föreställningen: denna livets fest har gått dem förbi, liksom själva livet, men de är kvar där med sina förbittrade tirader om alla relationella fiaskon och politiska besvikelser. De riktar berättelsen ut mot publiken, som sitter uppradad runt hela scenen, med milda stämmor, men utan den vrede som är dess kännetecken. Det fungerar inte så bra. Sibylle Berg blir tamare än vad hon är. Som arvtagare till Elfriede Jelinek – och längre tillbaka bärsärken Bernhard – kräver pjäsen en större frenesi för att fungera fullt ut. Ilskna människor är dessutom mer komiska än mjukt förstående och försiktiga kvinnoskepnader. Men det får skyllas Kjeldstadlis regi. Här har man velat något annat i denna ålderdomens uppgörelse med livets irritationer och strider. Det är gjort med blinkningar till publiken i textens många väformulerade sentenser, men man har fallit för den sorg över livets misslyckanden som den också utstrålar.

Katalogtext

Texten liknar vissa nya norska, som Monica Isakstuens Vi er krigere och Camara Lundestad Joofs De må føde oss eller pule oss for å elske oss. Liknande kataloger över livshändelser och livsupplevelser förekommer där. Sibylle Bergs (f. 1961) stycke uruppfördes på Maxim Gorkijteatern 2020 i Berlin och blev av tyska kritiker korat till årets pjäs av tidsskriften Theater heute 2021. Även där var det fyra kvinnor i den enda rollen, och stycket är skrivet för en eller flera «K», som det står i manus. Berg har en diger produktion med över 20 teaterstycken och 16 romaner bakom sig. 2024 ställer hon upp i valet till Europaparlamentet för det satiriska partiet Die Partei. Hon är aktivist, och det märks också på denna text. Den vill berätta om de medelmåttiga människor, vars liv blir glömt och bortrationaliserat i dagens politiska verklighet. Beskheten och det depressiva tillståndet är totalt. Men den är i grunden också humoristisk.


Kvartetten på Torshov. Foto: Erika Hebbert

Bergs senaste pjäs hade premiär hösten 2023, fritt översatt är titeln Det kan bara bli bättre, ett stycke med musik för diverse folk. Bara genom att se på titlarna antyds en distanserad estetisk hållning till teatern och visar samtidigt på en sarkastisk-satirisk humor. Dagens titel är Og verden forsvinner sikkert med meg och visar på både självupptagenhet och en slags förhoppning, kanske mest att kvinnan ska få det bättre under sina sista dagar i livet. Pjäsen riktar sig så småningom till en ung generation, kanske i förhoppning om att den ska bli lite mer illusionslös och realistisk inför livets realiteter.

Det är som att stycket passar Liv Bernoft Osa bäst, medan de andra är hennes partners. Förvisso spelar hon en huvudroll, även om replikerna är jämnt fördelade. Alla fyra är goda, men materialet måste också passa skådespelaren. Bernoft Osa är den som levererar även när hon är som mildast i stämman, och detta är kvällens största nöje. Men för att få texten att bita ifrån sig ordentligt hade spelidén hos regissören Kjeldstadli alltså tjänat på att vara hårdare, mer intensivt laddad.


Liv Bernhoft Osa. Foto. Erika Hebbert

Bombproducent

Kritiken av neoliberalismen här verkar så mainstream att det mest fungerar som blinkningar åt en införstådd publik, alltså den del som har samma vänsterperspektiv. Det är ju lätt att sympatisera med, känslorna av att åldras är allmängiltiga och gör särskilt den åldrande kvinnan till en improduktiv och oattraktiv aktör i samhällsekonomin. Bäst fungerar stycket när Marika Enstad med ironska undertoner lägger ut texten om det idylliska medelklasslivet och sedan får svaret från Liv Bernhoft Osa: «Løsningen er væpnet motstand!» När kvinnan i pjäsen framställs som socialarbetare och bombexpert, som har arbetat hela livet för förändring, slår den drastiska humorn in. Turneringen från Bernhoft Osa blir då att hennes handprotes ramlat av så att hon inte kan trycka på utlösaren när hon också vill spränga sjukhuset i luften. Det drastiska i texten talar mer med en stand-up komedis effektfullhet än som samhällsekonomisk analys. Författarens aktivistiska hållning går fram.

Samhällskrisen är existentiell

Texten känns också, trots sitt teaterpris, som att den snabbt kommer att bli daterad på grund av alla samtidsreferenser till Tiktok-trender och annat. Og verden forsvinner sikkert med meg är redan nu bunden vid sin tid och ett slags tidsdokument. När den kom 2020 fungerade den säkert bra som kommentar under den utdragna pandemin. Hela livet har blivit «kjedelig trist» är Bernhoft Osas avslutande replik. Kvinnan på intensiven ser tillbaka på sitt liv, medan de enda människor hon möter är vårdpersonal. Detta tyder på en samhällskris lika stor som pandemin. Frågan är ju om det har blivit så mycket bättre nu. I stycket nämns att anhöriga lovar att komma på besök, vilket korrigeras i nästa andetag till att de bara ska komma på helgerna, sedan korrigerat till bara då och då. Vilket betyder inte alls. 

Besöken blir allt glesare, ensamheten allt större och livet har mist sitt värde. Detta är universellt och inte bara kvinnor drabbas. Sårbarheten som Sibylle Berg visar här är påtagligt konkret – men varför framförs det så stämningsfullt? Texten är ju hård som flinta, eller som Berg, och den är riktigt, riktigt arg!

(Publisert 20.04.2024)