Hedda och makten
I Kjersti Horns och Sven Haraldssons nya uppsättning utspelas «Hedda Gabler» i en luxuriös 1980-talsinspirerad designlägenhet. Det står en inglasad bur på Det Norske Teatrets stora scen, och vridscenen görs det bruk av flera gånger. Det fungerar inte fullt ut.
Vad är meningen egentligen med en realism där personerna följs nära av en videomann och
projiceras med närbilder påden inglasade burens överdel, medan allt inne i dess nedre våning får effekten av att vara mycket långt borta? Jørgen Tesmans och Hedda Gablers sovrum befinner sig på övervåningen, och nås med kamera via en spiraltrappa, medan köket i huset och dess hall anas bara när scenografin vrids runt.
Distanserande, samtidigt intimt
Den distansering som scenografin skapar, som att se djur i bur – där man upplever människans maktanspråk och sociala klättring i full beskådan, eller «i full karriär» som man lämpligen kan benämna det – den får med en intim, närgången kamera liksom en dimension för mycket. Det finns något oskarpt och tjatigt («masete») över greppet, inte insisterande och konstnärligt genomfört. Har vi sett detta förr?
Greppet har denna regissör och denna scenograf prövat i tidigare samarbeten, kanske mest lyckat i Lars Norén-uppsättningen Nattenär dagens mor på Nationaltheatret (2015), som innehöll denna extra dimension. Kamerabruket var där mer för att publiken skulle få se vad som försiggick bakom scenen och i föräldrarnas sovrum. Utvalda detaljer visades fram. Även i Kristin Lavransdotter på Det Norske Teatret (2022) lyckades videoarbetet väl, då med samme videoman Mads Sjøgård Pettersen bakom kameran, mest för att scenen då var så tom och renskalad och projektionerna var själva väggarna i scenrummet. Här är närbilderna uppe i näsan på skådespelarna i varje stund samtidigt som högreståndsvillan är detaljrikt utstyrd. Det bidrar till ett effektsökeri, samtidigt som Erik Hedins förföriska mattor av långa musikslingor ligger i bakgrunden och trycker sig på, och berättandet sker rappt, med en scenisk effektivitet som mål. Man kör helt utan paus i nästan tre timmar. Ofta med fokus på det komiska hos några av karaktärerna.
Teveregi
Det är alltså inte direkt misslyckat, men det är slitsamt. Man kan gilla greppet om man har lust, men det framstår i längden som ganska så tomt – det är svårt att förstå varför de använder sig av denna närgångna och ryckiga kamera – givet vissa undantag, som jag kommer tillbaka till snart. Den tyske scenografen Bert Neumanns användning av bungalows med glasväggar på Volksbühne i Berlin, tillsammans med Jan Speckenbachs live-videoteknik under Frank Castorfs regi, är en referens man kan komma att tänka på (oaktat att denne kritiker aldrig har sett något av det påscenen, ironiskt nog bara på video). Katie Mitchell gjorde en fin uppsättning med The Forbidden Zone på Schaubühne 2014. Där var teatern lika mycket en film som spelades upp, men gjordes med en poetisk, stilla eftertänksamhet i olika rum och med parallella historier.
En slags «signatur» som programbladet talar om från trion Horn/Haraldsson/Sjøgård Pettersen är det alltså inte tal om, om någon trodde det, eftersom de också använder detta estetiska uttryck på olika sätt i varje nytt projekt. Dock: Hedda Gabler verkar här mest som att den lika gärna kunde ha gjorts för teve. Det är det som är det mest slående. För varför ska man gå på teatern för att få det som kan upplevas i rutan hemma för en långt billigare summa? Om det är ett försök att nå en yngre publik vittnar det om teaterns osäkerhet om sina styrkor, som i klassisk mening ju är när visuella tablåer lyfter fram skådespelare i helfigur.
Samtidsdebatten
Det positiva med denna Hedda är, förutom att nynorskan givetvis känns uppfriskande på Ibsens gamla dansk-norska (Hedda säger «venleik» istället för «skjønnhet» när hon beskriver sina känslor vid budet om Ejlert Løvborgs död), att idéerna i Ibsens drama lyfts fram. Och med den alldeles utmärkta Jae Nyamburah har man funnit en person som verkligen kan fylla ut rollen. Det är lika delar självhat och vilja till makt som styr hennes handlande. Hon bryter då och dåsynbart ihop och kommer sedan tillbaka. I slutet är sammanbrottet totalt, när Hedda förlorar kampen mot Kyrre Hellums helstöpta tolkning som Assessor Brack.
Den här uppsättningen illustrerar faktiskt de idéer som finns inbakade i Ibsens stycke, som handlar om maktens sociala och privata mekanismer. Løvborg och Tesman är varandras motsatser vad gäller både livsföring och filosofi, medan Hedda vill ta makten, över sitt eget liv och andras och inte endast verka vegeterande. Debatten i Ibsens samtid, med dess fascination för Friedrich Nietzsche, exempelvis hos anhängaren Georg Brandes; tidens upptagenhet vid psykologi; rörelsen för kvinnlig jämlikhet; erkännandet av det mänskliga psykets bundenhet vid sociala konventioner och behovet av frihet och revolt som konsten och vetenskapen genomströmmades av. Pjäsen rymmer alla dessa saker på en och samma samma gång, och Jae Nyamburahs rolltolkning får med de andras hjälp detta att utbreda sig.
Hedda Gabler är också så lätt att misslyckas med – kanske det är en av Ibsens mest intrikata och missförstådda pjäser samtidigt som det är en av de mest spelade (en annan version hade nyligen premiär på Nationaltheatret på Løren). Det är lätt att gå vilse i replikernas vändningar och lägga tonvikt på fel saker. Ibsen själv lägger allt öppet för tolkning, som dramatiker är han inte bara den stora pjäsbyggaren och psykologen, han är också den som ger fantasin fritt spelrum genom att inte skriva fram det som är under ytan. Replikerna är klossar att bygga med.
Komik i tragedin
Med det sagt och med de andra skådespelarnas hjälp, så är ändå tonvikten på komik och absurditet något som tynger. Paradoxalt nog. Det finns ett tramsigt clowneri hos Emil Johnsens Tesman, en transvestitisk absurditet i Geir Kvarmes manligt uppåtsträckta Tant Julle (jag höll på att säga potenta tolkning!) medan tjänsteflickan Berte görs till en groteskt uppförstorad, närmast debil och läskig typ av Kirsti Refseth. När hon ständigt öppnar glasdörren till villan genom att trycka på porttelefonen och välkomna nästa gäst blir det till ett komiskt slagnummer i en fars. Kjersti Dalseides Tea verkar mest ofärdig, och det beror nog inte bara på den illasittande och grovt påsatta peruken: kameran avslöjar att hennes sminking inte döljer den. Samtidigt är det som att hon inte kommit tillrätta med balansen mellan komik och allvar i sin roll.
Det är rolltolkningar som passar komedins form och som är utmärkta i sig, eftersom detta är gjort av skickliga skådespelare, och Kjersti Horns handlag med skådespelarna är som vanligt väldigt gott. Men karaktärerna framstår här överlag som irriterande dumma – förutom Hedda och Brack. Att framställa Tesman som en inbilsk karriärist, i väntan påbarnets födsel, det som underförstått växer i Heddas mage, gör att man uppmuntras till att förakta honom. Det är ocksåmärkligt att man inte nämner Heddas graviditet mer, och kanske det är ännu ett drag från Hedda för att hålla maken under kontroll. Hedda har påstått att hon är gravid, men när hon inte vill tala om det med de andra säger det saker om hennes anspråk.
Aktualitet
Men att reducera Hedda Gabler till ett idédrama i dramat, om makten över andra, som Hedda tycks vara besatt av i denna tolkning, räcker inte för att göra det aktuellt. Textens gammaldags frågeställningar ska ju också förnyas, de 1800-talskonventioner som finns i den slår mot alla moderna tolkningar. Här är inte tillräckligt mycket bortskalat för att lyfta fram aktualiteten i dramat. Ändå går själva konflikten i Hedda Gabler fram. 1980-talsstilen skymmer sikten, att referera till tiden när «satsa på dig själv och skit i andra» var slagordet passar väl inte riktigt, eftersom regissören och scenografen var för unga för att ha varit med då. Men kanske det inte heller var syftet. Det är ju bekant att man ofta löser saken genom att lyfta in klassiska dramer i en annan historisk tid. Här kunde det vara Oslos vestkant i nutiden, där mijonärerna är så upptagna av det som är 80-talschict och lätt dekadent.
Att männen drar på ruckel ute på stan om natten och lämnar kvinnorna kvar hemma svär mot det som troligen är Heddas vilja: att slå sig fri. Här skapar det ett frågetecken: Hedda somnar in på en soffa medan Tea vilar inbäddad i en flit i en stol, hon väntar på att få tas hem av Løvborg. Är kvinnorna så pass osjälvständiga ändå?
Heddas blick på världen
Men kanske det är just med Heddas blick som regissör Kjersti Horn vill att vi ska se världen? Att man ska förstå hennes olika beslut under den ödesdigra kvällen, natten och dagen därpå? Till och med Preben Hodnelands Løvborg lider av att vara en ung intellektuell in spe som tar sig på alltför stort och därför komiskt allvar. Han är också en löjlig figur. Hedda bryter nästan ihop när hon ljuger om det förlorade manuskriptet för honom, och bryter samman ännu mer när hon sedan bränner det. Samtidigt är det hennes egna handlingar och hennes egen blick på världen som så att säga mognar. Det finns närmast ett försvar för hennes positioner i Horns och Nyamburahs tolkning. Det är bara Brack i Hellums gestalt som utmanar Hedda på riktigt – och det är han som till sist verkar avgå med segern.
Med eftertryck framkastas det kolonialistiska draget hos Jørgen Tesman, när Hedda och Løvborg diskuterar Tesmans studier i kulturvetenskaperna. Hedda visar en pärm med semesterbilder från makarnas kombinerade bröllopsresa/forskingsresa till Ngorongoro i Tanzania och Masaimara. Eftersom Nyamburah är en svart skådespelare lyfts detta fram övertydligt. Att kameran fångar att hon dessutom håller pärmen med bilderna under sin fylliga barm, för att locka Løvborgs blick, är en pikant detalj som ingår i tolkningen av det som är den nya historievetenskapen.
När sedan assessor Brack hotar att ange henne till polisen i slutscenen klär hon av sig inför hans blick, och han lägger sig på sängen förbereder sig för att fullborda akten, medan hon går in i badrummet. Men hon snuvar honom på hans patriarkala, samhällsstödda makt genom skottet i tinningen. Slutrepliken om att man inte får göra sådant som att begåsjälvmord, som Brack uttalar både förfärat och kyligt moraliserande innebär att fällan slår igen bakom dem alla. Hedda är fri, Brack är utan älskarinna, Tesmans karriär eventuellt förstörd – åtminstone med ett skamfilat rykte. Världen fortsätter, efter att Hedda Gabler varit på besök i den för att ifrågasätta dess ordning.