Den dissonanta skönhetens konst

Hon har kallats Danmarks performancedrottning och anses utgöra en helt egen genre inom scenkonsten. Hotel Pro Formas konstnärliga

ledare Kirsten Dehlholm är främst intresserad av att sceniskt gestalta tillvarons oförklarliga gåtfullhet: «Vi behöver mystik, något vi inte direkt kan förstå», säger hon.

Det ständigt nyskapande danska scenkonstlaboratoriet Hotel Pro Forma firar snart 40-årsjubileum. Under ledning av konstnären Kirsten Dehlholm har detta kollektiv stått bakom 45 produktioner, som alltid utmärkts av överraskande originalitet i koncept, form och uttryck. Hotel Pro Forma och Kirsten Dehlholms scenkonst har med åren hyllats och fått priser, även internationellt, men ändå lyckats hålla sig bortom förutsägbar mainstreamkonst.

Den danske författaren Carsten Jensen skrev en gång mycket talande om «en genre ved navn Kirsten Dehlholm». Och det är sant att Hotel Pro Formas i alla avseenden färgstarka konstnärliga ledare alltsedan 1985 har satt en särskild signatur på verken – även om de sinsemellan är mycket varierande. Ena året kan det vara ett stycke med visuellt spektakulär och poetiskt sublim musikteater, nästa år en interaktiv performance, eller en scenisk installation med undersökningar av sociala, filosofiska eller vetenskapliga frågor.

Tvärdisciplinära samarbeten

Kirsten Dehlholm var ursprungligen textilkonstnär. Hennes bana inom scenkonst inleddes med Billedstofteater (1977-85), ofta med platsspecifika performanceverk, gärna på museer och konsthallar. Hotel Pro Forma grundades av Kirsten Dehlholm tillsammans med regissören och no-spelaren Willy Flindt (han trädde sedan tillbaka). Gruppens varierande uttryck bottnar i tvärdisciplinära, utforskande samarbeten. Kirsten Dehlholm har alltid till sina olika projekt inbjudit andra konstnärer eller experter (i vid bemärkelse) för att skapa sammansatta produktioner på givna teman.

De tematiska och konstnärliga möjligheterna har definierats av Kirsten Dehlholm själv när hon säger att: «Jag vill gärna bli överraskad och låta tingen uppstå. Jag vill få andra att flytta mig bort till nya platser som jag inte har varit på förut». För att uppnå detta skapas dramaturgier som bryter med konventionellt berättande och vedertagna begrepp.

En estetisk heterofoni

En uppsättnings former av ljud, ljus, text, bild, kroppar, koreografi etc utarbetas i parallella spår och sammanförs i det som blir det färdiga scenkonstverket. Den danske teatervetaren Erik Exe Christoffersen beskriver verken som «ett nätverk av handlingar, som uppträder med en form av inbördes dissonans». Han använder också begreppet heterofoni för att beteckna Hotel Pro Formas estetik; scenkonstverken sammanför heterogena uttryck utan att söka sammansmälta dem. Dissonansen förstärker åskådarens uppmärksamhet på enskildheterna.

Hotel Pro Forma har utifrån varierande koncept konstnärligt utforskat så vitt skilda ämnen som Jesusgestalten, Darwins utvecklingslära, universum, krig, tvillingar, döden, klimatfrågor, HC Andersen – och mycket mer. Därutöver har Kirsten Dehlholm under de senaste tolv åren anlitats av stora europeiska operahus för att iscensätta operor av Wagner, Puccini och Sergej Rachmaninov.

Om Flammenwerfer

När Kirsten Dehlholm och jag möts våren -24 i Hotel Pro Formas luftiga, vita ateljélokaler i nordvästra Köpenhamn har det nyligen varit premiär på konserthuset Malmö Live för kollektivets senaste uppsättning, Flammenwerfer. Verket kretsar kring den svenske bildkonstnären Carl Fredrik Hill (1849-1911) som i halva sitt liv var diagnosticerad med schizofreni. I Flammenwerfer (Eldkastaren) ställs Hills bildvärld i kontrast mot medicinska definitioner och behandlingsmetoder av schizofreni. Det är en operainstallation med musik av två väsensskilda tyska komponister, Blixa Bargeld (ikonisk ledare av Einstürzende Neubauten) och Nils Frahm. Det framförs i sång av Bargeld och vokalensemblen IKI (fem kvinnor), till en förtätad scenbild bestående av CF Hills målningar och teckningar samt spektakulära kostymer av modedesignern Henrik Vibskov. Texterna och iscensättningen har skett i samarbete mellan Kirsten Dehlholm och Marie Dahl. Marie Dahl har också gjort körarrangemangen av Nils Frahms musik. 

Musiken först

Min önskan med detta samtal är att belysa Kirsten Dehlholms tankar kring Hotel Pro Formas konstnärliga metoder och verk. Kirsten Dehlholm, som själv fyller 80 nästa år, har några fysiska krämpor och är inte fullt så omfattande i sina utläggningar som tidigare år. Men intensiteten i blicken finns, och hennes klara uppfattningar om Hotel Pro Formas gärning är helt intakta. Vi inleder samtalet med den aktuella Flammenwerfer: i mina ögon är det en «typisk» Hotel Pro Forma-uppsättning, med dess disparata lager av sceniska element. Jag ber Kirsten Dehlholm om att berätta hur verket växte fram.

– Det var två år sedan vi startade. Musiken kom först. Och sedan Carl Fredrik Hill. Det var först och främst Blixa Bargeld. Han är ledare av Einstürzende Neubauten. Jag visste vem det var, men Ulla [Friis, administrativ ledare för Hotel Pro Forma, red. anm.] kände väldigt bra till hans arbete. Och då sade jag: Nils Frahm. För jag vill alltid ha två olika komponister eller musiker.

Båda komponisterna tackade ja till att medverka. Nils Frahm hade tidigare samarbetat med Hotel Pro Forma, i Latter i mørket (2014). Kultartisten Blixa Bargeld var däremot en ny samarbetspartner.

– Nils Frahm ville gärna vara med, men var inte inställd på att skriva något nytt. Blixa ville gärna vara med, och komponera nya saker (bortsett från ett nummer, Halber Mensch, som Einstürzende har gjort). Han ville ha en tydlig separation mellan sin och Nils Frahms musik. Och det var helt i sin ordning, för jag har aldrig bett komponister om att arbeta tillsammans. Så hade vi hittat en kör, IKI, dessa fem kvinnor, där alla utom en är danska. De är mycket duktiga, så vi var väldigt nöjda med dem. Marie [Dahl] gjorde utmärkta musikaliska arrangemang till dem. Och vi berättade vad det hela skulle handla om.

Dramaturgi av bild och musik

Varför valde du att skildra Carl Fredrik Hill?

– Därför att jag tycker det var en fantastisk bildkonstnär. I synnerhet efter att han blev schizofren. Det var mycket mer traditionellt innan han blev sjuk. Jag har i många år känt till hans verk, men han är inte känd i Danmark.

Största delen av CF Hills tusentals verk ligger inlåsta i ett magasin som tillhör Malmö konstmuseum. Dehlholm och medarbetarna i det konstnärliga teamet fick tag på föreståndaren för Hillsamlingen, och började leta efter bilder.

– Jag visste inte exakt vad jag ville ha. Vi hade gjort vissa dogmer utifrån en rad av trauman som han led av, och sökte bilder till detta.

Verkets dramaturgi bärs av sångtexter och mellantexter med medicinska diagnoser, och bilderna som sätts mot dessa. Hur bygger ni upp dramaturgin?

– Det gör vi löpande. Vi lyssnar på musiken, bestämmer vad vi vill använda. Vi har då valt Frahms musik, och lagt in Blixas stycken där de ska vara. Och så satte vi bara ihop det, så att det blev sammanhängande. Det är egentligen bara att jobba på och komma fram till hur det ska bearbetas och koordineras.

Flammenwerfer är gjord till Malmö Live som inte är ett teaterrum men en konsertsal. Bilderna skapar en rumslighet. Löpande videobilder, som utformats av Magnus Pind, projiceras stort och zoomar in och ut ur målningarna, vilket etablerar en rörelse i rummet. 

Kan man säga att bilderna strukturerar själva föreställningen?

– Ja, tillsammans med musiken. Vi hade lyssnat på mycket av Nils Frahms musik och valde ut stycken från den. Blixa skrev nya sånger och var mycket med i förberedelserna.

Skrev Blixa Bargeld sina sånger om schizofreni, eller specifikt om Hill?

– Han skrev om schizofreni. Vi hade givit honom några ledord, men jag tror kanske inte att han använde sig av dem.

Komplicerat kostymarbete

Det visuella arbetet är helt centralt i Kirsten Dehlholms konstnärskap. Med Flammenwerfer hade Hotel Pro Forma inbjudit modedesignern Henrik Vibskov att göra kostymerna. Vibskov och Kirsten Dehlholm har ända sedan operainstallationen War Sum Up (2011) haft ett fruktbart samarbete, i fem olika produktioner. Förutom de mangainspirerade kostymerna i War Sum Up får Madama Butterfly på La Monnaie (2017) ses som höjdpunkter. 

Hur var det att få in Henrik Vibskov i detta projekt?

– Vi har efterhand samarbetat flera gånger. Men den här gången var det lite svårt att komma fram till vad kostymerna skulle vara. När vi tidigare har arbetat ihop har vi från början vetat hur scenografin skulle se ut, men det hade vi inte helt klart den här gången. Vi hade teckningar, bilder och färger. Men han skulle skapa kostymer utan att veta exakt hur hela scenbilden skulle vara. Han kom mer och mer in i projektet.

Kirsten Dehlholm kommer från textilkonsten och har också själv signerat kostymer till ett antal uppsättningar. Henrik Vibskov är å sin sida oerhört kreativ och mångsidig. Han är mycket medveten om ljus, färg och rum, dessutom musiker, och iscensätter själv sina modeshower. Jag frågar Kirsten Dehlholm hur dialogen fungerar, om det kommer in en konstnär som vill bidra med något annat än hon tänkt sig. Är det hennes idéer som verkställs eller den gästande konstnärens?

– Vi har ju använt Henrik Vibskov mycket, men det har ofta varit saker han redan hade som vi sedan har valt ut. Med War Sum Up skapade han allt specifikt för den produktionen. Det är alltid mer utmanande och svårare om vi själva inte har en idé om hur det ska bli. Det bästa är när vi har en tydlig bild av framför allt scenografin, och någon idé om kostymerna.

– Scenografin var det svåraste i det här fallet. Det finns många pelare i Hills verk, och det var något med speglar. Hans bilder skulle ju projiceras, så då skulle det inte vara så mycket annat i vägen. Jag tvivlade mycket på om scenografin skulle fungera, tvivlade på om det skulle räcka med det vi hade.

Överraskande mottagande

I Malmö Lives konsertsal blev det också avgörande med Dehlholms mångårige samarbetspartner Jesper Kongshaugs ljusdesign. Den skapar rum och skiftande stämningslägen. Kirsten Dehlholm har tidigare beskrivit Kongshaug som en trollkonstnär med ljuset, och det bekräftar hon ännu en gång:

– Jesper är fantastisk.

Är du glad för resultatet med Flammenwerfer?

– Ja, det är jag. Och överraskad av att det blev så bra mottagande. Jag hade möjligen gärna velat ha lite mer med Blixa Bargeld. Det blev lite för kort med hans medverkan.

Djuplodande utforskningar

Kirsten Dehlholm brukar i scenkonsten utforska exempelvis vetenskapens sätt att formulera världen, och jämföra med konstens sätt att gestalta den, vilket skapar intressanta kontraster. I Cosmos+ (2014) ställer en liten pojke frågor om universum och Big Bang, till spektakulära bilder på samma tema; i den elektroniska popoperan Tomorrow in a year (2009) undersöks Darwins utvecklingslära; i musikalen Monkey Business Class(1996) skildras pengars värld, och det successiva utdöendet av fysiska betalmedel. Detta är bara några få exempel på hur Hotel Pro Forma konstnärligt utmanar våra kollektiva erfarenheter och kunskaper, och det har alltid varit en drivkraft i Kirsten Dehlholms skapande. Har hon då själv har blivit klokare av att arbeta så med olika begrepp och teman?

– Jaaa… det tycker jag nog. Jag är i alla fall mycket glad för Amduat, och för Flammenwerfer. De är annorlunda än andra föreställningar.

Amduat. En iltmaskine (2021/2023) är en utsökt vacker teateruppsättning, som fick premiär på Republique i Köpenhamn, på en 28 meter bred scen. I golvnivå låg en döende man i en sjukhussäng, och på en förhöjd scen bakom honom utspelades en resa till dödsriket med motiv hämtade ur egyptisk mytologi. Det blev en fascinerande kontrast mellan aktörerna på den egyptiska delen av scenen, i mycket färgstarka kostymer och masker, och den grå, anemiska tomheten hos mannen i sängen, kopplad till en blippande syrgasapparat. Vad var det särskilt med Amduat som Kirsten Dehlholm ville framhålla?

– Det var den mycket långa scenen som blev utslagsgivande. Den hade stark påverkan på människor, och den fungerade bra visuellt, med maskerna. Vi var i en helt annan värld, i de dödas värld.

En okonventionell scenkonst

Kirsten Dehlholm kom ju till scenkonsten från textilkonsten, och har alltid haft fokus på det visuella. Jag frågar varför hon gick över till teater, med Billedstofteater?

– Det var för att jag inte ville sitta ensam och skapa skulpturer, eller vad jag nu gjorde. Det blev för ensamt. Så jag ville göra något med andra människor, och det gick ganska enkelt. Med Billedstofteater gjorde vi både installationer och saker som växte fram av sig själva. I många år var det inte några skådespelare med. Det var performancekonst.

Men vad är egentligen en skådespelare för dig? I en stor del av teater är skådespelaren central för skeendet på scenen. Men så är det inte alltid i dina uppsättningar?

– Skådespelaren är en figur som kan göra många olika saker som jag ber figuren att göra. I allmänhet är det en utbildad skådespelare som hjälper till att utföra detta. Det är också skådespelare som säger något eller uträttar något som behövs på scenen.

Men det är inte nödvändigtvis skådespelaren som rollfigur det handlar om?

– Nej, det är mera sällsynt att det är så.

Ändå handlar verken mycket om oss människor, om hur vi fungerar i denna värld. Kirsten Dehlholm har tidigare sagt att hon tycker scen- och bildkonst kan ha för stort fokus på människor. För henne är rummet, ljuset och den större kompositionen minst lika viktiga. Hon bryter med centralperspektivet, och hennes figurer på scen är ofta ganska statiska i spelet. Ändå bekräftar hon att hon ser människan som ett självständigt agerande subjekt, inte enbart som en produkt av omgivande miljöer.

Långsamhetens lov

Amduat är en illustration av att Kirsten Dehlholms människofigurer kommer lika mycket från dödens värld som från livets. De är ett slags mellanfigurer mellan olika världar. En annan regissör vars figurer kan framstå på det sättet är Robert Wilson. Han var på 70-talet en viktig inspiration för Kirsten Dehlholm. Är det fortfarande så?

– Nu är det många år sedan jag senast såg något nytt av honom, så jag vet inte riktigt, men jag tror nog fortfarande han har betydelse.

Vad var det som inspirerade dig?

– Det var först och främst hans tempo, det var mycket inspirerande för mig. Det tog jag upp direkt. Det mycket långsamma. 

Vad väckte det för tankar?

– Det var att kunna se. Han öppnade mina ögon, helt enkelt. Det var underbart. Precis som att tala långsamt. Han fick mig att se saker. Och så det rätt obegripliga i det han ville säga. Det var ganska obegripligt, det var också en ögonöppnare. Jag förstod inte vad allt skulle betyda, men det spelade ingen roll för mig. Sen greps jag av den visuella skönheten i hans uttryck.

Tycker du att det görs för mycket scenkonst som vi enkelt kan begripa?

– Det är mycket viktigt att det finns ett mysterium någonstans. Vi behöver mystik, något vi inte direkt kan förstå. Det känner i alla fall jag ett stort behov av. Det öppnar för en kreativitet.

Den kreativa gnistan

Vad är sant konstnärlig kreativitet? När känner du dig kreativ?

– Absolut inte alltid. Det är när jag är i gång med något, och något nytt dyker upp som jag inte visste skulle komma. Det är för mig sann konstnärlig kreativitet. Om jag går och grunnar på något och inte hittar rätt, och så kommer det något.

Nu fyller ju Hotel Pro Forma 40 år om ett tag. Känner du fortfarande att den förmågan finns där? Tänder varje nytt projekt denna gnista av kreativitet i dig?

– Ja, det gör det. Det är fantastiskt. Det kommer oftast i form av bilder.

– Många kan uppleva Hotel Pro Formas produktioner som något med det där lite obegripliga, som inte kan förstås på annat sätt än att gå och se föreställningarna. Har era uppsättningar något av ett mysterium också för dig?

– Ja, så kan jag uppleva dem. De ska helst ha något som jag inte förstår. Jag arbetar just nu med att välja ut bilder från Hotel Pro Formas 45 produktioner. Vi fyller ju 40 år, och har tänkt att det ska ges ut en bok till jubileet. Med många av bilderna tänker jag, oj det var ju otroligt, var kom det där ifrån? Och den känslan tycker jag om.

Har din konst förändrats mycket under dessa 40 år?

– Ja och nej. Alla uppsättningarna är ju sinsemellan mycket olika. Några är mer begripliga än andra. Några är lätta att förstå, och några är inte så begripliga.

Tänker du om vissa att den där hade jag kunnat göra bättre i dag?

– Ja, några stycken kunde jag ha gjort bättre i dag, men inte så många.

Ni har ju långa processer, ibland två till fyra år. Då utforskar man kanske så långt som möjligt de olika riktningar verket kan ha?

– Ja, så är det.

Men hur är det med Hotel Pro Formas produktioner, utvecklas de efter premiär?

– Nej, från premiären kommer de inte längre. De ska vara färdiga till premiären.

Är det på grund av rytmen och det visuella, att formerna är fixerade?

– Ja, det kan man säga.

Dehlholms roll

Hur ser du på din egen roll som regissör? Är du en arbetsledare för ett konstnärligt team, eller är det du själv som leder vart ni ska gå?

– Det är mycket jag, tillsammans med mina «sammansvurna». Det är i dag Marie [Dahl], tidigare Jon [Skulberg]. Vi samspelar väldigt bra. Och så är det samarbetet med Jesper [Kongshaug, ljusdesigner] och Magnus [Pind, videodesigner]. Detta är kärnan i Hotel Pro Forma.

När ni får uppdrag med operauppsättningar, är det väl andra arbetssätt än med era egna originalverk? Känner du dig bunden av stoffet, till exempel en Pucciniopera? Det är ju ofta en historia som berättas i en opera.

– Ja men historien kan berättas på många olika sätt. 

Romeo Castellucci, en annan själsfrände, är ju också en som arbetar väldigt fritt i förhållande till operarepertoaren. Vad tänker du om honom?

– Jag vet inte så mycket om hans arbetsmetoder. Det han skapar är mycket mystiskt, tilldragande, också mycket obegripligt. Och mycket vackert.

Scenkonsten har i mer än 100 år, ända sedan Ballets Russes, försökt driva en strömning av uttryck som går bortom det omedelbart begripliga. Hur står du emot driften mot att förklara och redovisa meningen, så att allt kan förstås?

– Det är inte något problem för mig att stå emot det.

Varierande spelplatser

När man talar om scenkonst i dag har det blivit mycket av en hybridkonst. Du har ju gjort scenkonst i olika lokaler och former. Hur skulle du definiera scenkonst?

– Det är en konstart som utspelas på en scen. Det kan vara abstrakt, eller mycket konkret.

Och vad är scenen?

– Den kan vara lite varsomhelst.

Du har gjort iscensättningar i rådhus, på taket till ett supermarket, och gjorde du inte något i en bilhall en gång?

– Jo, det var uppsättningen som hette Ellen, som utspelades i otraditionella lokaler i olika städer. Vi tog utgångspunkt i städerna, så föreställningarna skiftade mycket mellan de olika städerna. Det var vanliga invånare i städerna som deltog i föreställningen. Och de hette Ellen.

Vi utgick från skådespelaren Ellen Hillingsø, och så ville vi turnera runt i Danmark. Vi tog reda på hur många Ellen vi kunde hitta i varje stad, och en del av dem kom med på scenen. I Svendborg var det över 20 som hette Ellen, de var med som publik. Det var mycket roligt.

Med Ellen reste vi först runt i landet för research, utan aktörerna. Senare kom de med. Då fick de också uppgifter att utföra, att gå ut i staden och ställa vissa frågor till olika personer. Så kom de in på scenen och berättade om vad de hade samlat in ute i staden. Det var en helt annat sorts föreställning. Det var väldigt roligt.

Du har också gjort uppsättningar med tvillingar. I Fact Arte-Fact (1991) medverkade fem par tvillingar. Hur kommer det sig?

– Det har något med det mystiska att göra. Tvillingar kan man inte riktigt förstå. De är samma men ändå inte. I sådana projekt medverkade de i sin egenskap att vara tvillingar, de var inte professionella skådespelare. Vi kom tillsammans fram till vad de skulle göra i föreställningen.

Utforskar man då det de är? Spelar de en roll som ett slags readymades?

– Ja, det kan man säga. De är tvillingar, och det är i sig väldigt intressant.

Performance om Jesus

När man ser namnet Hotel Pro Forma kan man lätt föreställa sig genomestetiserade föreställningar, lite abstrakt-poetiska. Samtidigt gör ni helt andra saker, där man rör sig i ett rum eller en stad. Eller interaktiv performance. 

Är det skillnad på ditt sätt att arbeta med dessa olika typer av projekt?

– Ja det är olika saker. Ta t ex Jesus_C_Odd size (2000-2002). Det blir mycket intressant hur man relaterar till det man vet om Jesusfiguren, och Jesu historia. Publiken dras in i det som utspelas framför dem och som har med Jesus att göra.

Jesus_C_Odd size iscensattes första gången på Malmö konsthögskola och sedan i den tidigare kyrkan, numera konsthallen, Nikolaj i Köpenhamn. Det var ett tre timmar långt performanceverk, med 50 medverkande. Publiken kunde gå runt till olika stationer och ta del av scener som på något sätt relaterade till Jesu liv, och som satte perspektiv på hur detta har berättats, inom historia, religion och legender. Produktionen kan ses som exempel på hur Hotel Pro Forma genom åren har velat belysa hur vi bygger upp berättelser om oss i en kultur. 

40 år med Hotel Pro Forma

Om du betraktar dessa 40 år med Hotel Pro Forma, har du nått fram dit du ville?

– (Småskrattar) Ja, jag tycker vi har kommit en bra bit på vägen.

Är det värt besväret?

– Ja, det tycker jag.

Finns det något du gärna skulle önska utforska mer: teman, eller scenografier?

– Jag har inte något slutmål som jag vill nå fram till. Det är ett arbete bit för bit.

Det har blivit mycket arbete genom åren. Vad skulle du beteckna som dina kvaliteter för att nå så långt?

– Jag är envis. Det är jag fortfarande. 

Vad tror du om scenkonstens utveckling, t ex här i Skandinavien?

– Jag kan inte riktigt se att den utvecklas. Det står ganska stilla, i alla fall här i Danmark.

Hotel Pro Forma är något av det mest internationella inom dansk scenkonst, med turnéer och återkommande samproduktioner i Europa. Det ikoniska verket Operation: Orfeo (1993) är en referens, långt utanför Danmark. Ändå beklagar Kirsten Dehlholm att kollektivet aldrig riktigt har slagit an: 

– Jag är lite häpen över att vi inte på allvar har kommit utanför Danmarks gränser. Vi har inte rest så mycket, i alla fall inte tillräckligt. Jag tycker vi har gjort fantastiska uppsättningar. Men har inte blivit prioriterade så att vi i utlandet kunde visa allt det vi kan.

Kirsten Dehlholm har en statlig konstnärslön, på livstid. Hotel Pro Forma får en del offentliga stöd och stöd från fonder. Organisationen är fjäderlätt: administrativ chef Ulla Katrine Friis, producent Lisbeth Bjerregaard Jacobi samt regissören och konstnärliga samarbetspartnern Marie Dahl, förutom då Kirsten Dehlholm som är konstnärlig ledare.

Finns Hotel Pro Forma om 40 år?

– Haha, nej då lever jag inte. När jag dör finns Hotel Pro Forma inte mer.

(Publisert 10.07.2024)