Vrålet från vilddjuret

Den bästa scenen i denna föreställning är när Ine Marie Wilmann har släpat runt på en kostym som

stumfilm

Av Sara Li Stensrud

Regi Rebekka Nilsson
Medskapande skådespelare Ine Marie Wilmann
Scenografi och kostym Silje Kise
Ljud och Musik Matthías Sigur∂sson
Ljusdesign Randiane Sandboe

Produktion av Wilmann, Stensrud, Nilsson och Kise

Vega Scene, sett 10 oktober 2024

(t.o.m. 12.10.24)

också är en slags sovdyna en stund och sedan sätter sig längst bak och vrålar genom masken och ljudet av hennes «distorted voice» hörs i högtalarna (kanske ljudprogrammet som använts har en inställning som heter så, den sänker pitchen på ljusare röster som får dem att låta som djävulen själv). Wilmanns lekfulla och starka framförande minner här om ett skräckfilmsmonster, men är också ett uttryck för en bestialitet som denna föreställning försöker gestalta, så att säga genom en ensam skådespelares kamp med texten.

Utforskning av teaterns uttryck

För denna text är underlig, bråkig, rakt på och poetisk på samma gång. En text som nästan gått i upplösning, kanske har lösts upp i apokalypsens virrvarr, eller liknande. För det är lätt att förföras till formuleringar som kritiker när man möter sådana här texter, som kretsar kring ett tema som omkring ett byte och sedan likt ett monster i just en sådan där skräckrulle snabbt slår ner på det. Det här är en föreställning där du själv fyller i luckorna. Regin och den fantastsiska kostymen hjälper till med tyngdpunkterna. Framför allt Wilmann, med hennes påhittiga figurer och fysiska spel. Ett bra teamarbete är det. Det visar också hur en rent klassisk och helt avgörande sida av teaterkonsten även gäller för nya verk: de måste finna den rätta skådespelaren, inte bara rätt regissör.

Texten har presenterats i en annan version på Bergens dramatikkfestival 2022 på Cornerteatret. Den var också en av vinnartexterna där. Försnacket mellan regissör Rebekka Nilsson och Line Rosvoll är en nödvändig försmak på det som ska komma på scenen. Utan denna presentation står kanske denna föreställning som ett frågetecken för många. På Vega scene, som kan sägas ha specialiserat sig på scenkonst med ny text är det väldigt relevant. Publiken är initierad, flera sitter och lyssnar på samtalet som jobbar med det.

Det har sin problematik att Sara Li Stensruds text är så abstrakt, så uttalat experimentell och så konstnärligt konsekvent, att när föreställningen börjar har till och med undertecknade problem med att fånga upp vad den vill. Trots att jag läst den innan. Men så är det med en del teatertexter: man skapar en situation där det att bejaka ett utforskande ibland är essensen av föreställningen. Det är en teaterns lek med ett stoff och ett ämne, som kan vara självaste texten, men också med stor seriositet. Leken är bra om den görs på allvar, inte skämtar bort och lägger effekter på hög, för att en klåfingrig regissör vill ha det så och visa sig fram. Det gör Rebekka Nilsson klokt i att låta bli. Som hon säger i samtalet: det är genom sådana här texter hon får sitt utlopp för sin lust att utforska teatern, annat hon arbetar med är på många sätt mer lättillgängliga och på det sättet mer normala.

Intet nytt under solen

Men det är bra synd att Sara Li Stensrud själv inte är närvarande denna kväll. Istället lanseras Rebekka Nilsson, från Drammen, utbildad i Nederländerna och fortfarande med en fot där, det vill säga hon arbetar fast på en teater i Groningen. Nilssons senaste uppsättning i Norge är Sportkoret av Elfriede Jelinek som hade premiär på Det Norske Teatret i mars (se egen sak på hemsidan här.) Det är synd att Rosvoll och Nilsson lämnar texten och denna föreställning så snart i sitt samtal. För efteråt vill i alla fall jag veta mer om just den – så pass bra är det ändå – vad liksom regin och texten och skådespelaren «tänkte». Men sluta inte med dessa publiksamtal! De är mycket viktiga som reflektionsrum.

Stumfilm är en monolog som beskriver en typ av undergångsstämning, eller kanske tolkar den känslan av undergång som härskar idag, och som i alla fall många unga människor känner. Den har en slags ungt tilltal, en stark energi av utforskande. Vi som är uppvuxna med atomkrigshotet under Det kalla kriget och vår föräldragenerations upplevelse av världsbranden, kan känna igen sig. Inte att förglömma att dagens fredspris gick till Nihon Hidankyō, den japanska organisationen mot atomkrig! Det finns intet nytt, det är stor skada att inte världen har utvecklats till det bättre och har lärt sig. Vad tröst finns det i att generation efter generation upplever samma elände? Och Stensrud citerar ur filmen Motorsågsmassakern, Nietzsches Also sprach Zarathustra och mer. Stensruds poetiskt färgade monologtext citerar till och med Stensrud själv från sin egen roman, som kom i år, Ting du kan røre. Eller kanske blir det tvärtom, om teatertexten kom tidigare och inte har ändrats på. Som att hennes roman börjar där denna pjäs slutar.

Kostymens transformationer

För att detta ska bli förståeligt som handlingsförlopp: i början kommer Wilmann in klädd i en konstigt bylsig och veckad, vit topp med stora, vita trosor och töjbara nätstrumpor med stora maskor och grova sneakers på fötterna. En hip-hop tjej? Men plötsligt slänger hon sig ned på golvet, lägger sig i position sidledes och sträcker ut benen. Det är textens inledande scenanvisning som här tolkas. En ready-made text som beskriver hur man rätt ska ligga på natten med olika kuddar under benen och nacken för att sträcka ut. Texten instruerar henne från högtalarna, sedan övertar hon själv med en sommarsolig beskrivning av ett idealtilstånd, kanske ett paradis på landet, där allt stämmer och är fint. Att ligga på sidan med huvudet stött i handen och ena benet sträckt ut rätt ut i luften kräver sin energi, och gång på gång måste Wilmann krypa ihop och vila och pausa läsningen av idyllen som sakta spricker. Det är det vi följer som fysiskt utforskande aktion, alltså utmattningens olika steg, det kunde också vara textens anspelning på orgasmerna under samlagen i det intima parförhållande som beskrivs. Men så övergår texten till att handla om filmer, och våldet tar över. Då landar flera dynor rakt ner på Wilmann där hon ligger och kämpar med sin sovställning, och först får det effekten av att hon har krossats.

Hon rör sig strax runt i rummet med en «blobs» framfart, där hon övertäckt flyter runt i rummet medan texten rullar i högtalarna (filmen The Blob från 1958 ligger nära till hands.) En rad filmsekvenser med våld beskrivs. Till slut kommer hon till syne och trycker ner den ena dynan efter den andra i nätstrumporna och innanför blusen, iklär sig två ärmar som i sin förlängning blir till två tuber. En mask åker på som framför allt visar en slags maskinell känslolöshet. Scenografen och kostymdesignern Silje Kise har haft några fina dagar på jobbet. Återigen ser man referansen till billliga science-fiction filmer och horror. Till slut står hon där och vrålar som ett djur. Skrämmande, också patetisk. Och – morsom!

Publisert 11.10.2024. Oppdatert kl.18.20 og 20.30